Hur hårda är domstolar på mened i civilmål?

X och Y ryker ihop verbalt. X kallar Y "hora och fitta" (X är etnisk svensk och aktiv i Kd i lokalpolitiken). Y håller sig däremot relativt lugn, hon ifrågasätter X angrepp men inte mer än så.

Bakgrunden är mygel i en lokal idrottsförening. Både X och Y sitter i styrelsen. Senare går Y till Z, som också sitter i styrelsen i idrottsföreningen och berättar vad som hänt. Z går till X och frågar om det verkligen stämmer att han kallat Y för hora mm. X förnekar detta, men vad varken Z eller X känner till är att Y har en inspelning av bråket. X blir alltså påkommen med lögn.

Detta är såklart pinsamt för X som därför diktar ihop en anklagelse mot Y och försöker få henne utesluten ur föreningen. Anklagelsen är helt grundlös.

Några månader senare är det huvudförhandling i tingsrätten kring myglet i den här föreningen. I förhöret med X, när han är under sanningsförsäkran, påstår han att han bett Y om ursäkt för det han kallat henne. Detta hör egentligen inte till saken som avhandlas i tingsrätten men en sanningsförsäkran är ju väldigt tydligt - man måste tala sanning om allt.

Är detta mened? Det är glasklart att det är en lögn, X gjorde raka motsatsen till att be om ursäkt - istället för ursäkt försökte han hämnas på Y. Är det värt att upplysa domstolen om att X ljög om denna bisak under sitt förhör när han var under sanningsförsäkran? Kommer de vidta några åtgärder?

Att ljuga eller förtiga sanningen under sanningsförsäkran är "bara" osann partsutsaga (BrB 15:2), ett något lindrigare brott än mened.

Man klarar sig dock om man ljuger eller förtiger något irrelevant (BrB 15:4 1 st.):
"Prövas utsaga som avses i 1–3 §§ vara utan betydelse för saken, skall ej dömas till ansvar."

Jag kan inte säga någonting säkert eftersom jag inte vet exakt vad som hänt, men det är mycket möjligt att huruvida parten ifråga bett om ursäkt eller ej inte har någon betydelse.

EDIT: Dessutom skulle det vara mycket svårt att bevisa att personen inte bett om ursäkt: det enda bevis som kan framläggas är ju egentligen att den som påstås ha mottagit ursäkten säger att den inte fått någon ursäkt, men det vore ganska lösa grunder för att döma någon för osann partsutsaga.

Tack. Ursäkten är nog rätt irrelevant för det X vittnade om så det faller nog på det. Men å andra sidan är det väl den som påstår något som har bevisbördan. Man kan inte bevisa icke-existens.

Bevisbördan ligger hos den som påstår något, men det är svårt att bortse från påståendet om det inte kan motbevisas.

Enligt min uppfattning är svenska domstolar väldigt snälla vad gäller att straffa för lögner. Det ljugs så enormt mycket helt enkelt. Är i stort sett bara svenskar som har dessa tankar att man inte ska ljuga medan hela övriga världen ljuger först, ljuger ännu mer och låtsas sedan inte om att lögnen är avslöjad.

Om man påstår att någon begått mened så måste man bevisa att personen faktiskt ljugit.

Huvudregeln i brottmål är att åklagaren har bevisbördan.

Ja, men i det här fallet påstår X att han bett om ursäkt, vilket åklagaren sedan påstår är en lögn. Frånvaro av ursäkt går inte att bevisa.

Då är det ett jobbigt fall att driva.

Som IKAFT säger, det skulle bli ett jobbigt fall att driva. I brottmål ligger som sagt bevisbördan på åklagaren, så det vore upp till åklagaren att bevisa att personen ljugit, t.ex. genom att bevisa att inte någon ursäkt skett.

Om det är omöjligt att bevisa, så är det omöjligt att bevisa ett brott, och det kan alltså inte bli tal om vare sig åtal eller fällande dom.

Kan verkligen menedsbrott fungera på det sättet? Påstår A under sanningsförsäkran att han givit B pengar och B förnekar det och hävdar att det är en lögn måste ju någon av dem begå mened.

Antingen måste A kunna förklara varför det inte finns något elektroniskt spår av betalningen eller B förklara hur det kan komma sig att han fått in summan på sitt konto som han förnekar att han tagit emot.

Den av A eller B som inte kan presentera en trovärdig förklaring (den behöver ju inte vara vattentät men tillräckligt för att det ska finnas "rimliga tvivel") bör väl ändå kunna dömas för mened eller liknande?

Men om typ ditt DNA hittas på ett vapen som använts vid ett brott bör du ju ha en väldigt bra förklaring till det för att inte bli dömd.

Då har åklagaren uppenbarligen ett vapen med mitt DNA på vilket är bevisning.