Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag känner mig så ensam. Jag klarar vardagen så jag hör inte hemma på något gruppboende eller så. Men kanske var det bättre när vi schizofrena ändå fick hjälp och gemenskap på de gamla vårdhemmen. De gånger jag varit inlagd för akut psykos så har det känts tryggt på något sätt.

Jag har försökt göra de här sakerna vid flera tillfällen under många års tid nu. Det började gå rätt bra senaste året och jag fick upp hoppet om att mitt liv kanske äntligen skulle bli bättre. Det blev dock inte så. Som vanligt fick jag raka motsatsen istället.

Det händer inget kul i mitt liv längre, har inte gjort det på flera år egentligen. Inget känns meningsfullt att göra längre. Det är bara elände efter elände som händer. Det har inget att göra med huruvida jag tänker och agerar positivt eller inte då det är saker som ligger utanför min kontroll.

Det enda jag egentligen hoppas på numera är att lidandet ska få ta slut en dag.

Hej.
Känner mig lite nere idag
Jag är en kille som är misslyckad.
Ingen tycker om mig.
jag är ful, fet och äcklig.
Jag är elak och sårar andra.
Jag är känslosam, jag gråter fan över minsta lilla.
Andra människor vill dra nytta av mig och mina kunskaper, ingen bryr sig ett skit över hur man mår.
Det är inte alla andra det är fel på, det är mig.
Jag borde ta livet av mig, men kan inte såra famijen runt omkring mig. Dessutom är jag för feg.
Jag kan inte säga till människor hur jag känner.
Jag är patetisk.
Jag hatar mig själv.
Fyfan vad vidrig jag är.

Precis! Vem har inte gjort det? Jag har läst både romaner och fördjupat mig i mina intresseområden under många år. Vad gör det för skillnad? Jag träffar ändå aldrig några nya människor att diskutera detta med! Frågan jag måste ställa mig är varför jag tycks vara helt osynlig för andra?

Känner mig som en i Jonas Gardells serie de halvt dolda. Jag är tamejfan en halvt dold. En som skymtar fram och som aldrig fick leva, fast jag är vid liv!

Det allra värsta för mig är att allt det dåliga med att bli äldre tydligen händer mig! Till exempel föräldrars bortgång. Medans det fina i livet så som vänskap kärlek och gemenskap aldrig inträffar!

Inte blir det bättre av att vi går mot en värld som inte passar mig att leva i heller!

Det fetade kunde ha varit mina egna ord.

Beklagar att du känner så. Det är en sådan mörk plats att befinna sig på.

Edit: Skrev ett långt inlägg, men ångrar mig. Vad tjänar det till att uttrycka sig ens? Jag vet inte längre. Mår inte bra av det heller.

Vaknade upp inatt efter en obehaglig dröm och hade sådan ångest att jag inte kunde somna om. Då skrev jag det där inlägget.

Nu på morgonen har jag fått ännu ett negativt besked.

Sitter här med ångest och vet inte vad jag ska ta mig till. Mitt liv känns som ett elakt skämt, ett slags straff. Jag förstår inte varför allt ska gå åt helvete för mig hela tiden?

Du är inte ensam.. många mår dåligt idag av massa olika anledningar. man tror gärna att alla andra är så mycket bättre än en själv eftersom man bli bombaderad med insta, facebook o snap-bilder. Men tro inte vad du ser, de flesta mår dåligt också.

Försök att hitta en rutin i dig själv, med plugg, träning, sömn och vänner. Då kommer det bli bättre.

Jag tror på dig

Nu har det gått flera månader sedan jag slutade med antideppresiva, har varit helt avtrubbad känslomässigt nu är det lätt till gråt konstant ångest och tvånget har blivit värre. När blir man normal igen.

Nu fick man en jävla go ångest sköljning.

Farsan skrev igår att brorsan kommer på besök och ska bjuda på lunch och att jag kan ta med käresta. Känns jävligt drygt att tacka nej, samtidigt, vem säger nej till gratis mat? Tackar ja och skriver till käresta.

Fick en ångest sköljning när jag inser att det inte bara är att klä sig som överklassen en måltid, utan också att jag kommer ihåg att min brorsa är ett rent jävla arrogant och narcissistiskt rövhål som kommer förstöra stämningen totalt. Har inte snackat med honom sedan jul då jag är rätt sur på honom, av någon jävla anledning fick han för sig att han skulle vara ett tyket rövhål till mig hela julafton och juldagen. När jag då blir upprörd av detta så försöker han argumentera bort det, säger att han gaslightar mig och kommer då med argumentet "Det är bara inte din världsbild som är rätt " Ber honom att ringa upp mig dagen efter, men han gör aldrig det så ¯\_(ツ)_/¯

Brorsan är fan konstig. Tror han är något för han bor i hufvudstaden och har ett högt uppsatt jobb. Sen så är han elak. Jävligt elak. Kommer aldrig förstå varför han alltid har så elak mot mig, det har gått i perioder. Från att han snodde min cola när vi var i en stuga mitt i Norge till att han drar massa incenstiösa skämt och håller fast mig så jag får fullständig panik för jag tror att jag ska bli våldtagen till att han blir skit arg för att jag ber min lilla kusin använda sked när hon tar ägg på julbordet.

Kommer aldrig förstå vad hans problem är. En liten del av mig tror att han är avundsjuk på mig, fan när jag var 18 hade jag fast jobb och vid 20 började jag universitet, medan han lallade runt på bartender skolor och spelade wow hela dagarna. Jag är tillsammans med mitt livs kärlek och han blev precis dumpad. Förstår varför hans flickvän dumpade honom. Varför jag har mognat mer än honom kommer jag aldrig förstå, trots att jag är 23 och han 8 år äldre.

Fast nu är det ju du som låter som en översittare? "Förstår varför hans flickvän dumpade honom" "Jag är mer mogen" osv...that attitude though...

Det är din bror. Du talar som om du beskriver någon som du hatar. Det kanske är du som projicerar och är avundsjuk på honom? För att han gör vad fan han vill? Nä hörru, rannsaka dig själv till att börja med.

Kan förstå det, mina föräldrar är båda narcissister så inte helt omöjligt att det har gått över till mig. Tro mig, jag rannsakar mig själv hela tiden och går hos psykolog, knaprar mediciner. Dock är det inte helt i mitt huvud då även farsan har sagt att han inte förstår varför han är så elak mot mig i perioder.

Det är faktiskt en poäng, kan vara jag som är avundsjuk på honom. Första barnet, fick mycket serverat; moppe, dator, bil osv. Fick bo kvar tills han var 25, medan jag blev utkastad när jag var 20 (under andra omständigheter dock).

Då har vi kommit fram till något idag, det var ju bra. Bra för dig, så att du vet vad som händer så att du inte inbillar dig en massa annat. Att se saker för vad dom är, är viktigt så att man tar rätt beslut och inte grubblar i onödan. Varför knaprar du mediciner? För vadå?

Det är så synd när syskon är ovänner och avundsjuka på varandra, men tyvärr ganska vanligt desto yngre båda är. Ni kommer växa ifrån det där tillslut om ni har vett innanför pannbenet. Det är ingen tävling vem som är bäst och vem som får mest. Den som har mest, kommer dela med sig till sin bror/syster om den andra inte har något. När den mognat. Och det gör alla förr eller senare. Man vill inte att ens syskon ska vara olyckligt eller fattig.