Den STORA tråden om hen, hän och h*n [Sammanfogad]

Det är mycket oklart vad det är för poäng du försöker göra här. Att man kan byta ut det i en situation betyder inte automatiskt att det går i en annan. För övrigt är det "den" som byts ut i det här fallet. Inte "det"

Är fullständigt medveten om att jag kan strukturera om för att undvika att använda ordet hen. Men jag väljer att inte göra det.

Jag bryr mig inte om vilket pronomen folk använder om mig alls, om det så är du/ni eller han/hon/hen/den/det.

Om du vill ha mer exakta översättningar får du fråga någon finne. Det är inte ett språk jag behärskar själv. Men en kompis från Finland beskrev deras könsneutrala pronomen som "Mycket praktiskt".

Och det har jag heller aldrig påstått att man behöver göra.

Det du beskriver här är inte ett problem med språket utan med skribenten. Om man måste läsa flera sidor för att förstå vem som gjorde vad så är skribenten helt enkelt jävligt kass.

Hur skulle man göra om det nu var två män det handlade om istället för en man och en kvinna? Du griper verkligen efter halmstrån här.

Intressant hypotes, även om jag inte tror på den. För min egen del tror jag enbart det handlar om ovana, och att just pronomen är en ordklass där man är särdeles motsträvig mot nytillskott.

Jag testade din hypotes genom att jämföra hur det kändes att säga han, hon och hen. Till en början verkade det stämma. Men sen testade jag andra ord som börjar med samma uttal:

Hennafärgat
Henne (existerande pronomen)
Henning
Henrik
Henry
Hända (med dess böjningsformer hände, händer och hänt)
Händelse
Händig

Inget av ovanstående kändes det minsta problematiskt att säga i en mening. Testa att säga följande:

En gång hände det en händelse som var att händiga Henning hennafärgade Henrys hår med sina händer vilket gjorde Henry väldigt upprörd när hen fick se vad som hänt.

Aningens småjobbigt blir det, men inte mer än att det kan förklaras av att det skulle bli jobbigt med vilken upprepning som helst. Det enda som jag faktiskt stakar mig lite på är ordet "hen" i ovanstående mening.

Vad vet jag, jag kan inte finska. Det var någon som skrev att hän upplevde det så när hän läste böcker på finska. Så kan det förstås vara. Jag bara refererade till någon annans åsikt.

Nu försökte jag inte göra en poäng av det. Utan tyckte bara att det var lustigt och gjorde ett exempel utifrån hän som hade problem med olika kön i böckerna. För mig var debatten avslutad. Försökte bara skoja till det lite grann med feministerna. Kanske jag är dålig på det, så det inte gick fram.

För att orden du räknar upp fortsätter. Jag nämnde ju t.ex. att "hennes" går utmärkt att säga. Testa däremot att säga "hun" istället för "hen" - det går lättare på något vis, men känns lite dumt på något vis.

Skämtet hade nog framgått mer om du inte hade varit motståndare till ordet i varenda inlägg i tråden

Men en till bidragande orsak till förvirringen du nämnde om att inte veta vem som åsyftas i skrift kan ju också vara att någon som inte är van vid finska inte har lärt sig att uppfatta andra subtila hintar om identitet, utan är van vid att helt och hållet förlita sig på pronomen.

Jo, men grejen är den att när man pratar så uttalar man inte mellanslagen. De finns i medvetandet, men oftast brukar man bara göra ordentliga pauser vid punkt.

Hen ryckte upp blomman med rötterna (Henry)
Hen riktade om vägskylten (Henrik)
Hen daltade med ungen (hända)
Hen delade med sig av sitt godis (hände)

EDIT: Ok, på sista exemplet så har faktiskt "de" ett något annorlunda uttal, men jag tror poängen går fram.

Det beror på vad du menar med naturlig språkutveckling. Vad jag kan se har ordet kommit in i språket på samma sätt som alla andra: Någon har sett ett behov av det och börjat använda det, andra har hakat på.

Hen är ett pronomen som kan användas dels om icke-binära, dels om personer vars genus är okänt. Finskans hän kan också användas på det sättet, och jag vet inte varifrån du fått uppgiften att det inte kan det. Eller vad det i så fall skulle spela för roll i sammanhanget.

