Svaret är enkelt men kanske inte logiskt
En nyrekrytering sker när det finns en plats att fylla, allts är behovet stort just då och man får betala vad det kostar, jag är beredd att betala betydligt mer för vatten när jag är ute och törstig än jag är för samma mängd vatten jag har hemma.
Om det är brist på arbetskraft så har man även som redan anställd ett bra läge att förhandla sig till högre lön, men i andra fall så är alla platser fyllda och då är mitt läge sämre.
I tillägg så om man betalar högre lön till en redan anställd kommer det nästan automatiskt krav från övriga på samma höjning.
Citat:
Ursprungligen postat av
vraalaak
Avser att diskutera de bakomliggande orsakerna till i ämnet nämnda fenomen.
(Generella orsaker, inte anekdotiska. Att en duktig individ kan tjäna bra tror jag alla fattar.)
Är själv högskoleutbildad och förhandlar min lön själv. När man diskuterar med gamla kursare, polare etc., verkar det som att de som bytt jobb ett par-tre gånger minst, tjänar mycket bättre än de som varit lojala och stannat kvar hos en enskild arbetsgivare en längre tid.
T.ex. sjuksköterskan Anna-Lena som jobbat på samma avdelning sedan 1990, kan mycket väl brädas av nyexade Tindra i månadslön. Varför är det så?
Varför värderar inte arbetsgivare lojalitet och erfarenhet inom organisationen? Varför måste man vara illojal om man vill tjäna bra?
Förstår att detta är grundat i marknadsekonomi, men varför betalar inte arbetsgivarna duktig personal vad dom är värda så att dom stannar?