Citat:
Ursprungligen postat av
Silvret
Samarbetet ekonomiskt fortsätter givetvis med Ungern då de är ekonomiskt integrerade genom EU. Tysk dominans i EU försvinner inte i första taget då de är en sådan ekonomisk gigant. Lite synd att Tyskland också varit Moskvas nyttiga idioter. Ett Le Pen-styrt Frankrike riskerar röra sig bort från unionen, vilket stärker Tysklands ställning i den. Likt Brexit stärkte Tyskland och Frankrikes ledarskap i unionen, men försvagade länder som Sverige som ofta var allierade med UK i EU-frågor. Men det gäller ekonomisk makt. I politiska ställningstaganden i EU är det folkmängd och ej BNP som räknas.
Jag menar ekonomisk samarbete genom Polens Three seas initiative där man skapat även man skapat en investeringsfond på flera miljarder euron för att bygga ut infrastrukturen mellan de tre haven, och man ska även samarbeta närmare när det gäller energi-frågor.
Tror inte att Frankrikes avgång stärker tysk dominans, då Franco-Germania alliansen i hjärtat av unionen är kärnan för Tysklands dominans. Frankrike får exempelvis jordbruksstöd i utbyte mot tysk dominans i monitära unionen, de delar på bytet när det gäller byråkratiska nyckelpositioner och vart institutionerna befinner sig (oftast i småländerna mellan de två jättarna). Frankrike var även otroligt intresserade att stå som ledare för en framtida EU-arme, något som Tyskland antagligen skulle gå med på i utbyte att få till sin egna EUs förenta-staterna-projekt, något som SPD med Martin Schulz och gänget dregglat efter sedan lång tid tillbaka.
Utan någon som Macron eller en EU-vänlig president i Frankrike så blir det helt omöjligt för Tyskland att få stöd för sitt teknokratiska superprojekt, ämnad att döda en gång för alla de europeiska nationalstaterna (något som Tyskland drömmer om då de antagligen själva, mer än någon annan, drömmer om att upphöra vara Tyskland). Utan Frankrike så står Tyskland väldigt ensam mot ett väldigt enad östfront.
Sydeuropa tål inte Tysklands översitteri dessutom.
Citat:
Överlag är länderna väster om den tidigare järnridån mycket mindre pålitliga som del av ett konservativt block. I väst tenderar regeringar att komma och gå. FPÖ får sitta i någon regering, sen blir det ny regering. Samma med Lega i Italien. En Le Pen eller liknande skulle också sitta kanske en mandatperiod likt Trump. Medan länder som Polen och Ungern är mer konservativt pålitliga under längre tid då de är enpartistater i stil med Sverige under socialdemokraternas sötebrödsdagar. Långa maktinnehav är vad som krävs för att få med sig institutioner på sin sida. Polen har väl fortfarande en del kommunister i domstolarna.
Vad du menar med att Österrike söker sig till sina imperie-dagar förstår jag inte. Skulle Österrike ha imperialistiska ambitioner gentemot grannarna i öster? Förutsättning för att få ett konservativt block från Östersjön till adriatiska havet är att alla dessa östeuropeiska länder lägger ner chauvinismen och gamla gränsdispyter och territoriella anspråk.
Nej, inte alls. Jag menar att Österrike söker tillbaka till imperie-dagarna för att finna en identitet bortom den tyska sfären av inflyttande. Österrike vill ju helst av allt på alla sätt undvika att associeras med Tyskland, ungefär som Ukraina drivs av att slippa associeras med Ryssland.
Ukraina söker tillbaka sin identitet till Polen-Litauen, och Österrike till Österrike-Ungern. Det handlar mer om att konstruera en positiv självbild än att ha stormaktsambitioner.
Men givetvis är konservatismen instabil i Väst, men det kan ändå orsaka problem för establisemanget att ständigt behöva hantera med nationalkonservativa regeringar som inte går med på tyska teknokraternas lösningar.