Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Om jag har uppfattat det rätt så är allt sekretessbelagt utom några ord ur brevet som förklarade att föräldrarna inte kunde se någon framtid i egentlig mening, varken för barnen eller dem själva.
Övrig text i brevet är maskat.
Ett väldigt tragiskt fall som berörde en djupt.

Nej, så står det inte. Det står "Ingen av oss" vilket inte nödvändigtvis inkluderar barnen.

Barnen var nog lyckligt ovetandes om att deras dagar var räknade.
Pappa höll på att förlora kontrollen, barnen var i den ålder då ifrågasättande och frigörelse pockar på.
Han skulle inte klara av ett liv som ensamstående, utan total kontroll.
Enklaste lösningen blev familjesuicid.
Moderns spår socialt är noll och ingenting. Noga bortstädat av den ömme fadern..

Det här är nog en ganska täckande beskrivning av händelsen:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/polisen-haller-presstraff-om-doda-familjen-i-bjarred

Föräldrarna såg inget egentligt liv framför sig och bestämde sig gemensamt för att döda sina två döttrar, visar polisens förundersökning.
Döttrarna led båda av sjukdomen ME, kroniskt trötthetssyndrom.
I ett avskedsbrev skriver föräldrarna om barnens sjukdom: ”Ingen av oss kommer att kunna leva ett liv i egentlig mening”.

Polisen har hittat bevis för att båda föräldrarna var medvetna om vad som skulle hända.

Det av de bägge föräldrarna undertecknade avskedsbrevet inleds med:
”Vi har gemensamt och i samförstånd beslutat att ta våra och våra barns liv.”

Aktuellt familicide var medgärningsmannaskap:
Två föräldrar beslutade sig gemensamt att deras döttrar även skulle dö.

Vilket innebär en dödsönskan i sin värsta form där två värnlösa och oskyldiga barn mördas.

Ja, gemensamt och i samförstånd, som polisen beskrev att Hanna och Oskars mord på sina döttrar var, är en omskrivning för medgärningsmannaskap.

När flera personer har hjälpts åt med att utföra ett brott kan alla straffas som gärningsmän. Flera personer kan vara gärningsmän samtidigt även om inte alla, och kanske inte ens någon av dem, självständigt uppfyller hela brottsbeskrivningen i en straffbestämmelse. Det förutsätter dock att det de gör tillsammans innebär att brottsbeskrivningen är uppfylld.

För att någon ska kunna dömas som medgärningsman krävs att personen deltar i det brottsliga handlandet åtminstone perifert, och att agerandet utgör ett led i en gemensam brottsplan. Om genomförandet av ett planerat brott innefattar en arbetsfördelning mellan de medverkande kan de alltså alla dömas som gärningsmän. Högsta domstolen har som exempel nämnt att en person som håller vakt vid en inbrottsstöld kan vara att betrakta som gärningsman.

När flera personer utför olika delar av en brottsplan brukar man säga att de agerar tillsammans och i samförstånd. Ett sådant samförstånd behöver inte vara uttryckligt utan kan också vara tyst.

I Bjärreds-fallet var samförståndet inte tyst. Polisen har tex berättat att mail under hösten, SMS makarna emellan strax innan morden, undertecknade bevittnade testamenten som förutsatte att båda barnen var döda samt ett undertecknat avskedsbrev med forensisk äkthetsstämpel, avslöjar att det handlade om en uppgjord brottsplan.

Finns ingenting som vittnar om att O ville ha total kontroll. Är man av den åsikten är det baserat på trådsanningar snarare än vad föräldrarna själva beskriver om gemensamma beslut.

Centralt i konspirationerna finns den exceptionellt osmakliga Höglund som subjektivt vinklat det mesta ihop med sitt kronvittne - den sk pianolärarinnan.
Finns hon ens?

Hon har använt trådens konspirationer i syfte att tjäna pengar - profiterat på två mördade flickor och tillkännagett på bloggen att hon var ute efter scoop för att skriva boken.

