Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Hur kändes det att få den "svart på vitt"?
Rättades ut en del frågetecken?

Kan känna igen mig i det skall jag erkänna. Eftersom jag också tycker det är tråkigt.
Dock kan man ju bli fast när man bara kan drömma sig bort & lyssna på musik.

Får jag vara nyfiken å fråga en sak? Hur var känslan att få diagnosen som vuxen?
Har hört lite olika att folk får en aha - upplevelse. en del blir lättade å en del blir förbannade / ilskna.

Ja, man blir både förbannad och glad. Man blir förbannad över att man gått hela livet och trott att man är dum i huvudet och att man inte förstår något, sen glad över att man INTE är det, utan att man faktiskt har en diagnos.
Man blir även förbannad över att ingen sett eller gjort något i skolgången till exempel, men på den tiden var det ju bara dom ungarna med spring i benen som hade "bokstavsdiagnoser"...

Jag kan känna igen mig i det där när man var vuxen.
även om man redan visste att något var "fel" så kunde man ta in det ordentligt till sig å förstå att man var lite annorlunda. Dock önskar jag ibland att jag kunde förstått mera när man var mindre.
Men med facit i hand så var det nog bra att få reda på det 2 ggr.

Hur känns det, då? Något du själv tycker har förändrats nu i och med diagnos?

Mitt tips är att googla och läs allt du kommer över om diagnosen och bli ditt eget proffs på dina symtom, diagnosen m.m.

Mvh.

Det där drabbar i och för sig alla och inte bara autister. Det är speciellt vanligt på vårdcentraler inom den offentliga vården, där läkare och sköterskor ofta är totala nollor och arbetar där för att de inte duger något till. Ofta tror de att det är deras "plikt" (eller gör så bara för att djävlas) att spara pengar åt landstinget genom att neka patienter undersökningar och receptbelagd medicin. Är medicinen narkotikaklassad visar de naturligtvis hycklad "omsorg" genom att neka fortsätta skriva ut den.

Jag började le. Jag blev lättad på något vis. Även om det inte förändrar min vardag, så bekräftar det en del beteenden och uppförande.

Egenligen blev jag hänvist för att utredas för ADHD då jag har gjort dessa tester på internet som visade att jag har ADHD. Eller precis över gränsen.
Men när jag läste mig mer upp på ADHD, såg jag att dessa två diagnoser väldigt ofta hör samman. Och då stämde Aspergers väldigt bra på mig:

• Jag älskar att vara ensam och behöver mycket egentid.
• Gillar att sitta själv och äta frukost väldigt tidigt när det är så stilla och tyst.
• Väldigt känslig föra höga ljudnivåer.
• Föredrar att sitta uppe på natten.
• Jag är inte bra på att småprata.
• Känslig för ljus på morgonen.
• Föredrar rent generellt att det är lite mörkt i hemmet.
• Jag har ett extremt bra fotografiskt minne.
• Jag rabblar siffror och tabeller uppe i huvudet.
• Om vanor bryts kan jag bli irriterad.
• Jag är en jäkel på att minnas sånger och kan börja sjunga på en sång redan efter en, två sekunder in i sången.
• Aldrig intresserat mig för att umgså med människor som andra gör.
• Jag är väldigt pedantiskt och organiserar saker.
• Jag tar saker bokstavligt när det gäller löften.
• Jag är väldigt känslig.
• Är väldigt direkt när jag pratar, och bryr mig inte så mycket om folk blir sårade över det.
• Svårt att se folk i ögonen. Detta har jag jobbat med i flera år, och det har blivit bättre.
• Jag klarar inte att koncentrerar mig. T.ex. att läsa en bok går inte längre.
• Har extrem inre stress och hjärnan går på högvarv.
• Jag blir fort trött på saker. T.ex. att ha samma jobb.
• Jag har varit extremt sarkastisk i större delen av mitt liv. Uppe i mitt huvud har det enbart varit menat som ett skämt. Detta är något jag har fått bort.