Det finns inga politiskt neutrala ord. Ord är byggstenar i en diskurs som med nödvändighet är politisk. "Han" och "hon" kan också användas politiskt, exempelvis av en lärare som av politiska skäl vägrar omtala en elev med pronomenet "hen".

Du gav uttryck för en åsikt som du baserade på påståendet att svenskans "hen" skulle ha "uppstått ur idén om att man kan bestämma sitt eget kön" (direkt citat). Så i det här fallet var det helt adekvat att säga att din åsikt byggde på något annat än fakta.

Som sagt, hen är jag emot, inte könsneutrala pronomen. Hen anser jag inte är ett könsneutralt pronomen på samma sätt som hän, vilket jag förklarat varför jag anser. Det är även politiskt laddat och behövs egentligen inte och jag tycker inte om att benämnas som varken hon eller han, då jag är ett av dem.

Så kan det nog vara. Som sagt, vad vet jag.

Jag anser att det kan användas på icke-binära om man vill. Däremot är en icke-binär varken hon eller han, inte hon eller han. D.v.s. könet är uteslutet. Man kan använda cykelstyre om man vill. Det handlar om vad man associerar ordet med. Det är det som ger orden deras betydelse och laddning. Ett ord har ingen egen inbyggd betydelse. Det är bara en samling bokstäver.

Vad är hon eller han och kan det finnas människor som är varken hon eller han. Svaret är nej.
Man blir inte vad man anser sig vara. Anser man sig vara en fisk är man inte det. Man kan inte välja kön. Man kan anse sig vara på ett sätt, helt ok. Men man blir inte det, bara för man anser det.

Om någon anser sig vara prinsessa, fast hon inte är det. Kan hon då kräva att bli kallad ers majestät av läraren. Ska läraren få sparken om denne vägrar det. Svara på den frågan och förklara vad skillnaderna är och varför det ena ska gälla och inte det andra. Alla feminister undviker den som pesten. Klarar du av att svara på det?

Det bygger förstås på den postmoderna åsikten att könet är en social konstruktion. Något som genusforskarna har fört fram. Men eftersom man föds med ett kön, är det förstås inte sant. En ren lögn. Däremot är den åsikten faktiskt en social konstruktion, vilket är lite lustigt i sammanhanget.
Vad som följde på det, var att man kunde anse sig ha flera kön under en period, vilket man övergivet. Men kvar blev att man kunde bestämma sitt eget kön, eller välja att vara varken hon eller han.
Det är förstås därför man behöver skapa ett nytt pronomen. Vad ska man annars ha det till, om alla är hon och han? Som du ser, kan jag visa varför det behövdes och hur det uppstod ur idén, om kön som social konstruktion.

Vad trevligt att hitta en relativt rimlig diskussion mellan meningsmotståndare. För att tillföra något får jag väl säga att hen i mitt tycke är utmärkt när könet är okänt. Däremot väldigt konstigt när det är känt.

Jag har problem med den moderna könsneutraliteten och att "bestämma det egna könet", men jag vägrar låta den debatten påverka vad jag finner vara ett praktiskt sätt att uttrycka sig. Då får en väl "reclaima" uttrycket.

Så du påstår inte längre att finskans hän bara används om könsbinära personer? OK. Då kan vi sluta prata om det, och vi kan konstatera att det uppenbarligen går utmärkt för vårt broderfolk att prata om sina medmänniskor utan att utpeka deras genus i tid och otid.

Absolut, om du klarar av att förklara vad dina köksbordsfilosofiska fantasier om fiskar och prinsessor har med ämnet för den här tråden att göra. Jag vill ju inte medverka till att du driver diskussionen bort från ämnet, som alltså är det vedertagna svenska pronomenet hen.

Hela poängen med hen är ju att alla man omtalar inte alltid är hon eller han. Ibland vet man inte vad de man omtalar har för genus, om något. Ibland vet man i stället bestämt att de inte har något genus. I båda fallen är hen tillämpligt, vilket är praktiskt, och inte ett problem.