Citat:
Vill verkligen inte tro att min mamma skulle kunna vara narcissist, känns liksom väldigt sorgligt. hon kan vara snäll och hur trevlig som helst ibland, ibland även mot mig. hon är mycket omtyckt dessutom av andra.
Det du skriver om självhat är precis det jag upplever just nu. jag hatar mig själv och känner mig som en värdelös och hemsk människa, jag klandrar mig själv och känner att allt är mitt fel.
Ibland tänker jag att det är mina föräldrar som gör fel, men ibland känner jag att det är jag som är problemet (jag gör ju egentligen inget fel) men jag klandrar mig själv ändå.
Jag mår så dåligt ibland pga allt att jag känner att jag inte borde leva längre, inte för att jag själv vill dö men för att det känns som att alla andra vill bli av med mig.
Jag vet att det är fel att kolla i andras telefoner och läsa deras sms, men jag litar inte på mina föräldrar och vill därför se om döljer något. klart att jag vill veta vad de säger om mig till varandra när jag inte hör.
Det som sårar mig mest är att min mamma varit ganska snäll och på glatt humör mot mig senaste dagarna, sen såg jag det hon hade skrivit till min pappa i sms under samma tid. då har hon ju bara låtsats vara glad och trevlig mot mig när hon egentligen har stört sig på mig.
De säger till mig att de älskar mig men varför i helvete snackar de då skit om mig bakom min rygg? varför ljuger de för mig?
Det du skriver om självhat är precis det jag upplever just nu. jag hatar mig själv och känner mig som en värdelös och hemsk människa, jag klandrar mig själv och känner att allt är mitt fel.
Ibland tänker jag att det är mina föräldrar som gör fel, men ibland känner jag att det är jag som är problemet (jag gör ju egentligen inget fel) men jag klandrar mig själv ändå.
Jag mår så dåligt ibland pga allt att jag känner att jag inte borde leva längre, inte för att jag själv vill dö men för att det känns som att alla andra vill bli av med mig.
Jag vet att det är fel att kolla i andras telefoner och läsa deras sms, men jag litar inte på mina föräldrar och vill därför se om döljer något. klart att jag vill veta vad de säger om mig till varandra när jag inte hör.
Det som sårar mig mest är att min mamma varit ganska snäll och på glatt humör mot mig senaste dagarna, sen såg jag det hon hade skrivit till min pappa i sms under samma tid. då har hon ju bara låtsats vara glad och trevlig mot mig när hon egentligen har stört sig på mig.
De säger till mig att de älskar mig men varför i helvete snackar de då skit om mig bakom min rygg? varför ljuger de för mig?
Wow, hon är så snäll, och ibland även mot dig.......!?!?
Allt du skriver bekräftar min tes.
Hade du haft normala föräldrar hade du inte:
- hatat dig själv o känt dig hemsk o värdelös
- klandrat dig för att du gör fel mot dina föräldrar fast du vet att du inte gjort nått
- haft så dålig tillit till dina föräldrar att du läser sms (du behöver inte ursäkta dig för mig jag förstår)
- fått BEKRÄFTAT när du snokade att de faktiskt snackar skit om dig
- att din mamma vart extra snäll på sistone samtidigt som hon skriver sånt om dig (fake, two faced)
- Att du över huvud taget reflekterar över huruvida din mamma vart snäll/glad eller inte på sistone. Folk med normala mammor behöver inte tänka så, vara på vakt och alltid analysera och undra varför. Normala mammor är jämn-snälla.
- "Hon kan vara hur snäll och trevlig som helst IBLAND, IBLAND ÄVEN mot mig"...... Så ska det inte vara.........
- Du överväger SJÄLVMORD "för att det känns som att alla andra vill bli av med mig" ??????
(Kära fina du, jag skickar en stor varm kram, du kommer komma genom detta!!!! <3)
Varför känner du så? Vem vill bli av med dig? Tror du folk med friska shyssta föräldrar känner så? Har du pratat med dina föräldrar om detta? Om inte, varför känns det inte tryggt? Om det inte känns tryggt att tala med dina föräldrar om att du tom är självmordsbenägen, så måste du ju se att något är på tok??? Föräldrar finns till just för att hjälpa sina ungar med ALLT. Hade de varit bra, hade du inte dragit dig en sekund för att be dem om hjälp. Det är på INGET sätt du som är konstig, du är bara ett typexempel på någon som undermedvetet VET att dina föräldrar inte finns där för dig. Och det är INTE för att du är konstig, utan för att du helt enkelt har sett igenom dem/henne.
