Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det kan ha funnits grogrund för någon form av sekteristiskt tänkande iom en möjlig koppling till scientologin. Men den kopplingen kommer aldrig vare sig bekräftas eller dementeras så det blir på sin höjd en hypotetiskt fråga. Men en tro på ett liv efter detta sänker givetvis tröskeln för suicid om den inte kopplas ihop med ett hot om skärselden som straff.

Jag vet inte vad ”straffet” för suicid är inom scientologin?

Snarlika fall, om än sällsynt, verkar handla om a) sjukt eller barn med funktionshinder eller ekonomi som ballar ur och b) psykisk ohälsa.

Redan vid en mindre grupp människor - vid en familjekonstellation - kan ett slags sekteriskt beteende skönjas och det behöver inte ens bottna i nåt särpräglat religiöst även om en ödestro kanske underlättar att sukta efter livet på andra sidan.

Jag tror dock inte det är en stark komponent.

Det förefaller även handla om föräldrar som är mycket tighta då de fattat sina ödesdigra beslut i samråd (då jag tittat på andra familicide i samråd).

De nya strömningarna inom forskning pekar som sagt på behovet av att snarare titta på den suicidala delen och vägen dit.

Här finns stress, överbelastning och en jakt på bot. Det pendlar mellan hopp och besvikelse.
Det finns inte sällan en desperation vid sjukdom, att greppa vartenda halmstrå.
Parallellt finns krävande yrken. De begär ingen extern hjälp.
Det är strösslat för utbrändhet eller utmattningssyndrom och psykisk ohälsa.
Det finns tidigare existentiell kris de genomgått ihop och antingen kan par svetsaa ihop eller gå skilda vägar.

Banden som är starka sen tidigare kan bli patologiska i en krissituation varav steget till självmordspakt kanske inte är så fjärran som den är i andra fall.
Sådana pakter ses inte sällan hos äldre par som inte vill leva utan den andra vid upplevda existentiella hot (en är svårt sjuk, en är suicid, en har psykisk ohälsa osv).

Det ses samma tighta "välvilja" när en partner vill dö och den andre tar tag i saken - den empatiske omsorgsfulle fixaren. Dock ämnar inte denna, inte sällan hårt psykiskt och fysiskt belastade part, suicidera.

Jag tror inte det behöver vara "mer än så" rent psykologiskt - men här har suicid tagits ett steg längre till en vidrig nivå som rakt inte inkluderar nåt samtycke. Varav två oskyldiga barn, som ingår i familjen, mördas.

Kom att tänka på att två ytterligheter i det här, relaterat till klassificering (subtyper för motiv) och begreppet mercy killing.

▪️En del betraktare tycks hamna i ena änden av spektrat och utgå från nån sorts glorifierad (heroisk) och romantiserad aspekt och är överdrivet förstående, typ:
Det var utifrån kärlek, kunde inte längre stå ut med deras lidande, de ville vara tillsammans ända in i döden som familj.

Ren emotionell smörja.
Det är däremot vad förövare inbillar sig när empatin är käpprätt åt helvete.

Det finns inget ädelt eller kärleksfullt när barn mördas.
Det finns inget samtycke från barn.

Barn är helt värnlösa och har inte en chans att värja sig varken verbalt (göra sin åsikt hörd) eller rent fysiskt.
De är i ett extremt utsatt läge där de snarare ska kunna känna sig trygga när de går till sängs på natten.

▪️Andra tycks totalt missförstå vad begreppet innebär varav fortsatta tolkningar blir därefter:
Att ordet Mercy eller barmhärtighet ska bokstavstolkas är mer än fel.

Mercy killing innebär tvärtom att förövaren inbillar sig vara barmhärtig.

Det är att inbilla sig att mord är en bra lösning och god gärning vid allt från sjukdom, funktionsnedsättning till ekonomisk kris som förorsakar lidande.

Lidande är ett faktum men framtiden ses helsvart, problem olösliga och döden är bätttre för barnen. Verklighetsuppfattningen är med andra ord förvrängd.
Tolkning av tillstånd och situationer är ofta orealistiska, inte sällan uppförstorade.

Att se sig som oumbärlig är osunt.
Egna (orimliga) krav på föräldrarollen ger även garanterat påslag av frustration, stress och ångest i en redan överbelastad situation.
Att ständigt försöka reda ut saker på egen hand är inte optimalt.
Ej heller att lösa alla sorts problem familjärt, speciellt inte om partnern sitter i samma båt och psykisk ohälsa redan glidit in i bilden.

