Normativ etik - vilken etisk teori är mest välgrundad?

Är nog beredd att hålla med. Konflikter tycks nästan nödvändigt för moralisk utveckling.

Men vad anser Du en moralisk handling ska baseras på? Handlar det endast om ett positivt utfall eller handlar det om plikt? Eller en kombination av dessa? Utveckla gärna!

Det är just dessa djupa frågor som är intressanta! Ett förslag som lösning av en pliktkonflikt mellan ex, plikt A och plikt B är att vi har en överhängande moralprincip C som avgör vilken av A eller B som ges företräde.

Se vad jag just skrev i mitt svar till Sam.Spade om detta.


Det handlar snarare om att vidga förmågan att känna empati, som av evolutionära skäl är begränsad till den egna gruppen, till att omfatta alla människor. Vägen dit tror jag måste vara att vidga uppfattningen om vad som är den egna gruppen, eftersom beteendet som sådant (empati med den egna gruppen) är genetiskt bestämt och därför svårt att ändra på.

Faktum är att den mänskliga civilisationens framväxt kan ses som ett ständigt vidgande av den egna gruppen. Från apflocken på savannen till klansamhället till stadsstater till nationalstater. Därför tror jag att utsikterna är goda att ytterligare vidga den egna gruppen till att omfatta hela mänskligheten, även om det kommer att ta tid.

Du har ju redan nämnt, i inledningen, flera etiska grenar som utförligt beskriver hur man bör handla och varför. Personligen anser jag att man måste analysera handlingens interna som externa motiv, reellt utfall i förhållande till det tänkta, om handlandet var väl genomtänkt eller impulsstyrt, och hänsyn till handlingens verkan.

För det första måste vi fråga oss om alla kan lära sig att känna empati, eller utveckla sin förmåga till empati. Det är oklart om vi faktiskt kan det, och det vi vet av forskningen är att personer utan förmåga till att känna empati heller aldrig kan lära sig det. Sedan kan jag tycka att din beskrivning av människan är aningen essentiell, när du säger att empati är begränsad till den egna gruppen, när det snarare är så att gruppen och hur vi definierar den, skiljer sig mellan olika individer.

Om jag inte helt har missuppfattat dig anser att det är viktigare att minska konflikter mellan grupper än inom gruppen, delvis en slags antites till utilitarismen, och i min mening snarare en religiös moralisk uppfattning. Jag tror dock inte att alla människor kan förändra sin natur, och istället för att påtvinga omgivningen egna etiska ideal, är ett utilitaristiskt ideal mer rimligt och sannolikt om du vill lyckas uppnå dina mål.

Empati handlar om att sätta sig in i hur andra människor tänker och känner, sätta sig in i deras situation. Kan man inte det, förstår man inte världen. Om man inte kan sätta sig in i en SD:ares situation eller en muslims eller någon annans och känna deras ilska, förakt, hat men även deras kärlek, glädje och stolthet, har man ingen empati och kan inte förstå dem. Har man det, kommer man att inse att de har helt diametrala syner på världen.

Idag pratar man om empati som om det vore samma sak som medkänsla, men det är inte empati. Har man bara medkänsla, utifrån hur man tror människor känner, saknar man helt enkelt empati och förstår dem inte.

Nationalstaten skapade monokultur medan små minoriteter hamnade utanför. I dag finns inte monokulturen kvar i nationalstaterna i väst. Tvärtom är de så att nationalstaterna håller på att falla sönder, fragmenteras sönder till ett antal småsamhällen. En återgång till klansamhället och stadsstaterna, ja kanske ned till apflocken lokalt. Det är faktiskt bara att använda ögonen för att se vad som händer idag. Förmodligen kommer det i en inte alltför avlägsen framtid innebära, antingen inbördeskrig, ren diktatur eller en uppdelning av Sverige i småstater, då vi är mest fragmenterat av länderna i Europa. Men många andra kommer att följa.

De som arbetat för att skapa "multikulturen", är förstås skyldiga till det, oavsett vilken variant det kommer att leda till.
Men som Hitler i sin bunker, kommer man att skylla på att folket inte var värdiga uppgiften och svek idealen som de påtvingats.

