Undviker ni också negativa människor?

Aldrig varit en fan av negativitet överlag och känner att det är något man vill undvika till största möjliga mån. Vilket givetvis innebär att man undviker en hel del trådar på flashback tex men även gamla vänner och nya.

Vad känner ni kring det hela? Är ni själva dessa negativa människor eller undviker ni dessa?

Vad känner ni är den största skillnaden mellan negativa och icke-negativa människor?

Gynnar negativitet eller hämmar det? Varför eller varför inte?

Jag undviker falska människor vilket ofta brukar korrelera med positivister. Jag brukar även undvika glada och ytliga människor trots genuinitet och ärlighet eftersom vad vore meningen med ett glatt umgänge?

Undviker människor som jag tycker är negativa.

Lite negativ får man förstås vara, ibland och en stund. Men inte hela tiden. Har en del släktingar som kan gnälla i timtal om allt egentligen. Men frågan är inte självupptagenheten är värre än själva gnället? Men förstås outhärdligt om självupptagenhet och jag-fokus kombineras med negativa livsperspektiv.

Men jag kan inte låta bli att fundera över om jag blivit dumpad för att jag är negativ? Man har ju förlorat en del vänner och kamrater under livsresan. Var det för för att jag var en outhärdligt sur och negativ människa att vara med?

Folk som är negativa hela tiden skulle jag inte vilja umgås med. Man skulle bli trött på allt gnäll. Till sist kanske man själv skulle bli en gnällspik.

Vad menar du? Vill du må dåligt?

Frågade du precis om folk slutat hänga med dej för du inte är rolig att hänga med xd?

Negativism smittar inte av sig till mig. Jag unnar andra glädje men jag personligen mår inte bra av andras glädje. Jag vill slippa närvara bland sådant folk. Det ger inget djup.

Okej om du får välja mellan att leva på ett ställe du tycker om eller inte tycker om. Vilket väljer du?

Varför eller varför inte?

Givetvis det ställe Jag tycker mest om. Om denna plats kan sammanfalla med att andra inte gillar stället så känner jag mig bättre till mods än vise versa.

Det mest negativa i mitt liv är positiva och glada optimister. Jag tror att det gäller fler men att de allra flesta inte tänkt "så långt". Ju mer miserabelt allmänheten/omgivningen har det desto bättre mår jag.

Inte för att jag inte unnar folk bra liv utan för att umgänge blir på en djupare och mer seriös nivå när trams, skojfriskhet, glättighet m.m. är förintat.

Ja det var väl kontentan av det hela. Svårt att veta varför man blir dumpad. Varför är man inte intressant längre? Mitt fel? Den andres fel? Bådas?

Okej tack för du delar med dej.
Det låter inte friskt att inte vilja ändras bästa. Kanske det är något trauma och rädsla du behöver bearbeta?

Du svarqde ju själv på din fråga. Att du var negativ.

Varför skulle någon vilja hänga med en negativ människa?