Kan man vara 100% säker på något?

Du är rolig. Jag ser detta mönster i alla dina inlägg nu.

Någon säger "A"
Du säger "Det får stå för dig, själv hävdar jag A".

Nåt du känner igen? Nej?

Ursäkta metadiskussionen, men du har gjort detta till och från nu så mycket att jag var tvungen att ventilera detta.

Japp, Dunning Kruger.

Är ni alla lika korkade bland dina vänner ??

Faktumet att du är medveten om att du själv resonerar kring saken bevisar att du kan vara 100% säker att just det händer från ditt perspektiv och din uppfattning.

Det är stor skillnad på att kräva man kan vara 100% säker i grupp tillsammans över något.

Men även där är det rätt lätt att spräcka som någon skrev i tråden genom att alla observerar en stol som någon välter.
Det är då 100% säkert för alla observatörer att ”något hände med stolen” även om du bara kan använda vissa sinnen (en blind skulle höra något händer osv).
Sen kan ni jiddra bäst ni vill filosofiskt huruvida stolen välte eller inte, men aldrig kan ni strida mot att något faktiskt hände.

Håller med. Att ifrågasätta och tvivla förutsätter som du skriver både ontologiska och epistemologiska grundantaganden, för att inte tala om alla normativa bedömningar vi gör när vi ska tillämpa våra teorier i praktiken och argumentera för dessa. Att tvivla och ifrågasätta saker är vad filosofin bygger på, men drar man det till sin spets riskerar man bara att falla ner i det globala skeptiska hålet där inget gott finns att hämta.

Det där är enligt mig 100% osäkerhet

Om jag ska utgå från välvillighetsprincipen verkar du argumentera för att hjärnforskningen har visat att hjärnan autonomt sköter alla våra tankar (antar att du implicerar determinism?) samt att det är en skillnad mellan tankar och vår upplevelse av dessa. Har jag tolkat dig rätt då?

Jag har svårt att se varför determinism skulle ha någon betydelse i denna fråga. Oavsett om vi har en fri vilja eller ej så måste vi förutsätta vissa epistemiska normer för att kunna tvivla. Tvivlandet i sig, eller upplevelsen av tvivlandet, kräver således vissa förutsättningar, därför är de nödvändigt sanna.

Till viss del deterministiskt, men i så fall bara i ögonblicket. D.v.s. de slutsatser vi kan komma fram till bestäms av vilken kunskap vi har just då och vad vi formulerar i våra huvuden. Resultatet läggs till kunskapsbanken och kan ge ett annat resultat för något annat i nästa ögonblick. Vi testar också våra slutsatser. Så att det skulle vara så enkelt som att allt vi kommer fram till är deterministiskt, anser jag nog inte. Det här är enormt komplext och ingen vet säkert hur det fungerar.
Man vet bara vad man faktiskt kan observera. När det gäller tänkandet kan vi t.o.m. observera det själva till viss del.

Det handlar också om hur och på vilka grunder vi formulerar våra egna tankar. Det vet jag inte säkert hur det går till, men det påverkas definitivt av vilka upplevelser vi får utifrån och hur vi tolkar dem, återigen utifrån våra kunskaper.
Men ibland glider bara tankarna omkring också, så vad som bestämmer det känns inte deterministiskt.
Tvivlar gör vi väl när något inte stämmer med våra kunskaper, eller vi har för lite kunskap, eller kanske när logiken(hjärnan) säger åt oss att det är något som inte stämmer, vad vet jag.

Men vad som väl måste anses rent generellt, är att vi kan inte dra slutsatser utanför våra egna kunskaper. Bara få ny kunskap och utifrån vår kunskap, skapa nya slutsatser som adderas till våra tidigare kunskaper, som kan leda till nya slutsatser o.s.v.

Du kan säkert stoppa in det i vissa fack som du tycker passar utifrån dina kunskaper, jag ser det inte så.

1. "Man vet bara det man faktiskt kan observera". Intressant. Här håller jag nog inte med dig, jag tror vi kan ha kunskap om saker och ting a priori, det vill säga utan att behöva empiriskt observera naturliga fenomen. Ex. begreppsliga sanningar.

2. Det känns som du fokuserar mycket på själva tankeprocesserna i hjärnan och att de går att empiriskt undersökas, mätas etc. Man får dock vara försiktig här. Empiriska studier av hjärnan är just hjärnforskning och inte samma sak som filosofiska frågor kring kunskap och sanning, om du inte är anhängare av positivismen det vill säga.

