Hej Flashback,
Jag är en tjej på 30 som hela mitt vuxna liv haft svårt med vänskapsrelationer. Jag är alltid den som vill ses mer, hör av sig mest, anpassar sig till andra. Både vad gäller gamla och nya vänner är jag den som väntar på att den andra ska höra av sig och får hålla tillbaka för att inte ringa. Det gör i gengäld att jag inte kan slappna av när vi väl ses eftersom jag tänker att alla "fel" jag gör kan få dem att backa ännu mer. När jag går därifrån har jag ångest och undrar om jag varit för ouppmärksam, pratat för mycket eller för litet, varit för lite laidback osv, och hur det ska påverka balansen mellan oss till min nackdel de följande veckorna. Och jag fattar ärligt talat inte vad jag gör för fel.
Det är lite enklare med killkompisar, men saken är ju den att jag helst vill ha tjejkompisar. Jag är rätt "tjejig" själv, även om mina intressen är åt det intellektuella hållet.
Så, då är det naturligt att tänka sig att jag antingen har riktigt dålig andedräkt eller också är tråkig eller otrevlig, en oskön person helt enkelt. Men det konstiga är att jag alltid haft väldigt lätt för att få killar. Sedan tonåren har jag nästan alltid varit i långa, stadiga relationer med snygga, intressanta och åtråvärda killar där jag aldrig behövt oroa mig över att de inte ska ringa. De få gånger jag varit singel har mina dejter alltid velat ses minst en andra gång. Har i mina förhållanden alltid fått höra att jag är underbar, härlig, rolig, intressant etc. Jag vet knappt vad en "kanske-man" är, har knappt nån erfarenhet av Tinder.
Hur kan det vara såhär? Vad är skillnaden? Varför vill inga tjejer ha mig som vän? Det är som att leva i två olika världar.
Jag är en tjej på 30 som hela mitt vuxna liv haft svårt med vänskapsrelationer. Jag är alltid den som vill ses mer, hör av sig mest, anpassar sig till andra. Både vad gäller gamla och nya vänner är jag den som väntar på att den andra ska höra av sig och får hålla tillbaka för att inte ringa. Det gör i gengäld att jag inte kan slappna av när vi väl ses eftersom jag tänker att alla "fel" jag gör kan få dem att backa ännu mer. När jag går därifrån har jag ångest och undrar om jag varit för ouppmärksam, pratat för mycket eller för litet, varit för lite laidback osv, och hur det ska påverka balansen mellan oss till min nackdel de följande veckorna. Och jag fattar ärligt talat inte vad jag gör för fel.
Det är lite enklare med killkompisar, men saken är ju den att jag helst vill ha tjejkompisar. Jag är rätt "tjejig" själv, även om mina intressen är åt det intellektuella hållet.
Så, då är det naturligt att tänka sig att jag antingen har riktigt dålig andedräkt eller också är tråkig eller otrevlig, en oskön person helt enkelt. Men det konstiga är att jag alltid haft väldigt lätt för att få killar. Sedan tonåren har jag nästan alltid varit i långa, stadiga relationer med snygga, intressanta och åtråvärda killar där jag aldrig behövt oroa mig över att de inte ska ringa. De få gånger jag varit singel har mina dejter alltid velat ses minst en andra gång. Har i mina förhållanden alltid fått höra att jag är underbar, härlig, rolig, intressant etc. Jag vet knappt vad en "kanske-man" är, har knappt nån erfarenhet av Tinder.
Hur kan det vara såhär? Vad är skillnaden? Varför vill inga tjejer ha mig som vän? Det är som att leva i två olika världar.
