Undviker ni också negativa människor?

Ingen förstås.

Men när går man över gränsen från att vara okej att hänga med, till att bli en negativ person?

Dessvärre är det ingen som säger "jag dumpade dig för att du vara så negativ om det här och det här". Folk bara försvinner.

Eller så berodde det inte på mig.

När man är negativ flera gånger på en dag mer eller mindre varje dag.

Det sa jag inte. Jag sa bara att jag ogärna/ovilligt förlikar mig med positivism och optimism.
Det ger mig inget mer än likgiltighet (blir ej långvarig) pga att jag ser igenom folks självbedrägerier. Jag rycks därför inte med i något positivt.

Istället tvärtom, tröttnar mycket snabbt att vara del av falskhet som konkurrerar om utrymmet i samvaron och "tar plats".
När folk mentalt är vid vägs ände så börjar däremot intressanta personligheter och nya sidor visa sig.

Vad menar du? Kan inte människor vara glada och positiva på ett ärligt sätt? Varför eller varför inte?

Vet ju själv att man ofta är väldigt glad och lycklig över livets tillvaro. Inget falskt med det.

Ja, dom heltids negativa undviker jag så gott det går, tar så mycket energi.

Är det nån i sällskapet som är lite negativ å har en "sån dag" så läser jag av om jag ska låta det vara eller om jag ska försöka lätta upp stämningen. Om jag själv har "en sån" dag då allt känns piss å skit så brukar jag helst vilja vara för mej själv. Vill inte ens prata i telen eller skicka meddelanden. Jag har ingen färghållning, inte ens via text.

Så för mej gynnar inte negativitet. Har jag en sån dag själv å umgås med nån annan som är negativ så har det smittats av ibland å kan hamna i nån negativ tankespiral som verkligen inte är bra för mej.

Är jag ny på en arbetsplats brukar jag direkt lägga märke till de jag ska hålla mig undan. Det är oftast de som sitter vid matbordet och i en liten grupp klagar på precis allting. Det är som att de inte kan hålla igång ett samtal annars. Dag ut och dag in kör de på.

Sen har jag sållat bort gamla vänner som alltid ska beskriva hur dåligt de mår, även fast de har det rätt bra ändå.

Det är lätt att bli negativ som person om man dagligen läser nyheter och ser på utbudet våra tevekanaler erbjuder. Där ser de alltid till att tittaren ska störa sig på vissa personer, för att det skapar debatt och intresse av att följa programmen.

Det bästa sättet att lägga märke till hur mycket negativt vi har i vår vardag är att åka utomlands en eller ett par veckor. Det är som att man lämnar all skit här hemma och bara lever ett liv helt bortkopplat från all skit som händer i världen och samhället. När man landar på egen mark igen så är den första tanken, jag vill tillbaks!

Det beror på, är de negativa eller endast realister?

Happy go lucky människor är inte heller så roliga att umgås med, för även om de ofta är positiva så är de ofta inkompetenta och ointelligenta.

Jo det kan människor såklart vara men det handlar väl om ens egen läggning och vad/vem man trivs bäst med.
Jag vill ha sörjande, uppgivna, känsliga, ärliga, ej förställda och gärna även "långt gångna" men pålitliga vänner.
Inte uppgivna för att deras ekonomi t ex är i botten och att det nånstans ändå finns en tro/önskan om att stiga. Istället på mentala grunder "utbrända människolik".
Om dessa "lik" ibland blir glada för att de verkligen upptäckt något positivt så kan det i så fall vara trevligt en kortare stund.

Jag gillar positiva, spontana människor men nu pratade jag precis med vår nya granne som avbryter när man pratar, har en grandios framtoning och har satt sin nya postlåda på vår tomt.

Bara att sätta på låten - If you gonna be dumb you gotta be tough av Roger Alan Wade, för att se om dessa människor tar åt sig :P

Ne, skämt åsido. Men ärligt talat så kan både positiva och negativa människor ligga kvar efter att de blivit åsidosatta eller liknande och det är ju en styrka att inte ge upp... Den positiva människan som "ständigt hjälper andra" och den negativa människan som "ständigt påtalar varför andra ska behöva få hjälp"... Detta med att ibland bara ge efter och klappa sig på axeln och gå vidare har jag både sett saknas av positiva och negativa människor.

Jag har lite kontraster i mitt val av bekantskap, ibland är det bra att lyssna på negativa människor och ibland är det bra att lyssna på positiva människor. Att folk tar sig själva på allt för stort allvar är inte min jargong och det är faktiskt lite smaklöst att tro att man bara förtjänar "positivitet" i sitt liv, varför då? För någon annan kommer behöva handskas med dessa "negativa" människorna, lite samarbete för att ändra tankegångarna för bägge parter behövs...

Människor blir tyvärr inte yngre med åren, ålderdomen får de flesta människor att bli negativa... Kramper och annat skit... Vem ska då lyssna på dig?

Exempelvis: Finns det bättre umgänge än ett sådant exempel? Raka, mogna, sansade, intelligenta män med fötterna på jorden utan några som helst naiva drömmar eller förhoppningar kvar i livet.

Jag märkte att jag under en viss period i mitt liv tenderade till att bli alltmer negativ. Jag blev kritisk till utveckligen i samhället något som förvisso kan vara sunt och fullt berättigad att vara, men jag märkte att det på samma gång påverkade mitt mående i övrigt och det påverkade även mina personliga och sociala relationer i negativ riktning.

Svårt att sätta fingret på, men i min egen närhet så är det personer som påverkar mig negativt eftersom deras valda nyhetsflöde hela tiden innehåller sådant som är negativt och diskussionerna vi har är i och med detta alltigenom genomsyrade av negativitet. Att ägna en stor del av sin vakna tid år sådant som man ändå inte kan göra något åt är negativt och i längden helt meningslöst. Positiva människor ägnar tiden åt det som är uppbyggande istället för nedbrytande.

Negativitet hämmar mest tror jag, eftersom för mycket fokus på det negativa hindrar den personliga utvecklingen, omgivningen kan också uppfatta en som tråkig och tärande varför de sociala kontakterna och vänskap kan hotas.