I vilket sken ska man då tolka de personer som ger stöd åt Höglunds uppenbart paranoida konspirationer?

Att huvudmålet är förebyggande syfte torde de flesta vara ense om vid massmord - så att inte fler oskyldiga mördas, i värsta fall försvarslösa barn.
Om man däremot ägnar sig åt att trivialisera mammans skuld och syndabocksyndrom så lär det inte vara en dörröppnare för prevention.

Moderns tillbakadragenhet och minimal fakta säger i sig ingenting om att hon är mindre skyldig, det kan likaväl handla om just tillbakadragenhet vid isolering.
Hon slutade prata om barnen då det blev sjuka vilket kan vittna om ett undvikande. Att ändra ett mönster och tystna är ett varningstecken i sig.

Att uppleva en förövare som pure evil är mänskligt, men ingen lär väl vara så korkad och tro att lösningen på problemet är att peka ut pappan som syndabock - problem solved.

Att sätta etiketter som nåt slags exceptionellt monster har heller inget som helst värde, det är snarare att vifta bort problemet i periferin, och varningssignaler riskerar att hamna i skymundan.
Nåt som forskare ständigt upprepar.

Familicide faller inom ramen av massmördare likaväl som masskjutare.
Läste om en stor forskningsstudie från 2021 som har aktualiserats via den extremt tragiska händelsen i Uvalde.

Inom familicide finns dock två förgreningar av förövare:
Den ena typologin påminner om masskjutaren som tar ut sin inre frustration, vrede och hat på oskyldiga och utövar (falsk) känsla av makt och kontroll och hämnas.
Den andra handlar snarare om förvrängd empati - varav det är av vikt att begripa skillnaderna.

Det intressanta är att det ses gemensamma nämnare med masskjutare via depression, isolering och en känsla av hopplöshet - att de är aktivt suicidala och i en kris:
Studien visade att 87% hade märkbara kriser innan händelsen och att 80% var suicidala.

Procentsatser som talar sitt eget språk.

Om suicidrisken och psykisk ohälsa är i huvudfokus - om det så handlar om föräldrar (familicide, filicide, infanticide) eller masskjutare - så torde etablerad självmordsprevention vara till stöd för att förhindra att barn dödas.*

De här flickorna har genomgående beskrivits som fina och duktiga. Det finns ingen kritik alls. Nåt har således hänt efter vägen.
Föräldrar som mäktar med sin livsituation lär knappast mörda sina barn.

Professor Peterson beskriver suicidrisken som ett kritiskt och centralt tema och att det är viktigt att titta på högriskfaktorn självmord vid massmord.

" I don’t think most people realize that these are suicides, in addition to homicides."

" It’s hard to focus on the suicide because these are horrific homicides.
But it’s a critical piece because we know so much from the suicide prevention world that can translate here."

" If we’re unwilling to understand the pathway, we’re never going to solve this."

Kort om källa och aktuell studie:

Det kan också finnas ett motiv att rättfärdiga suiciden med ett högre syfte, man ”ger sitt liv” för något/någon annan och då blir det plötsligt något som man själv upplever som heroiskt istället.

Det är väl ganska troligt att det var föräldrarna som primärt tappade orken att leva vidare och att mordet på barnen var någon sjuk mix av inbillad altruism som dessutom rättfärdigades av ovanstående som ett ”offer som gjordes för barnens och varandras skull”.

Tanken grodde säkert hos någon av föräldrarna och spreds sedan till den andre som ett ogräs.

Att till varje pris söka perverterad ondska som motiv till händelsen tyder på en mix av bristande nyanser i ens eget känsloliv och en mindre utvecklad förmåga till mentalisering.

Morrn, Morrn.
Ja, det tangerar perversion of virtue, att inbilla sig att utföra nåt heroiskt.
Det finns hos fanatiska självmordsbombare med förvrängd syn på tillvaron.

Män inom kategorin pseudoaltruism ser mord som ett familjärt ansvarstagande.
Den stora fixaren, klippan att lita på som avslutar allt lidande. The provider.
Den skeva bilden är nog inte fjärran från att se sig som heroisk heller.