Att inte ens vilja leva, och att ha mer skam än trygghet att be om hjälp i det, är VÄLDIGT TYDLIGA TECKEN på att du tidigt lärt dig att du är minst viktig, dina behov kommer efter de andras, det du säger har ingen vikt, du har ingen rätt att ta plats, du är inte viktig, etc etc. Varför känner du så? Varför har du en djup och tydlig patologi av en traumatiserad scapegoat? Barns hjärnor vill inget annat än att vara trygga och älskade. Ett barn / ung person börjar inte känna som du gör, om omgivningen och anknytningen är helt bra. Det finns inget skäl. Någon form av dysfunktionell dynamik i familjen har bragt dig om detta, det är uppenbart.
Och vems ansvar är dynamiken i familjen, att det går att prata, att alla är trygga? Är det något barnet kan ansvara för? Givetvis inte, det är helt och hållet föräldrarnas ansvar.
SNÄLLA ta dina känslor på allvar och sök hjälp, prata iallafall med en vän eller präst eller psykisk-hälsa-chatt eller kurator eller nånting!!! Jag var själv självmordsbenägen hela min barndom, jag var så van vid det att jag inte förstod hur sjukt det var. Du förtjänar bättre!!!!!!!!!!!! Du förtjänar trygga människor i ditt liv som du vågar prata om såna viktiga saker med!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det är oerhört tragiskt att inse att en förälder inte är frisk i huvet. Det är en livslång sorg. Men att förneka det är TUSEN gånger värre, tro mig (och risken att bli likadan själv finns, eller att bli en medberoende enabler som attraherar andra narcissister är väldigt vanligt pga din inlärda självbild).
Folk beter sig inte som falska, avundsjuka, two-faced, elaka, fega, skitsnackande mobbare, om dem inte är det............................................... .................................................. .............................
Narcissister finns överallt och de skaffar barn varje dag. Det är fruktansvärt tragiskt att inse.
Att inte ha en riktig mamma som verkligen älskar en är en oerhörd ensamhet som ingen kan förstå som inte har det så. Men att försöka inbilla sig att hon visst älskar mig fast det inte känns så, kommer låsa dig i ett fängelse av EXAKT den självbild hon har med avsikt gett dig.
Friska människor gör barn med bra självkänsla.
Narcissister gör barn som knappt vill leva, som anklagar sig själv och som tar all skuld på sig själv fast andra runt om en UPPENBART beter sig illa.
Jag råder dig verkligen att kolla på lite yt videos och så, lyssna på olika människor, och se helt enkelt hur mycket som stämmer, vilka råd som kan hjälpa dig, osv. Allas situation är annorlunda, och narcissister blir nästan aldrig diagnostiserade, de kan absolut inte ta kritik.
Bara du kan veta din sits men det låter verkligen som att du behöver förstå din barndom och dina föräldrar för att kunna frigöra dig och bli en stark lycklig person som kan vara i friska relationer i framtiden.
Skickar dig oändligt med styrka och kärlek.
Det är möjligt att jag beskriver något "extremare" än vad din sits är, men ta dig själv på allvar.
Om jag hade behövt en enda sak när jag var ung så vore det någon som sa att jag var värdefull, ska lita på min förmåga att förstå och se och utröna min omvärld, att jag är älskad och önskad och bra och får vara med, ska vara med, men kanske inte med dem som aldrig fått mig att känna så...
Du är fri och stark och kapabel och underbar och jag hoppas du kommer till klarhet i detta.
INGENTING är lika värdefullt som att känna sig själv, och vara sin egen vän, genom allt, oavsett hur andra är, så är du din vän och trogen till att ta hand om dig och älska dig och läka dig, och ha boundaries, känslomässigt, så man inte tar på sig ansvar för andra.
Ta det lugnt, ge dig tid, sånt här kommer man inte fram till över en natt utan det tar tid och lite fram-å-tillbaka, det finns så många lager från det djupaste undermedvetna till det medvetna, men att börja söka svar och lära sig lite om psykologiska mönster är väldigt väldigt bra att göra.
Stor kram och lycka till.
