Citat:
Ursprungligen postat av
Fyrahundratolv
Har kämpat ett tag med att försöka leva ihop med min bipolär pojkvän men det skiter sig.
Vi har känt varann i flera år och träffats lite av och på men det var för tre månader sen som vi bestämde oss för att bli seriösa.
(Jag är också kille om det här betydelse för er).
När vi bestämde det här var han inne i en "normal" period. Vi snackade om hans problem och han berättade hur jag ska hantera hans ups and downs osv i framtiden.
Jag hade förväntat mig ett par skov per år men det har redan ballat ur.
Han fick ganska direkt efter snacket en manisk period där han hann paja både sin ekonomi och ett par andra relationer mm på bara två veckor.
Nu har han legat hemma totalt kvaddad sen dess och går inte att få nån ordentlig kontakt med. Han har försökt ta livet av sig och har börjat svälta sig själv bl.a.
Hur ska jag få ett sånt här förhållande att funka? Hur kan jag hjälpa till för att dämpa det sjukt tvära kastet när ett nytt skov kommer? Det han har sagt till mig att jag ska göra funkar inte ett dugg.
Mitt första inlägg på flashback blir att ge dig det korrekta svaret.
Jag va tillsammans med en bipolär tjej.
Hon hade även rapid cycling (många hypomaniska episoder). Det tog över ett år innan jag förstod hur allvarligt sjuk exet va. Bipolär sjukdom är en allvarlig sjukdom.
Bipolär sjukdom går inte att botas med hjälp av kärlek. Däremot så finns det mediciner som faktiskt hjälper den sjuke och det finns nog många där ute som lever ett normalt liv (tack vare medicin och eget ansvar)
Du måste ställa krav och det är nu!
Sen måste din kille också vilja hjälpa sig själv. (Om jag minns rätt så har du har rätt att få något som kallas för anhörigstöd)
Om din kille kliver in i en hypomanisk/manisk period så ska du först försöka få killen att lägga in sig själv, mest troligt så kommer du inte lyckas då bipolära människor har noll sjukdomsinsikt när dem är i skoven, men då kontaktar du bara akutpsyk. Du är inte elak som kontaktar akutpsyk, snarare tvärt om!
Ju längre tid din kille är i ett skov så ökar chansen till att något allvarligt kommer att hända, sen när killen din landar från skovet så kommer han ha en ångest som kommer påverka relationen, men framförallt han själv.
Självmordstatistiken hos bipolära är sorgligt höga, nämner din kille något om självmord så ring akutpsyk omgående.
När din kille har återhämtat sig så tar du ett allvarligt snack med han. Säg åt han att han får välja dig eller sjukdomen och som några andra skrev, du ska inte vara mamma/doktor/psykolog, du är hans kärlek och inget annat. Ta dom här orden på allvar, risken finns att du blir medberoende och kommer få ditt liv förstört några år framöver.
Jag levde i fyra år med en bipolär tjej som inte tog medicin eller ansvar. Jag hade noll kunskap om sjukdomen och trodde att kärleken skulle "bota" tjejen. Jag kan säga dig att jag hatade alla bipolära människor när tjejen va otrogen för tredje gången, jag önskade att alla dog. Att hata människor för en sjukdom som
de inte har bett om är tecken på att man är iq-befriad. Nu skäms jag för mina tankar jag hade om bipolära människor, efter det tog slut med exet så började jag läsa på om sjukdomen. Nu tycker jag synd om människor som har oturen att drabbas av sjukdomen. Nu är inte alla bipolära människor som mitt ex, många lever ett vardagligt liv som vem som helst.
Hade jag fått spola tillbaka livet 4 år så skulle jag välja en annan tjej.
Varför jag skriver om min historia är för att jag vill inte att du begår samma misstag som jag gjorde, innan jag blev tillsammans med exet så hade vi känt varandra i flera år också, vi blev tillsammans, sen efter 2-3 månader så vändes allt upp och ner.
Ring akutpsyk, säg sanningen till din kille om att du tänker inte leva hans liv, du ska leva ditt och att han ska äta medicin om han vill leva med dig.
Jag är snarare den typen som sticker, men tänkte låta bli det den här gången. 