Varför beter sig mina föräldrar såhär?

Mina föräldrar har aldrig riktigt visat att de älskar mig. det har bara varit tjat, ilska, missnöje, irritation, under hela min uppväxt och även idag.
Jag har varit tonåring precis som alla har varit och har precis som många tonåringar mått dåligt. haft självskadebeteende men det är egentligen det ändå dumma jag har gjort.

Jag vet att detta är dumt av mig, men jag brukar ta mina föräldrars mobiler när de inte ser och läsa igenom deras sms som de skriver till varandra..
Min mamma skriver hela tiden skit om mig. hon gör värsta dramat av småsaker. skriver att hon inte kan sova ordentligt pga mig, att jag inte lämnar henne ifred, att jag är arg och otrevlig, och massa annat skit.
hon uttrycker sig hatiskt.

Hon startar bråk om småsaker.
Om jag vill vara ifred och går in på mitt rum och stänger dörren så rycker hon upp dörren varje 15 minut typ. det är ju hon som inte lämnar mig ifred. jag sover också extremt dåligt pga att hon väcker mig genom att gå in på rummet ibland och jag kan inte koppla av.

Värsta är att hon klagar på mig att jag är "sur och har ett dåligt humör", inte så konstigt då på tanke på att jag redan mår dåligt och så ska mina egna föräldrar snacka skit om mig och bete sig som omogna små syskon mot mig? för min mamma beter sig inte som en mamma, hon beter sig som en jobbig lillasyster/lillebror.

Vet att det kanske låter som att jag är under 18, men jag är en ung tjej gammal nog att flytta hemifrån och ja, jag försöker få tag på en egen lägenhet.

Låter lite ni har något diagnospaket hela familjen kanske?

Det enkla svaret är väl att de inte skulle ha skaffat barn. Föräldraskap är betydligt mer krävande än vad många vill inse.

Mitt tips till dig är att umgås med stabila kompisar som ger dig energi och uppmuntran.

Dina föräldrar kommer inte att ändra sig.

Jag har social fobi och add. vet inte om mina föräldrar har något, men ibland tycker jag det verkar som att min mamma har någon form av asperger.

Ja då kommer det bli tufft. Finns troligtvis inget du kan göra då.

Samt att även TS bör undvika det.

det är nog ett bra alternativ?
Jobbar du eller hur skall du få råd med det?
Vad gör du på dagarna?
Hur gammal är du?
jag menar är du 20 år och inte gör något annat än bor hemma utan att betala för dig så blir man ju trött som förälder då man känner att man har misslyckats på något sätt.
-------------------------------------------------
Dina föräldrar älskar dig fast de kan inte visa det och massa vardagligt strunt kommer ivägen och det är något de irriterar sig på.
vad är grundorsaken till att de irriterar sig på dig?
Jag har ju svårt att tro att det bara är dina föräldrar som bär ansvaret för den dåliga relationen

Det finns alltid två sidor av ett mynt. Alltid när någon gnäller och säger massa negativt om en annan människa är det oftast något lurt. När det alltid är någon annans fel är det oftast bäst med självrannsakan

Dina föräldrar vill bara ditt bästa som de flesta andra föräldrar. Kritiken kanske är befogad? Rannsaka dig själv. Hur som helst, försök ändå att bemöta dom vänligt och inte tjafsa emot.

Slösa inte pengar på lägenhet. Åk ut i Sverige och världen och jobba istället. Dra iväg och skapa ett bättre liv.

Det tråkiga svaret är att de faktiskt bryr sig om dig. Detta oavsett om alla har diagnoser Min diagnos är att det nog är ganska normalt.

Påminner om min morsa när jag växte upp
Det var ingen rolig uppväxt och fick stryk för att hon var på det humöret, blev inlåst flera dagar i ett rum med en hink på golvet och en burk fiskbullar, även psykiskt nertryckt och farsan vågade inte säja eller göra något jag är snart 56 år flyttade ut tidigt och glömmer det aldrig så mitt tips är att ta dej därifrån och bryt all kontakt så fort du kan.

Ja det är jobbigt att bryta med sina föräldrar men när det har gått för långt blir ens personlighet förstörd resten av livet och visar inga känslor för någon och är känslokall man blir aldrig riktigt glad, man blir aldrig ledsen inte ens på en begravning. Man skiter fullständigt i allt.

Jag brukar aldrig skriva eller berätta om mej själv och hur min uppväxt har varit det räckte att man fanns det var illa nog och tjejen sa att jag har inte blivit bättre på dom 21 år vi har varit ihop, men blivit mer deprimerad sista åren och ja, jag har försökt ta bort mej själv.

Har ingen aning varför jag skriver detta men tror att jag vill få fram ts spring och vänd dej inte om innan det är försent. Tack för orden kan hända att jag tar bort detta inlägg inom en timme.