Om man tror att man kan skapa fungerande större multikulturella stater, måste man se hur sådana imperier har varit organiserade. Det har funnits sådana. Det som är gemensamt är diktaturen och viljan att benhårt slå ned alla antydningar till utbrytningsförsök med brutalt våld. När dessa stater faller sönder, är det alltid inifrån, grupper frigör sig från imperiet och bildar egna stater. Det är bara att se på sovjet som föll sönder i stater och staterna föll sönder i ännu mindre stater, där vilken kultur man ansåg sig själv tillhöra, bestämde de nya gränserna. I de stater där man fortfarande har delad kultur, blossar krigen upp med jämna mellanrum, medan i de nya staterna där kulturen är relativt homogen, har man fred.

Vill man utöka flocken till t.ex. en världsdel, måste man påtvinga alla samma kultur, egentligen med diktatur och våld, tills alla delar samma kultur och helst har liknande utseende, först då kan man få ett fungerande och kanske, fritt samhälle. Men det kommer att kosta blod, död, tvång och lidande. Innevånarna blir bara slavar under imperiet och det kommer att hålla på så i hundratals år, kanske längre, för släpper imperiet greppet, kan det ändå falla sönder.

Men att få alla att känna empati med alla andra, kommer aldrig att gå helt enkelt. Det skapar bara samma sorts utopi som kommunismen. Ett imperium med slavar som medborgare.
.

Problemet med mycket inom utilitarismen idag är att den fått ett nazistiskt drag som är inbyggd i idologin, som man nog kan kalla den. Det handlar mest om sjukvården där man menar att man maximerar samhället om man väljer bort de svagare om man behöver välja, vilket kan ses som ok. D.v.s. man ger alla ett samhälleligt och ekonomiskt värde. Man pratar även om lidandet som det var outhärdligt för alla och döden som en befrielse.

Om man ser det som en ekonomisk sparplan, kan man förstås minska sjukvården och därigenom låta fler dö om man blir tvungen att välja hela tiden och spara mer o.s.v. tills det bara finns friska människor under, säg 65-70. En rensning av folket från oönskade element och även om Judarna kanske klarar sig den här gången, kommer det förstås att gå sämre för andra folkgrupper.

När det gäller lidandet, menar man att de är bra om vissa dör för då slipper de lida och samhället sparar pengar när de inte behöver ta hand om dem. Lidandet är förstås inte mätbart, utan något man bara uppskattar utifrån sig själv. Man tar inte hänsyn om de som lider, kanske hellre vill fortsätta att lida(av något omätbart, som nageltrång t.ex.)än att dö. Det här leder så klart fram till en möjlighet till barmhärtighetsmord och plötsligt är vi framme vid nazisternas Aktion T4 igen.

Så kan man också se på utilitarismen om man förlänger idéerna, vilket faktiskt vissa gör idag och får priser för det.

En handlings utfall och verkan har inget med etik att göra. Om du agerar i god tro enligt en given etisk norm är handlingen etisk även om utfallet inte blir det du tänkt. Det är din intention som räknas, inte om du kan förutse alla möjliga konsekvenser av dina handlingar.


Att det finns psykopater är inget argument mot min definition av etiskt handlande. Möjligen kan man fråga sig om psykopater kan agera etiskt även om de inte själva känner empati ens med människor i den egna gruppen.

Vad gäller det faktum att empati (för normala människor) är begränsad till den egna gruppen, så är det naturligtvis ingen absolut regel utan undantag, men det finns en stark korrelation mellan grupptillhörighet och empati som är fullt begriplig sett ur evolutionär synvinkel. Du är ofta mer välvilligt inställd till människor som (förmodligen) delar dina egna gener.

Vi vill alla tro på berättelsen om den barmhärtiga samariten, men erfarenheten från primitiva kulturer är att försvarslösa främlingar som påträffas ofta dödas eller rånas. Richard Wrangham diskuterar just detta i videon jag länkade till ovan.