Jag funderar oftast, vad är sant och vad är inte sant. Vad talar emot och vad talar för. Stämmer det.
Jag har inte anhängare av något, utan försöker se världen som den är, inget annat.

Filosofi handlar mest om att vrida och vända på begrepp. En lek med idéer. Jag har inget emot leken, att framföra argument för och emot och gillar det. Problemet anser jag blir, när man framför dessa idéer/teorier som vetenskapliga sanningar, fast det bara är åsikter enligt mig. Men det är en annan debatt om vad man faktiskt kan bevisa och vad ett bevis är. Jag har en klar bild av det.

1. Det kan man förstås anse. Nu verkar det inte vara så många sådana trådar här, utan de flesta handlar om olika teorier och påståenden och huruvida de är sanna eller ej, bortsett från dina egna.

2. Men om man inte förstår tänkandet och vad som skapar dessa påstådda sanningar. Hur kan man då mena att man förstår de sanningar de skapar. En filosofisk fråga.
Som du såg tidigare, kunde jag ifrågasätta även en av dina "nödvändiga sanningar" om upplevelser, med argument frikopplat från verkligheten.

Är du 100% säker på att filosofins sanningar är sanna, kan jag väl fråga för att hålla mig till tråden.

Vad tror du "vetenskapliga sanningar" bygger på? Jo, filosofiska idéer och teorier. Det kallas för vetenskapsteori.

Diskussionen har aldrig handlat om huruvida du är fysiskt kapabel att uttrycka en ifrågasättande åsikt om vad som helst, självklart kan du det. Men du kan inte på ett seriöst sätt, det vill säga enligt logikens alla regler, ifrågasätta någonting utan att ta någonting annat för givet, vilket är en nödvändig sanning du aldrig kommer runt.

Mentalt kapabel hoppas jag du menar. Lite feltänkt som dyker upp med jämna mellanrum.

Nu måste vi först dela upp vetenskapen. Vad jag oftast menar när jag pratar om vetenskap, vilket kanske inte framgår, lite slarvig av mig, är naturvetenskap. Sådant som sysslar med verkligheten. Filosofi kallas förstås också för vetenskap, samhällsvetenskap. Jag måste bli tydligare med vilket jag menar, om jag inte menar båda.

Inom filosofin kan en åsikt gälla som en sanning, om man på något sätt kan visa logiskt att den inte går att ifrågasätta.
Inom naturvetenskapen måste man bevisa att något är sant, koppla det till verkligheten. Annars kan man inte bevisa att det stämmer. Man kan inte bara göra ett logiskt antagande och sen säga att det är sant. Det måste bevisas att det stämmer i verkligheten också. Testas och kontrolleras.

Inom filosofin, kan jag, som jag gjorde, skapa en idé, som den helt logiska hjärnan utan medvetande och använda för argumentation. Liksom man inom filosofin, använt medvetandet utan hjärna på samma sätt. Enligt mig är ingen av dem verkliga, utan bara idéer, mentala skapelser som används för att framföra idéer. En annan sak som jag framförde tidigare var, om någon ärligt sa att han var 100% säker på något, kunde man anse sig 100% säker på att han ansåg det. Ett filosofiskt grepp om en sanning.

Men det som varit mest intressant för mig i den här diskussionen, var att tänkande inte är en medveten handling och att det tydligen påverkade din åsikt om att även tvivel, kanske inte var en "nödvändig sanning". Som jag ser det har du blivit lite mer bildad och blivit tvungen att tänka i lite nya banor, eller menar du fortfarande att både upplevelse och tvivel är "nödvändiga sanningar". Hur ser du på de båda sanningarna nu. Har du fått omvärdera de åsikterna.
Så om vi lägger den filosofiska byråkratin och ismerna åt sidan ett ögonblick och ägna oss åt själva sakfrågan.
Är du 100% säkrer på dem nu också?

Naturvetenskapliga metoder som berör empiri och begreppsanalys bygger på idéer inom vetenskapsfilosofin, ex. falsifiering och verifiering (jmf. Karl Popper och positivismen). Så även naturvetenskapen har sin grund i vetenskapsfilosofin.

Upplevelsen av mina tankar är en nödvändig sanning eftersom den behöver förutsättas för att vara förmögen att tvivla. Jag har inte omvärderat min åsikt och ser ingen anledningen att göra detta. Inom filosofin kallar vi din position för global skepticism eller epistemisk skepticism, någonting inte ens Nietzsche anslöt sig till.