... medan kvinnor i huvudsak bryr sig om att mörda sina barn och sig själva snarare än att bry sig om männen.
Barnen tolkas via sitt eget lidande, ses som en förlängning av sig själva och som ska med in i evigheten. Ett patologiskt, symbiotiskt förhållande till barnen.

Det slog mig att det är som primitiva könsroller ända bort till grottstadiet.

Kollade för nån månad sen på familicide och frågan är om det inte ökat via pandemin.
Kollade sen på mödrar som mördat familjen (inkl gubben) och det small ordagrant till på sökträffar om jag la till ett vapen (USA).
I Asien förefaller gift vara en strategi.
Tillgång vid efterfrågan?

Jag tror också de påverkade varandra.
I en sluttande utförsbacke i flera år där de sakta hamnat i en återvändsgränd. Det är inte omöjligt att de var för tighta i sin relation och vana att sköta sig själva, vilket kan bli farligt på en viss nivå.
Självmordstankar/planer kan vara smittsamt.
Det ses i högsta grad vid suicidpakter.

"Handgripligen" som går som mantra om O har noll betydelse när besluten är gemensamt och i samförstånd, och moderns önskan var att dö ihop barnen.
Det är lika ovidkommande om H skulle ha mördat sina barn allena innan hennes önskan att dö gått i uppfyllelse.
De är oavsett av samma skrot och de stackars barnen är deras offer.
Två fina barn mördades av sina suicidala föräldrar som helt tappat kontrollen över både tillvaron, hjärnan och allt vad moral heter.

Det sistnämnda är viktigt. Även om föräldrarna själva inbillade sig altruistiska och heroiska motiv för att förmå sig själva till sitt avskyvärda brott, så handlar det bara om människor som förlorat kontrollen över sig själva. Det är varken ädelt eller hjältemodigt. Det är bara sjukt. Mycket sjukt!
Och fel.

Ja, det är väldigt, väldigt fel. Själva självrättfärdigandet är dock intressant IMO.

Det kan en person ägna sig åt (utan att vara varken suicidal, deprimerad eller psykotisk) och det är knappast en beundransvärd strategi.

Har dock funderat på om det krävs ett sorts ultimat självbedrägeri för att öht kunna fatta det vidriga beslutet att döda sina barn och klara av att agera ut.

Jämförelsevis så finns ju spärrar att behöva passera redan vid su.
Vi sägs ha en slags inbyggd eller medfödd överlevnadsinstinkt varav ruminering har del i detta vid självmordstankar:
Går nåt på repeat i huvudet och ältas verbalt sker en slags tillvänjning.
Andra spärrar lär ha med samvetet att göra.
(etik, moral, att andra skadas av sorg och förtvivlan osv).

Självmordstegen är en gradvis process varav just ruminering (pga spärren) gör att det kan finnas en chans att ingripa, eller att personen ändrar sig.
Paradoxalt skapas således en livsspärr till.

Här är det betydligt värre. Det är ju inte bara su-spärren de ska förbi. Det lär ha föregåtts av vidriga diskussioner och ett evigt ältande.
Att dra sig undan (isolering) ökar faran markant. Ältandet får fritt flöde.

De lär ha lyckats övertala sig själva om att det var ett oundvikligt beslut och ingen framtid värd att leva. Sistnämnda är klassikern vid depression och suicidtankar. Det är liksom nattsvart efter alla varv i hjärnan.
Depressionen är rent av som en parasiterande entitet som tar över rodret.

Sen var det då funderingen kring självrättfärdigande eftersom de (psykiskt sjuka) som överlevt beskriver att de trott att de gjorde en sorts god insats (rädda från lidande, en ond värld osv) alternativt att de var en odelbar enhet.
Här lär de ha en väldigt förvrängd syn, typ oumbärlig som förälder. Det är nästan som ett sekteriskt tänk.
Suicidal bestämmer över andras liv och död.