Kan man vara 100% säker på något?

I see. Det jag menar med "100% säker" är att någonting är nödvändigt sant och kan inte seriöst ifrågasättas.

Jordens uppbyggnad tror jag vi aldrig kan vara 100% säkra på.

Jag har inte pratat om jordens uppbyggnad(varifrån kom det?), utan om den existerar eller ej. Det går inte ifrågasätta seriöst. Det är jag nog till 99% säker på.
Men ändå kan vi tveka. Tänk om allt ändå bara är ett stort medvetande och materia inte existerar? Är allt en dröm? Finns det andra teoretiska möjligheter?

Då är vi inne i vårt eget huvud och ställer tvivel och osäkerheten kommer inifrån oss själva. Inte utifrån våra kunskaper.
Det är nog där största problem med att vara säker på något kommer ifrån, med säg, 98% säkerhet.

Förlåt, jordens existens är inte en nödvändig begreppslig sanning och går således att seriöst ifrågasättas.

Min poäng var dock att delar av människans upplevelse är nödvändigt sann och går inte att seriöst ifrågasättas. Spelar ingen roll om allt bara är en dröm eller "ett stort medvetande", upplevelsen är fortfarande nödvändigt sann.

Möjligen kan du vara säker på att du har en upplevelse, men inte på själva upplevelsen i sig.
Men det kan faktiskt vara så enkelt att du bara tror att du har upplevelser.

Inte heller kan du vara säker på att du existerar eller att du är du.
Så vad kan du vara säker på, när det gäller det du tror, är dina egna upplevelser.

Upplevelsen går inte att ifrågasätta, då själva ifrågasättande kräver en upplevelse till att börja med.

Men det är bara vad du tror.
Din hjärna kan vara rent logisk och ge sant eller falskt på frågor. Om den är felkopplad och du alltid får ett felaktigt sant på den frågan, kan det vara så att du inte ens har ett medvetande. Bara ett logiskt output som återkopplas till frågan.
Kan du visa att du har ett medvetande och att dina upplevelser existerar.

Lite vid sidan om. Hur vet du att ditt tänkande är en medveten handling?

Om jag hoppar ut från min balkong på fjärde våningen så slår jag mig. DET är en sanning.

Vad är definitionen då?
"100% säker" är ju bara ett uttryck för övertygelse.
Eller är det någon som sitter med en sanningsmätare som ger exakta siffror?

Vad är 34% sant? Är det 50% sant att jorden är platt i och med att man kan navigera efter kartor, och med hänsyn tagen till att allt vi använder oss av är modeller?

Kan jag öka sanningsvärdet mot 100% genom att ta i beaktande relativitetsteorins premiss om att en orbital är en rät linje i krökt rumtid, och därför är en planets sfäriska form på motsvarande sätt i själva verket en yta krökt i rumtidens fyra dimensioner?
Hur många sanningspoäng kom jag upp i nu? 88%? (Påståendet är fortfarande att Jorden är platt, för att förtydliga.)

Min mentala lögndetektor har dock bara en röd och en grön lampa.
Antingen ljuger du eller så talar du sanning. 0 eller 100. 0 eller 1. Antingen eller.

Men allt bygger bara på din egen övertygelse. Har du inga tvivel är du säker till 100%. Kan man införa tvivel eller du själv har ett uns av tvivel, kan du inte ärligt säga att du är säker till 100%.

Jag vill påstå att desto mindre du vet och desto mindre föreställningsförmåga du har, desto säkrare är du, tills någon frågar, "Är du riktigt säker, det kan väl också vara så att....?", och så minskar säkerheten.

Så det har inte med hur sant något är, utan bara på hur säker du är inom dig. Någon kan säkert vara 100% säker på att Gud finns. Speciellt i helt religiösa miljöer där man inte har någon annan information.

Ludwig Wittgenstein sammanfattade detta ganska bra: "If you tried to doubt everything you would not get as far as doubting anything. The game of doubting itself presupposes certainty."

Du kan inte ifrågasätta upplevelsen i sig, tänkandet, eftersom det är en logisk omöjlighet att ifrågasätta någonting utan att förutsätta din egen tankeförmåga.

Man måste ju också ha något argument, man säger inte bara "nej". Så det förutsätter någon slags logik. Då börjar man bli intresserad av logisk konsekvens, formella system, och för att göra det lättare skapar man symbolisering. Sedan måste premisserna vara sanna om man ska ha ett sunt argument för att tvivla, och då måste man ha någon slags ontologi. Efter det måste man ju veta hur man vet att premisserna är sanna, så då måste man ha en epistemologi. Sedan börjar man undra vad för praktiska konsekvenser det har, och man känner liksom behovet för rättesnören att leva efter på grund av hur världen ser ut. Och man börjar se att verkligheten är vacker, och hänförs av den vilket gör att man funderar på en estetik.

Klart jag kan. I filosofins subjektiva värld finns inga begränsningar om man bara håller sig utanför fysiken.
Det finns de inom hjärnforskningen, som faktiskt anser det utifrån observationer av hjärnan. Man menar att själva tänkandet sköts autonomt av hjärnan.
Om vi nu glömmer tidigare inlägg, där jag införde tvivel om din egen ståndpunkt om upplevelser, vilken jag tyckte var lite finurlig, så kan du även fråga dig om du faktiskt har en upplevelse av att tänka?

Vi formulerar tankar i vårt medvetande och sedan får vi en upplevelse av ett svar. Men var är tänkandet, var är upplevelsen av själva tänkandet. Det som leder fram till resultatet.