Ett (tack och lov sällsynt) familicide är givetvis komplext (sårbarhet och riskfaktorer, personlighetsdrag och livssituation) men likt vid masskjutare är procentsatsen rätt tydlig:

Övervägande pekar på psykisk ohälsa, suicidal kris - och ofta en trigger.
Det handlar sällan om "they just snapped" och går från noll till hundra.
Det är däremot en känsla som närstående upplever i sorgen och chocken.

Tillhörighet till en religiös grupp och den egna upplevelsen av religiositet samt en kultur med negativ inställning till självmord utgör ett skydd mot självmordsförsök.

De flesta större livsåskådningar, däribland scientologerna, har en negativ inställning till självmord. Man ser det som en allvarlig synd och inte sällan är det förenat med straff (helvetet, taskig reinkarnation, andlig degradering, påtvingad återfödelse mm).

Givetvis innebär tillhörighet till en religiös sekt en broms mot suicid, förutsatt att den fördömer handlingen. Det var därför jag ställde en fråga om vad som gäller hos scientologerna. Jag har inte lyckats hitta det som du beskriver som en negativ inställning till suicid, möjligen beroende på att jag saknar de skrifter som man måste betala en förmögenhet för att få läsa.

Jag har noterat att religionen är ett hopkok av rymdvarelser och andar där man tydligt skiljer på kropp och själ. Själen är odödlig och kroppen bara en tillfällig behållare. Det är väl därför man skriver kontrakt på 1 miljard år för medlemsskap.

Om kroppen bara är ett skal så kan man tänka sig att det kan kännas rimligt att familjen borde lämna ett sjukt skal och vandra vidare i sin andliga utveckling i någon annan form.

Men om du hittar något som du kan länka till som styrker ditt påstående om att suicid är en allvarlig synd inom scientologin så tar jag gärna del av detta. Jag hittar inte något om synd eller helvetet i det jag läst. Det handlar mer om att om man är sjuk eller svag så har man angripits av någon sorts onda varelser som kallas thetaner som man måste befrias ifrån.

Ett stort problem med scientologi är väl total aversion mot psykiatrisk hjälp, vilket i sig vore fatalt i en sårbar situation och om det snarare är ett trängande behov av beprövad vård.

Ett annat problem är om desperata människor söker hjälp och behandling och erbjuds rent humbug. De lär må ännu sämre när effekter uteblir.

Det saknas dock fakta om medlemskap så det har väl inte så mycket bäring men det är känt att människor som haft kontakt med eländet begår självmord av att må grymt dåligt.

Jag tycker tex följande text är oförenligt med en positiv inställning till suicid:
https://www.scientologi.se/faq/scientology-beliefs/does-scientology-have-doctrines.html
"Den värld man skapar idag är den värld man återvänder till i morgon och man lever med frukterna av sina strävanden eller resultaten av sina överträdelser i sina kommande liv. Detta är inte bara ett abstrakt begrepp som rör det framtida tillståndet i samhället. Detta är också direkt tillämpbart på ens andliga tillstånd."

Såtillvida påminner scientologin om moderna tolkningar av de abrahamistiska religionerna som betonar andlig utveckling, moral och ansvar framför straff. Genom scientologins reinkarnativa sida straffas man dock genom andlig degradering (icke-frälsning, minskande av en persons medvetenhet, krympande spiral av olycka och elände) i sitt nästa liv.

Kvalificerat humbug, men knappast självmords- eller mordförespråkande.

Det påstås att självaste Ron Hubbard frivilligt gjorde sig av med sin kropp.

https://www.quora.com/What-is-the-Scientology-stance-on-suicide

The Church says that on January 24, 1986, L. Ron Hubbard, while still in robust health, escaped the trap by willfully “dropping” or discarding his body.

Shortly after Hubbard dropped his body, the Church announced it was going to be adding several new and advanced religious rituals to its sales catalog. One of the rituals, yet to be released, requires the parishioner to commit suicide. As shown below, the announcement was warmly welcomed by Scientologists(TM)

Eftersom sekten är hemlig, sjuk och extremt toppstyrd så är det svårt att veta vad som är sant.

Där funkar ordval som tystnadsmuren, tystnadskulturen.

Glömde nämna förut att sonen Quentin gjorde självmordsförsök och dog sen ett par år senare i ett förmodat su.
Förefaller mer som om det uppfattades som risk för skandal relaterat till sekten.

Sen är det här med att göra förfärliga handlingar för "det goda" inte ett ovanligt fenomen hos oss människor, även om det sällan går så långt att vi dräper våra ungar. Ändamålet helgar medlen, att blint kämpa för vissa idéer, selotism, är tyvärr vanliga produkter i de flesta samhällen och något vi alla behöver se upp med. Det är lätt att fångas av kampen där vi alltid förlägger ondskan hos kontrahenten och godheten hos oss själva.

