Frågor om legitimation/ID-Kort/Pass/Körkort, hur/var/när? [Sammanfogad]

Ja, jag har ju två gamla pass liggandes, det är det. Så godtar de inte det så får jag vara utan leg då men jag tror beslutsfattaren hjälper mig. Det han gjorde var att ställa kontrollfrågor såsom vad mina föräldrar heter och bor och efter ett par sådana frågor, godkände han det, det gick jättesmidigt. Men ringde 11414 i eftermiddags då han inte ringt tillbaka och killen i telefon började likadant att fråga om alla tänkbara som KUNDE ha funnits i mitt liv när jag just förklarat situationen för honom. Man blir inte hörd av dem, de skiter helt i en. Förmodligen har väl arbetet gjort dem känslokalla. Mannen i receptionen och jag diskuterade iallafall att deras arbete inte är lönt eftersom när de samlat in bevis för brottsbekämpning, åklagaren godkänt det och går upp i rätten, släpper nämndemän och domare de tilltalade igen så polisers frustration förstår jag sannerligen men ta inte ut det över en osyuldig som försöker ordna leg liksom. .

Förstår att man kan lacka på att få ett tråkigt bemötande, men tycker nog ändå att du tar hela grejen lite för personligt.

Klart att de måste ställa alla sina kontrollfrågor, det följer ju av gällande nationell lagstiftning och eu-rättsliga åtaganden (ha koll på vem som är vem inom Schengen). Sen att det är drygt att svara på samma frågor från flera olika, ja det är som det är.

Mitt sista medskick är att säga att de som jobbar med pass och id-kort generellt sett inte är poliser. De är bara civilanställda. En och anna chef för verksamheten kan ha bakgrund som polisman, thats it.

Tack, ETT vettigt svar av alla här. Vad gör man då? De satt liksom och riktigt gottade sig åt att de kunde jäklas med en och för de som tror jag är arab och säljer mina handlingar får ni ge er. Jag är en svensk kvinna. Känns som fel forum att fråga när man direkt misstänkliggörs. Är folk så paranoida här? Jag har legat sjuk under många år, inte orkat ta tag i det innan de gått ut och därför har legen gått ut, inget konstigt med det.

Ditt svar var ju fint men resten här... Wow.

(Visste ej var jag skulle placera tråden, ligger den fel så flytta gärna. Tack mod)

Så när man ska ha ny legitimation och inte har någon som kan medfölja för att identifiera en, hur gör folk då? Försökte nyss och blev nekad trots att mitt förra leg (Som jag tappat) bara var en månad gammalt. De hade alltså bild och allt på mig i datorn bara en månad gammal. Jag har även två utgångna pass men dem vill de inte titta på.

Sist hade de en beslutsfattare på plats de kunde kalla på så han fick ta beslut om att ge mig en legitimation ändå men detta var efter en timmes korsförhör om varför jag inte hade någon som kunde medfölja? De drog upp min släkt och familj och precis allting, jag fick skämmas ögonen ur mig och tvingades berätta oerhört privata saker för en vitt främmande människa och högt och tydligt så andra på stället också hörde "VAD SA DU?!" Mycket så, aggressiv ton.

Ska det verkligen vara så?

Det var likadant denna gången men nu var jag beredd och vägrade genom att säga "Nu berättar jag för dig att jag inte har någon, men du tar inte in det utan frågar samma sak igen och igen, du måste ta in vad jag säger" Då blev hon förbannad och hämtade någon annan som gjorde samma sak. Hur många gånger jag än sa jag inte hade någon fick jag frågorna "Ingen bror, mor, syster, moster, kusin, pappa, granne?" Hur jag än svarade samma "NEJ" gick det inte in utan det var som om de njöt av att förnedra mig. Det kändes riktigt så, de njöt. Båda var kvinnor liksom sist. När jag till slut bad om att få träffa chefen, gick samtalet mycket smidigt och på 5 minuter så nu ska beslutsfattaren ringa upp mig.

Är detta vanligt? Hur gör andra? Och är kvinnliga poliser mer aggressiva än andra? För detta var två hemska upplevelser. Jag kom in oskyldig och utsattes för vad som kändes som en känslomässig tortyr.

