Citat:
Ja, det är väldigt, väldigt fel. Själva självrättfärdigandet är dock intressant IMO.
Det kan en person ägna sig åt (utan att vara varken suicidal, deprimerad eller psykotisk) och det är knappast en beundransvärd strategi.
Har dock funderat på om det krävs ett sorts ultimat självbedrägeri för att öht kunna fatta det vidriga beslutet att döda sina barn och klara av att agera ut.
Jämförelsevis så finns ju spärrar att behöva passera redan vid su.
Vi sägs ha en slags inbyggd eller medfödd överlevnadsinstinkt varav ruminering har del i detta vid självmordstankar:
Går nåt på repeat i huvudet och ältas verbalt sker en slags tillvänjning.
Andra spärrar lär ha med samvetet att göra.
(etik, moral, att andra skadas av sorg och förtvivlan osv).
Självmordstegen är en gradvis process varav just ruminering (pga spärren) gör att det kan finnas en chans att ingripa, eller att personen ändrar sig.
Paradoxalt skapas således en livsspärr till.
Här är det betydligt värre. Det är ju inte bara su-spärren de ska förbi. Det lär ha föregåtts av vidriga diskussioner och ett evigt ältande.
Att dra sig undan (isolering) ökar faran markant. Ältandet får fritt flöde.
De lär ha lyckats övertala sig själva om att det var ett oundvikligt beslut och ingen framtid värd att leva. Sistnämnda är klassikern vid depression och suicidtankar. Det är liksom nattsvart efter alla varv i hjärnan.
Depressionen är rent av som en parasiterande entitet som tar över rodret.
Sen var det då funderingen kring självrättfärdigande eftersom de (psykiskt sjuka) som överlevt beskriver att de trott att de gjorde en sorts god insats (rädda från lidande, en ond värld osv) alternativt att de var en odelbar enhet.
Här lär de ha en väldigt förvrängd syn, typ oumbärlig som förälder. Det är nästan som ett sekteriskt tänk.
Suicidal bestämmer över andras liv och död.
Det kan en person ägna sig åt (utan att vara varken suicidal, deprimerad eller psykotisk) och det är knappast en beundransvärd strategi.
Har dock funderat på om det krävs ett sorts ultimat självbedrägeri för att öht kunna fatta det vidriga beslutet att döda sina barn och klara av att agera ut.
Jämförelsevis så finns ju spärrar att behöva passera redan vid su.
Vi sägs ha en slags inbyggd eller medfödd överlevnadsinstinkt varav ruminering har del i detta vid självmordstankar:
Går nåt på repeat i huvudet och ältas verbalt sker en slags tillvänjning.
Andra spärrar lär ha med samvetet att göra.
(etik, moral, att andra skadas av sorg och förtvivlan osv).
Självmordstegen är en gradvis process varav just ruminering (pga spärren) gör att det kan finnas en chans att ingripa, eller att personen ändrar sig.
Paradoxalt skapas således en livsspärr till.
Här är det betydligt värre. Det är ju inte bara su-spärren de ska förbi. Det lär ha föregåtts av vidriga diskussioner och ett evigt ältande.
Att dra sig undan (isolering) ökar faran markant. Ältandet får fritt flöde.
De lär ha lyckats övertala sig själva om att det var ett oundvikligt beslut och ingen framtid värd att leva. Sistnämnda är klassikern vid depression och suicidtankar. Det är liksom nattsvart efter alla varv i hjärnan.
Depressionen är rent av som en parasiterande entitet som tar över rodret.
Sen var det då funderingen kring självrättfärdigande eftersom de (psykiskt sjuka) som överlevt beskriver att de trott att de gjorde en sorts god insats (rädda från lidande, en ond värld osv) alternativt att de var en odelbar enhet.
Här lär de ha en väldigt förvrängd syn, typ oumbärlig som förälder. Det är nästan som ett sekteriskt tänk.
Suicidal bestämmer över andras liv och död.
Det kan ha funnits grogrund för någon form av sekteristiskt tänkande iom en möjlig koppling till scientologin. Men den kopplingen kommer aldrig vare sig bekräftas eller dementeras så det blir på sin höjd en hypotetiskt fråga. Men en tro på ett liv efter detta sänker givetvis tröskeln för suicid om den inte kopplas ihop med ett hot om skärselden som straff.
Jag vet inte vad ”straffet” för suicid är inom scientologin?
