Folk som börjar varje svar med ”nej”

Haha goda minnen väcks - allt för längesen man glodde igenom Nile City, tack för fredagsgarvet!

Detta var mitten av 90-talet va? De mest prominenta "Naeehhhh"-sägarna känns som om de kom EFTER detta, jag tänker på Henrik Larsson. Generellt känns det skånskt att just börja meningen med "NAEHHHHH".

Någon måste forska kring detta och jag är fan villig att hosta upp en slant för att stödja forskningen.

Artister och idrottare. Osäkra människor som försöker visa sig på styva linan med ett inledande nej.

Mitt tips är att peka med hela handen och tala med myndig stämma när folk behöver vägledning.

Jag kommer ihåg en gång när jag pluggade. Ett par nya studenter frågade mig om en adress och jag vände mig och talade med myndig stämma medan jag pekade med hela handen åt stadens kyrka.

"-Åt det hållet må ni vandra". För jag visste ju att tatueringsstället dom sökte fanns i närheten.

Då är det bättre med:
ja nä såatte

Nej är väl en förkortning av "nej men vafan ".

Låter som en "tjej-grej" gör det inte? Särskilt det andra exemplet.

Skulle säga en fotbollsspelargrej. Henrik Larsson bemästrar denna konst till fullo.

Nej men det vet jag faktiskt inte.

Kan nog vara skyldig till detta fenomen i textform, men inte i vardagligt tal.

Oftast då man skrivit en rad och sedan i nästa går vidare eller där tar sig an pudelns kärna.
Exempel;
"Bla bla bla bla bla bla bla.
Nej, men iallafall så tycker jag att dom borde..."

Modeflugor att slänga sig med dumma utryck ju....många svarar ju med tex ...exakt....eller....ja men precis...tror det snart går över så kommer det ett nytt dumt utryck.....ungefär som idioten på teven som sa OK till allt å inget..min syrra tog det till sig å vi fick säga till henne till slut å vända på skivan...tror det ofta är typiskt fruntimmer med .

Lika irriterande med de som säger ”va” efter varje mening. Typ ”jag körde bil va”, ”sedan svängde jag va”.

Trodde att jag skulle bli först med att nämna hans namn, men flera stycken har hunnit före. Han måste verkligen ha gjort intryck med sina släpiga skånska nej

Alltså, liksom, det är ju bara ett ljud man ger ifrån sig för att det inte skall uppstå en pinsam tystnad medan man försöker formulera ett svar. Ett sätt att vinna lite tid. I det här fallet kanske det råkade vara ett utdraget nej, men det hade kunnat vara något annat.

Det går ju lite mode i vilka ord som används så här, och det personliga språkbruket kan variera. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Det finns en språkvetenskaplig term för det här, men jag kan för mitt liv inte komma på den nu.