Citat:
Ursprungligen postat av Nix-registret
Nutida musik är fullproppad av kärlekssånger. Huruvida de är konservativa hänger på hur kärleken skildras. Poptexter gör ständigt en enorm affär av förälskelsens känslorus och brustna hjärtan, två teman som såklart hänger ihop. En kultur som övervärderar kärleken säger i praktiken att relationer blir meningslösa i den stund förälskelsen börjar lägga sig. Rekommenderar Guillaume Faye om hur moderniteten kom att överreklamera kärlek.
Kärlek är viktigt men duger inte som högsta princip i något sammanhang, så som den framställs i den mesta popmusiken. Plikt och blodsband måste väga tyngre. Konservativa kärleksskildringar får därför gärna ha burleska inslag: de bör erkänna baksidorna med relationer men ändå omfamna dem. Cecilia Lind har en burleskhet och ett mörker som gör den till en klassiker, men det är öppet för tolkning om det alls är en kärlekssång eller en skildring av lustens avigsidor. Underförstått skildrar den förlusten av patriarkal kontroll och hur detta öppnar för exploatering: var fanns Cecilia Linds farsa?
Orelaterat till detta släppte det eklektiska svenska bandet De arma en ny EP häromdagen och den är helt ok. Det jag gillar är framförallt att medlemmarna kommer från black metal-scenen, men har vidgat sig musikaliskt, blivit mindre inåtvända och samtidigt behållit samma kulturpessimism som tidigare. Den här gången byggd kring brittisk 80-talspop med en smak av Edward Hopper, Raymond Chandler och Philip K. Dick.
Jag tror att det burleska mest hör hemma inom finkulturen, som exempelvis Allvarsamma Leken från Hjalmar Söderberg, som ska få en att tänka till vad hela lustleken handlar om.
Jag talar nu om kärleksmusik som ska ha som uppgift att ha den mer romantiska och relationsinriktade sidan av kärlek upplyft gentemot den lustfyllda spektrumet av kärleken. Popmusik är närmast alltid inriktad till den lustfyllda riktningen, liksom klassisk rock. Rapmusik är rent djuriskt.
Musik är förknippad med att ha en upplevelse och inte att bli moraliskt uppläxad, så det är svårt att skapa en sång som typ besjunger hur man får en 20-årig relation att fungera, kärlekssånger har sedan medeltiden alltid förknippats med förälskelsens rus, men det är på senare tid som det gått över till att knappt ens handla om förälskelse som kan bli till något annat, utan nästan enbart lust. Kvinnor i 50-talet gick till närmsta danslokal för att möjligen träffa sin framtide partner, kvinnor idag går till en nattklubb för att bli störtfulla och ha en one night stand.
Men de kärleksballader som mer konservativa kulturer från mellanöstern älskar att lyssna på är däremot alltid betydligt mer romantiskt inklinerad, och detsamma kan sägas om äldre låtar i Västvärlden innan kulturrevolutionen. Till och med Beatles tidiga sångar var inklinerade mot mer romantiska känslor, och sedan så blev de mycket mer vågade och hedonistiska.
Jag föredrar givetvis sena Beatles framför tidiga Beatles personligen (trots vetskap om hur destruktivt det var för Västvärlden), men tidiga Beatles uppfyllde betydligt mer ett konstruktivt syfte med sin oskyldiga musik.
Det är möjligt att vi har öppnat Pandoras Box och det går inte att stänga locket igen, då den oskuld som jag här lyfter fram som ett ideal antagligen inte kan nå fram till dagens ungdom, som kommer att finna sådan slags kärlekslåtar löjliga och ocoola.
Slutligen skulle jag påstå att det fanns mycket av det burleska inom rockvärlden i 70-talet, där både drogers och lustens skugga beskrevs, men det är inte som om det stoppade ungdommarna att pröva på det. Sexy Sadie från Beatles beskrev ju faran att även tro på perversa gurun, men det stoppade inte 70-talet att bli kulternas årtionde. Fara är oemotståndligt för unga människor, så har det alltid varit. Ungdommar är odödliga och arroganta, och tvärsäkra på att de kan lura döden.
Edit: lyssnar på De Arma, låter väldigt bra så länge...