Amor Oz lyfter ämnet i sitt söta lilla häfte "Hur man botar en fanatiker". Boken tar sin utgångspunkt i Israel-Palestinakonflikten men är applicerbar på alla konflikter som präglas av fanatism. Boten handlar om att man arbetar aktivt med att se sig själv utifrån och vilka konsekvenser ens eget beteende får för motparten, att sätta sig in i andra människors perspektivm och upplevelser. Således en mentaliserings-övning för att främja förstånd, empati och sympati, snarare än enögdhet, egocentrism och svartvit-tänkande.

Amor betonar att det inte är att förväxla med pacifism - att passivt ta emot kränkningar och våld - men att istället leta efter konstruktiva lösningar när man inte tvingas att försvara sig. En balans och egenskap som vi människor har enormt svårt att bemästra, inte sällan pga våra trubbiga och primitiva känslor (i olag), som lägger sig som ett lock över kognitiva processer och långsiktiga lösningar.

Det handlar nog om urskiljningsförmåga. Att se ur ett större perspektiv än att susa iväg i emotioner och subjektivt tyckande.

Kan överhuvudtaget inte se vad som gynnar barnen om pengar oavkortat går ner i egen ficka istället för att tex låta det gå till nåt i förebyggande syfte. Typ Höglunds bok.
Fond, forskning eller nåt åminne om det är så viktigt att de ska exploateras. Det har varit ett jävla gnäll ang sistnämnda.

Kan överhuvudtaget inte begripa vad som gynnar barnen - om primärfokus är att ge deras mor upprättelse och frias från skuld.
Hon är utredd och är en av deras mördare.

Fokus på förövare eller offer?
Empati för en förövare på bekostnad av offer?
Dalta med en av två mördare eller bägge två?

Vissa tycker synd om de stackars tungt belastade föräldrarna och visar FÖR stor förståelse imo, i sin värsta utpost finns risk att mord snudd på legaliseras i all flödande empati.

Det är en viktig balansgång.

Att det är tragiskt råder ingen tvekan, speciellt om det gått att förebygga med insatser.
Att förstå vägen fram är en sak och av vikt för förebyggande - att dalta med förövare nåt annat.
Andra bryr sig i huvudsak om modern och lägger allt krut på att ta henne i försvar.
Trots att hon uttryckligen är delaktig i att barnen dog per papper.

Den här kvinnan har tänkvärda reflektioner när empatin skenar.
Hon vill i huvudsak att föräldrarna med barn som har särskilda behov ska få stöd så att mord förhoppningsvis förhindras. 👍

Hon reagerar alltså på folks kommentarer då två föräldrar, deras två autistiska barn och familjens hund mördades i Sydney.
Kommentarer som visar överdriven empati och förståelse för förövare snarare än offer.

"The murder of disabled children can never be justified

" Tragedies like Monday's shake the disability community. It's incredibly sad - I'm saddened that the family is dead and I'm sad a lack of support may have driven a parent to this.
But I'm sadder at the commenters justifying that killing disabled people is understandable because the children are disabled."

" "I've not been a parent (nor a parent of a disabled child). I haven't experienced the strain and the worries. I don't have autism.
But I've been a disabled child.

I've seen my parents struggle. I've experienced discrimination, exclusion, financial hardship, pain and ableism.
I've also been told that I shouldn't have been born and that I'm a burden. Many of my disabled friends have heard similar things about them, too."

" Again, if this case does relate to the stress of disability on a family, then:

More respite and emotional support needs to be provided to parents and carers so it never comes to this. Stigma around disability needs to be erased. Perhaps a white flag system needs to be in place - when someone is struggling, they can safely take their children to care.
I don't know the answers and I can't bear to think why this happened, nor read the comments.

We all need to play a part in ensuring people with disabilities and their families are included and supported in the community, and can ask for and receive adequate help.

But murder is never justified because a disabled child or adult becomes too much for someone to cope with."
https://www.google.com/amp/s/amp.smh.com.au/lifestyle/the-murder-of-disabled-children-can-never-be-justified-20161020-gs6xog.html

Den enda det har daltats med i tråden är väl Hannas del i brottsplanen? Har väldigt svårt att förstå motiven till varför man gör det, när bevisen för hennes deltagande är så överväldigande. Det är som att göra henne till ett barn utan ansvar. Utöver det faktum att två föräldrar kommit överens om att döda sina två barn, är detta vurmande för en konstaterad barnamörderska det mest obegripliga i den här historien.