Låter obehagligt.
Själv var jag på svenska ambassaden i utlandet, mitt under pandemin, för att skaffa ett nytt pass, då mitt föregående pass gått ut under utlandsvistelsen. Saknade också medföljare, men fick svara på diverse frågor om mina föräldrars födelsedatum, mina syskonbarns namn et.c. Tog inte mer än 5 min extra, men måste erkänna att jag fann det en smula obehagligt att bli utfrågad på detta sätt. Tror dock inte att det handlar om någon illvilja från personalen, det är ju naturligtvis viktigt att se till att folk är den de säger att de är.

(Visste ej var jag skulle placera tråden, ligger den fel så flytta gärna. Tack mod)

Så när man ska ha ny legitimation och inte har någon som kan medfölja för att identifiera en, hur gör folk då? Försökte nyss och blev nekad trots att mitt förra leg (Som jag tappat) bara var en månad gammalt. De hade alltså bild och allt på mig i datorn bara en månad gammal. Jag har även två utgångna pass men dem vill de inte titta på.

Sist hade de en beslutsfattare på plats de kunde kalla på så han fick ta beslut om att ge mig en legitimation ändå men detta var efter en timmes korsförhör om varför jag inte hade någon som kunde medfölja? De drog upp min släkt och familj och precis allting, jag fick skämmas ögonen ur mig och tvingades berätta oerhört privata saker för en vitt främmande människa och högt och tydligt så andra på stället också hörde "VAD SA DU?!" Mycket så, aggressiv ton.

Ska det verkligen vara så?

Det var likadant denna gången men nu var jag beredd och vägrade genom att säga "Nu berättar jag för dig att jag inte har någon, men du tar inte in det utan frågar samma sak igen och igen, du måste ta in vad jag säger" Då blev hon förbannad och hämtade någon annan som gjorde samma sak. Hur många gånger jag än sa jag inte hade någon fick jag frågorna "Ingen bror, mor, syster, moster, kusin, pappa, granne?" Hur jag än svarade samma "NEJ" gick det inte in utan det var som om de njöt av att förnedra mig. Det kändes riktigt så, de njöt. Båda var kvinnor liksom sist. När jag till slut bad om att få träffa chefen, gick samtalet mycket smidigt och på 5 minuter så nu ska beslutsfattaren ringa upp mig.

Är detta vanligt? Hur gör andra? Och är kvinnliga poliser mer aggressiva än andra? För detta var två hemska upplevelser. Jag kom in oskyldig och utsattes för vad som kändes som en känslomässig tortyr.

Jamen precis så! När beslutsfattaren frågade sådant var det helt okej! Klart jag kan svara på vad mamma heter i för och mellannamn liksom samt var de bor och sådant, jag sa t.o.m. hur länge de varit tillsammans (45 år ) Så det gick ju dösmidigt med honom men de andra två envisades med samma frågor "Har du verkligen ingen?" Och så rabblandet mamma, pappa, syskon, kusiner bla bla och för vart nej kände man sig mer och mer förödmjukad. Det är ju inte direkt något att kunna skryta med "Hej! Jag är helt ensam!" Samtidigt är det supermånga som har det så, och är idag inget vanligt eller underligt. Man ville förklara varför (finns giltiga skäl om vi säger så) men det spelade ingen roll, samma frågor fortsatte ändå som om de väntade sig annat svar.

Så på ditt sätt där och beslutsfattarens sätt funkade det glasklart.

Vad var det för frågor som du tyckte var så hemska? Varför var det jobbigt att svara på dom frågorna?

Okej, förstår.
Kanske handlar om personal under utbildning, eller såna som är bittra över att de inte passar till annat än skrivbordstjänst, och som tar varje tillfälle att låta sanden i underlivet gå ut över andra.

Att de vägrade ta in att jag stod ensam i livet. Samma frågor om och om igen som om mina svar helt ignorerades eller de inte trodde mig men detta är ju jättevanligt i sverige. Folk dör ju ensamma och hittas först månader, ibland flera år efter dödsfall och det förstår inte dessa som ändå arbetar med att se allt hemskt i samhället.