Citat:
Ursprungligen postat av
Asperger-Adonis
Har känt en rakt av narcissist, även mytoman också, som var så sjukt absurd att jag fick klippa med honom till slut. Så jag känner till typen och vet att jag inte är som honom i alla fall.
Men jag har nog vissa drag som liknar en narcissist. Framförallt tidigare. Nu kommer väl insikten. Tror det beror på min mamma som har hyllat mig så och fått mig att känna mig speciell, då jag tydligen bidrog till mycket glädje för henne när jag var liten och hon själv samt familjen hade det jobbigt i övrigt. Jag började gå på myten om hur underbar och speciell jag var. Tänkte att det måste vara så för hon säger ju det till mig och hållt fast vid det för att upprätthålla en tillfredställande känsla om mig själv trots att jag sedan misslyckas i skolan och socialt rätt mycket. I skolan för min dyslexi sedan trotsighet, och socialt för att jag är autistisk och utan att få veta om det! Uppfattas som konstig och tystlåten.
Jag har varit drabbad av otur på olika sätt som har gjort att jag har presterat sämre än vad jag kunnat gjort i alla fall, och betett mig bra mycket konstigare. Har nog inte lätt för något eller vet faktiskt inte längre. Hela min identitet är i bitar, jag börjar inse ett tragiskt livsöde till slutet och det är väl därför man är självmordsbenägen ibland. Har sett igenom min situation och den gillar jag inte.
Nej asså jag tar ingen mer psykofarmaka. Det är skit! Förutom benzo. Du missförstod mig för skrev konstigt när jag var trött hehe.
Har uppehåll från droger på obestämd framtid. Men det har tidigare varit en "coping" för mig tills det började bryta ner mig märkte jag. 20 substanser totalt. Alla kategorier. Sedan tonåren. Cannabis som jag gillade så mycket förut ger mig bara ångest och ibland paranoia numera. Undviker allt det där förutom stesolidburken ibland men det ger ju läkaren mig.
Ska nog inte ta livet av mig än i alla fall som det känns nu utan försöka jobba på mig själv lite först och hoppas på en bättre morgondag.
Mitt känsloläge svänger kraftigt ni märker.

Känslan av att drabbas av hur hur ens liv ser ut i praktiken jämfört med var man hamnade är tung. Men det är väl en fas man måste gå igenom
Jag fick också höra av anhöriga och så att allt är möjligt. Jag uppmuntrades till större saker. Men sen blev jag ingenting:
Jag är rätt begåvad på vissa saker, färg form musik och litterärt skapande. Men jag har också sociala och andra problem som ställt till det för mig. T ex add social fobi och autistiska drag.
Även om man är grundbegåvad så måste man arbeta med det man har, utmana sig och öva sig.
Där föll jag.
När man är yngre räcker ens grundbegåvning.
Men till slut blir man omsprungen och hamnar långt efter de som har målmedvetenhet framåtanda mod och är arbetsamma.