Mina tankar efter åttonde och "nionde" avsnittet.
Hans: Ska vi sätta på paus?
Bodil: Nej.
Louise och Jonas
Det vilar något Ruben Östlundskt över klippningen av de inledande, statiska scenerna hemma hos Louise och Jonas. Robotdammsugaren som går, (ännu) en kyss, promenad över gården och tandborstning (givetvis med miljöriktig Humble Brush i trä) mot en fond av rotting, vita väggar, monsterakrukor och stringhyllor. (Okej, nu såg jag inga stringhyllor, men ni vet lika väl som jag att de finns där någonstans.) Det känns lämpligt, och får mig att önska ett avsnitt helt utan repliker. En högre sanning – om livet på Hölo, i Fruängen eller här i Aspudden – skulle kunna förmedlas så.
Louise återkommer flera gånger till vikten av att ingenting (negativt) händer ”så här på slutet”. Med det menar hon, så klart, slutet av prövoperioden och programmets inspelning, upploppssträckan innan beslutet, men det jag saknar i resonemanget är att slutet – väl? – bara är början på ett livslångt (nåja) äktenskap, där samma beslut – fortsätta vara gift eller ta ut skilsmässa – ju teoretiskt ställs varje dag. Hon är nog inte ensam att klandra för detta, dock; jag har lagt märke till att experterna också talar på det sättet. Som att beslutsdagen innebär ett slut –
håll ut till dess, sen . . . ! – och inte en början.
På sitt håll resonerar Jonas: ”Det fanns väl en oro för att… Vi har varit så nära varandra, och är i ett mönster som är kul, bekvämt och härligt. När vi bryter det mönstret med så kort tid – [finns det en oro för] att man kanske hamnar i tankar, eller gamla tankemönster, om hur det var innan.” För mig är det ett lite oklart uttalande, men kanske också för Jonas (det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, för att tala med Tegnér). Min tolkning, som inte nödvändigtvis behöver stämma, är att han här försöker beröra det också jag har varit inne på tidigare – att den till synes perfekta vardagen med Louise också är tråkig, eller tom, och/eller att närheten i den väcker hans sedan tidigare etablerade lust att fly från en relation.
Senare ska det stundande beslutet avhandlas med expert-Kalle, som uppmuntrar Jonas att lära känna Louise ur fler perspektiv ”än bara bubbel och after works” (och ”debriefings”, skulle man kunna tillägga). Det sätter fingret på något, och är ju, faktiskt, en lösning på den problematik Jonas själv just skisserat (mönstret som, underförstått
bara, är ”kul, bekvämt och härligt”, men där något fortfarande saknas), som verkar bidra till hans osäkerhet. Jonas upprepar efter mötet lydigt förhållningsreglerna om att ”stanna i” känslorna, men intrycket är kanske att han mest förstår att han bör göra detta, och bör säga detta, men inte hur det ska gå till.
Jonas och Martin
Det börjar bli en bekant (och talande) refräng vid det här laget: Jonas och Martin har varit ifrån varandra, och det är ”skönt och välbehövligt”, tycker Jonas. I samtalet med sin vän om förutsättningarna för en fortsatt relation preciseras ungefär det jag varit inne på i tidigare inlägg: Martin måste vara ”mindre upptagen” och Jonas ”mer peppig”. ”Det är okej att vara sårbar, att inte hela tiden vara bäst, duktigast och gladast”, fortsätter Jonas – och så är det så klart, men frågan är om den inställningen är kompatibel med en fortsatt relation med Martin. Samtidigt fortsätter Martins vän, expert-Maria 2, sitt värv med Martin. När han konstaterar att det känts mer avslappnat med Jonas under parets besök hos henne vänder hon proffsigt frågan mot honom: ”Vad tror du att det beror på?”
Bodil och Hans
Hans gör i ordning sitt hem inför Bodils inflytt, och man undrar om inte musikläggarna försöker säga något om hans förväntningar genom den musik som ackompanjerar montaget. Texten fortsätter nämligen:
She better love me
Both day and night
Never grumbles or fusses
Always treats me right
Never runnin’ in the streets
Leavin’ me alone
She knows a woman’s place
Right there right down in our home
De två ser på en barnfilm (?) till middagen, Bodil tar Hans egenheter med en klackspark, och än så länge verkar stämningen, nåväl, okej. En dag senare (antar jag) ska paret ”ha en vanlig vardagskväll”, vilket bl.a. innebär en promenad upp på Hammarbybacken.
I en enskild intervju förklarar Hans vilka slutsatser han dragit av konflikten efter Bodils självutlämnande videodagbok: att han ska ”tänka på vad han säger” för att ”inte göra henne ledsen eller fundersam”. Tyvärr, för hans del, misstänker jag att fundersamhet i sig inte är något Bodil ser som ett problem, eller är något som ens går att undvika i hennes fall, oavsett hur väl man väljer sina ord.
