Citat:
Ursprungligen postat av
WatchItNow
Jag såg en intressant film på svtplay om "Kineser i Hollywood". När jag sett den förstod jag allt. Hollywood försökte verkligen få med kineser i sina filmer på 1930-talet och gjorde några storfilmer. med kända vita skådisar som Katharine Hepburn som kineser. Dessa filmer är i kvalitet och kostnad lika bra som vanliga hollywoodfilmer med vita europeer, men slog inte. Det beror INTE på att man tyckte det var konstigt att europeer spelade kineser, tvärtom hade de gått ännu sämre med helt okända kinesiska skådisar. Men det var så etablerat i USA och västeuropa, som var 90% av Hollywoods marknad, att man skulle se filmer om vita europeer att publiken skruvade sig om man provade något annat. och visst är det så, hur ska jag som svensk någonsin kunna känna mig in i en kines i Kina? Det går bara inte. jag är intresserad av att se filmer som berör mig och liknar mitt liv.
Att sedan Kineser tvingas se västeuropeiska filmer vet jag inget om, och på något sätt verkar det fungera. De har ju trots allt övat i 100 år på att se att nästan alla storfilmer handlar om europeer. Möjligen kunde då jag tränas upp genom att tvingas se 100 kinesiska storfilmer, men sorry jag säger nej, jag behöver inte, de vita filmerna räcker bra.
woke inom film kommer alltså aldrig att fungera eftersom de som betalar biljetten och finansierar filmen inte kan känna med woke-skådisarna.
Ja, jag kommer ihåg en film med Ingrid Bergman som spelade (kinesisk) inspektör av flickors fötter (alltså att de inte hade bundits) på landsbygden, och en annan med Rex Harrison i rollen som någon mongolfurste... i det senare fallet hade man även tejpat hans ögon för att försöka få honom att se mongolisk ut. Så dumt.
Ja, fast jag tycker faktiskt inte, att svårigheten att identifiera sig med andra etniciteter bara handlar om ras - det yttre. Utan det beror även på hur lika deras samhällen är vårt. De där nigerianska filmerna är ju hopplösa, även av den anledningen att deras samhälle är så olikt vårt. Men jag har faktiskt sett några sydkoreanska filmer - främst skräckfilmer - som har varit riktigt bra. Deras livsvillkor är tillräckligt lika våra, för att jag ska kunna identifiera mig med den kvinnliga huvudpersonen.
När det gäller just sydkoreanska skräckisar, så har USA gjort en del nyversioner, som alltid handlar om en vit amerikan - eller ett vitt par - som reser till Sydkorea (t.ex. som studerande) och interagerar med både sydkoreaner och andra amerikaner som råkar bo där av någon förklarlig anledning (t.ex. studenter eller gästprofessorer). Annars är det precis samma historia som i originalfilmen.
Detta blir knasigt åt andra hållet! Verkar som att amerikaner behöver amerikanska huvudpersoner för att kunna identifiera sig, om handlingen utspelar sig i en annan kultur?