Att definitionen av den egna gruppen kan skilja sig mellan människor och ändras med tiden är ju själva grunden för mitt resonemang. Om det inte var så skulle det inte finnas något hopp om framsteg för mänskligheten. Jag hävdar alltså att vi alla (utom psykopaterna då) kan lära oss att känna empati för främlingar genom att vidga vår definition av den egna gruppen.


Jag bedömer konflikters allvar efter den skada de orsakar. I den meningen är min grundsyn snarare utilitaristisk, men med fokus på att undvika att skada andra människor. Organiserat våld mellan grupper (krig) står för merparten av mänskligt lidande. Att motverka det är därför det viktigaste etiska problemet i dagens värld.

Sedan säger jag inte att vi kan förändra den mänskliga naturen, som har både ljusa och mörka sidor. Men vi kan skapa ett samhälle som är bättre anpassat efter den mänskliga naturen och framhäver dess ljusa sidor. Se mina inlägg här för mer om detta:

(FB) Er syn på demokrati?

(FB) Er syn på demokrati?

En handlings verkan kan förtälja om vårt handlande, med emfas på omdöme, var berättigat eller ej. Om ett handlande enbart medför skada för människor bör man ifrågasätta personens omdöme. I det avseende spelar verkan en väsentlig roll.

För inte så pass många år sedan räddade en tungt kriminell, som diagnostiserats med ASPD, en person från att drunkna. Vid första anblick kanske man kan anta att handlandet var etiskt. Men jag tror snarare att personens diagnos; att handla på ett sätt som utsätter sig själv och andra i fara, impulsivitet och hans äventyrliga natur snarare var orsaken.

Det jag ifrågasätter är din definition av den egna gruppen. För du använder det begreppet synonymt med etnicitet. Jag intalar mig att jag inte känner någon lojalitet med en människa enbart p.g.a dennes hudfärg och nationalitet, snarare är andra aspekter mer betydelsefulla; intelligens, klass, liknande ontologi, personlighet, gemensamma intressen.

Ett korkat agerande är oetiskt bara om den som agerar är medveten om sina egna begränsningar och att det kan skada andra. Till exempel är det oetiskt att köra bil i 200 km/h. Att vara korkad i sig är inte oetiskt.


Frågan är som sagt intressant. Jag skulle hävda att ett agerande som inte drivs av etiska överväganden inte är etiskt. Därmed inte sagt att det är oetiskt. Psykopaten står vid sidan av den mänskliga etiken.


Nej, du missförstår mig. Jag hävdar till skillnad från etnonationalisterna att den egna gruppen är ett flexibelt begrepp som vi själva kan påverka. Det handlar helt enkelt om de människor som vi känner solidaritet med. Målet för min filosofi är att alla människor ska känna solidaritet med varandra.

Det som är genetiskt bestämt är vår drift att organisera oss i grupper och identifiera oss med dessa, inte valet av grupper. Om vi inte hade förmågan att vidga vår solidaritet skulle vi fortfarande vara en apflock på savannen.

Det kommer aldrig att hända och är därför ett lönlöst företag. Jag tror inte ens att du själv känner solidaritet med alla människor, och varför skulle någon annan förändra sin natur då du själv inte förmår anamma sagda principer. Känner du förresten någon solidaritet till en pedofil, mördare, nazist, jihadist eller varför inte en person som Kasselstrand som vill kasta ut 1 miljon invandrare?

Jag syftade på förmågan att bry sig om människor långt borta från den egna vardagen. Att se hela mänskligheten som den egna gruppen. Sedan kan man naturligtvis tycka illa om enskilda människor, på goda eller mindre goda grunder.

Jag tror inte alls att det är ett orealistisk projekt. Redan idag identifierar vi oss med stora grupper som består av människor som vi aldrig träffat. Vi har gått långt från apflocken på savannen, och vi kan gå längre. Det digitala samhället har lett till att vi varje dag konfronteras med mänskligt lidande runt om i världen. Vår förmåga att känna empati över gränserna kommer att växa på grund av det.

Det är inte en filosofisk ståndpunkt eller ens en klar tanke/utsaga.