Hans lärdom verkar alltså inte handla om att bättre förstå Bodil, utan om att hålla tillbaka mer och agera mer kontrollerat, vilket får utslag för stämningen efter Bodils inflytt, som beskrivs som ”artig, vänlig och avvaktande” – vilket nog ska ses som synonymt med ”förtryckt”. Ingen säger vad den tänker.
Något behöver hända här, och ett par timmar senare ser Hans till att så sker, genom att somna på soffan (framför ännu en tecknad film?). Att det finns agens här (alltså en kanske mer freudsk läsning), anser också expert-Maria (1, alltså) –inget sker av en olyckshändelse. Insomningen är ett flyktbeteende, iscensatt av det undermedvetna, som kräver att få höras. Klippningen går uppenbart på, ungefär, den linjen också, med en mörk bilfärd tillbaka till Hölö till tonerna av Radiohead på sitt mest depressiva humör. Konflikten blir ju mer intressant så, men en alternativ, och kanske tråkigare, förklaring är också möjlig: att Hans, helt enkelt, råkade somna.
Nästa dag återvänder Bodil till Skärmarbrink. Stämningen har övergått från deppig till mer skräckfilmsartad – den skakiga kameran över axeln när hon ringer på, och sedan själv öppnar, dörren får i alla fall mig att frukta att Hans ligger avsvimmad därinne. Men icke (verkligheten är ännu mer skrämmande!) – han väntar på henne, lutad mot köksbänken och med kroppen bortvänd.
Hans har vaknat med ett ryck, både ur nattens sömn och ur den avvaktande, försiktiga stämningen, och med den nyvaknes energi har han nu bestämt sig för att säga Bodil ett sanningens ord. Bodil blir lite överrumplad av situationen och verkar inte alls beredd på en konfrontation på den här nivån, men Hans ångar på. En ursäkt och en förklaring framförs innan han (fortfarande bortvänd, medan Bodil, mer eftertänksamt – fundersamt? – står med kroppen vänd mot honom) lägger fram sin tolkning av vad gårdagens incident står för.
Deras samvaro känns inte flytande, det blir stolpigt. Det är jobbigt. Bodil öppnar för eventuella lösningar – ”är det något jag kan göra?” – men det avfärdas av Hans. ”Det har med oss att göra, inte dig eller mig” (alltså: det är inte du, det är vi). ”Var det en falsk skönhet i början, eller är det falsk icke-skönhet nu?” undrar Hans, i ett filosofiskt resonemang om falskt medvetande (typ). Jag tolkar det som: var det som var bra i början en illusion, eller är det som är dåligt nu en illusion? Det är en retorisk fråga, för vi förstår snart att han lutar åt det förstnämnda. ”Det går bra om vi gör det tillsammans”, försöker Bodil, men Hans har redan övergått till preteritum: ”Jag ville ju det här.” Ville.
Delvis klandras också Bodils mer eftertänksamma stil – om hon hade kommit hem ”assur” hade det i alla fall varit något att ta på, men nu har Hans egentligen inget (giltigt) skäl att ogilla Bodil, vilket i sig – paradoxalt nog – verkar göra uppbrottet nödvändigt. ”Det gemensamma finns inte riktigt”, säger Hans, i en självuppfyllande profetia. Att säga det är att dra tillbaka sin del av ”det gemensamma”. ”Jag är fett glad över att vi kan ha det här samtalet”, avslutar han sedan. Det är möjligen att den här scenen är lite klippt, men utifrån det vi fick se skulle jag nog säga att ”monolog” är ett lämpligare ord.
Konfrontationen i köket är en upprepning av Hans beteende efter parets förra stora konflikt, om videodagboken. Redan då gick han från att vara till synes (ytligt) nöjd och glad, om än återhållsam, till att snabbt förkasta hela relationen. Om han den gången bara pratade om att kasta ringen ifrån sig får han nu faktiskt göra det, efter att Bodil lämnat lägenheten, och honom. Det verkar som att Hans aldrig egentligen kom över den där första konflikten. Bodil hade velat säga mer, berättar hon efteråt, men med hennes, och hans, tempo hann hon inte det. En omfamning, ”samtalet” avslutat – glöm inte schampoflaskorna i duschen. Liksom många män besitter Hans förmågan att, om så krävs, helt stänga av en relation när han inte längre vill. Han har bestämt sig, och det får man väl respektera. ”Glädjemontaget” därefter känns dock rakt opassande.
Vi räknar därmed till två av fyra par som inte ens nådde fram till beslutsdagen, och rör oss till avgörandets timme . . .
(Fortsätter
nedan.)