Det är väl de jag kan komma på nu.
Men sedan efter att ha läst mig upp på Aspergers, så är där ett samband mellan Aspergers och dålig sömn. Och dålig sömn har jag haft i alla fall 18 år. I perioder kan jag vara vaken i upp till 48 timmar, där jag både har arbetat och tränat.

Men efter att jag fyllde 30 (är runt 34 nu), så kan jag även i stressade i situationer bli ful i munnen. Inte ofta dock. Detta gäller väl mest flickvän/sambo. Inte något bra, och som jag försöker att arbeta bort.

Psykologen sa att jag har många tecken på ADHD. Men hon sa att hon ser på helheten. Och eftersom jag har klarat mig så bra i livet, kunde hon inte sätta den diagnosen. Men det står i min papper till framtiden om jag skulle gå vidare med privat psykolog eller få medicin av min läkare. Och det är jag på väg att nu för min inre stress och koncentrationsproblem.

Men ADHD:n kunde man märka av mer i yngre dagar. Nu på äldre dagar är det Aspergersen. Men när jag blir stressad eller umgås med vänner/kollegor, kan ADHD:n komma fram och jag blir som ett hyperaktivt litet barn.

Jag har högt blodtryck och har haft lite besvär med hjärtat i det sista. Tar blodtrycksmedicin. Men det är ändå högt.
Ska först göra ett 48-timmarstest nu i slutet av juni. Och därefter kommer det att startas upp med en betablockerare. Den kommer även att sänka mitt blodtryck ytterliggare.
En sådan tablett fick jag förresten när jag gjorde en CT av hjärtat för ca. två veckor sedan.
Gud vad skönt det var! Kände ett extremt lugn i kroppen och i huvudet.

Det kan låta som om man är galen man. Men detta är egentligen inte något som den gemene människan kan se.
T.ex. berättade jag för en arbetskollega för en månad sedan att jag utreds för detta och att jag har stora tecken på Aspergers enligt min psykolog. "Det hade jag aldrig kunnat tro", sa hon med hög röst.
Och jag har tre utbildningar, ett välbetalt jobb och en sambo. Så saker går bra.

Ska också sägas att psykologen sa att jag var väldigt enkel att prata med, reflekterar bra och är väldigt smart

Tyvärr är det så vården ser ut. Man ger inte korrekt information för man hoppas att patienten ska sluta komma.

Våra liv har inget värde enligt vårdcentralen.

De som åker ut först är folk som anses dåliga för samhället, arbetslösa, psykiskt störda eller aspergare.

Okej!

Du listar lite saker på hur du fungerar nu, idag. Bra att du har sådan insikt.

Fast hur har det varit i din barndom, kände du någonsin att du var annorlunda andra barn?
Du måste inte svara, men blir nyfiken. Själv kände jag ofta på mig att det var något som var annorlunda med mig, men p.g.a vissa omständigheter så fick jag inte hjälp tidigare...

Hehe, ja. Asperger är ett s.k osynligt funktionshinder.
Har också hört det där med "Det trodde jag aldrig" från andra.

Mvh.

Nej, jag kände mig inte alls annorlunda som barn.
Enda var att jag pratade/störde mycket i klassrummet. Ofta tänkte jag före skolan började, att "idag måste jag skärpa mig och vara tyst". Men det gick inte. Idag är jag helt tvärtom - tystlåten och lugn.

Jag hade också svårt att koncentrera mig när jag studerade. Och det är mycket värre idag. Idag har jag svårt efter ett par sidor. Likaså att se en film idag, kan vara svårt.

Det som jag tänker på ibland, är att om jag bara hade kunnat koncentrera mig, hade jag haft toppbetyg och kunnat bli vad som helst.
I början, får jag toppbetyg. Men sedan tappar jag koncentrationen och saker blir tråkigt.

Okej.

Japp. Det där med koncentration var det, ja. Har exakt samma problem. Brukade alltid läsa massa böcker i mina tonår, men idag är det mycket svårare så jag slutade helt tyvärr.

Minns t.ex att jag fick alltid högsta betyg på proven det första året i gymnasiet. Sedan dalade det bara. :-/