Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Du är du. Du är inte dina kompisar. Du behöver lära känna dig själv och att vara deprimerad är att vara trött på den man är som person. Välj en annan väg för den vägen du har valt idag verkar inte stämma.

Vad vill du? Hur hade ditt perfekta liv sett ut?

Jag vet helt ärligt inte, jag trivs ju med mitt jobb och mitt boende och skulle inte kunna tänka mig jobba lr bo någon annanstans. Jag har haft funderingar på att skaffa en hund vilket vore trevligt, sen vore det kul att träffa någon och ha något seriöst. Jag träffar en nu men min hjärna är så skev att jag ifrågasätter mig själv varför hon ens vill träffa mig, trots hon liksom klargjort att hon vill fortsätta ses.. Nu låter det som att en relation skulle lösa allt vilket inte stämmer då jag tidigare haft relationer och ändå mått piss i perioder. Dock var det innan min nuvarande utbildning och boende. Så har mått dåligt även fast jag träffat personer seriöst.

Jag vet inte hur jag mår om jag ska vara ärlig. I grunden mår jag nog ganska bra. Är dock i en relation där vi har det tungt på grund av min partners mående som nu också blivit en centrerad del av våra liv. Jag försöker respektera, stötta och finnas där, för jag vet hur det är att fastna i en depression, att mista synen på vad som är meningen med livet. Men ibland glömmer jag bort mig själv. Jag tassar, tar hänsyn och anpassar mig till situationen så att jag tillslut knappt vet vem jag är. Det tär på mig.

Vanligtvis är jag en glad och sprallig person, omtänksam och kärleksfull. Svårt att få känslor och vara trygg med personer. Jag har mina principer och har varit stark i mig själv. Det var länge sen jag hade de här känslorna för någon och i allt så försvinner jag. Men jag vill inte ge upp det vi har.

Det är där problemet är. Du vet själv inte vilket liv som hade varit optimalt för dig.

Skaffa en hund om du kan ta hand om den. Det kan göra mycket för ens mående. De begär inte mycket. Bara mat och kärlek. Om en kvinna vill fortsätta träffa dig då ser hon ett värde i dig. Släng inte bort det bara sådär. Det är inte meningen att en annan person skall få en att må bra, det skall komma inifrån.

jag är 40 år man och varit singel hela mitt liv och jag mår så fruktansvärt dåligt och jag känner mig så himla, himla ensam.

Som barn så var jag väldigt kraftigt mobbad. När jag blev mobbad, så grät jag och då blev jag mobbad hårdare, vilket gjorde att jag grät ännu mer, detta pågick i flera år, med inblandning av föräldrar, kommun, ansvariga. Jag blev ett problem, för det var nästa en halv skola som mobbade mig.

Detta resulterade i hela min tonår så var jag tystlåten.... sa ingenting. Ville inte synas, ville inte höras. Hela gymnasiet så var jag lixom meningslös. Jag syntes inte, fick inga tjejer, var inte populär, var inte heller en ensamvarg. Umgicks med folk men höll mig alltid i bakgrunden.

I vuxen ålder så har jag senare alltid känt mig otillräcklig. Jag känner att jag aldrig duger... Runt 20 årsåldern så började jag på högskola och blev an någon anledning plötsligt populär, blev sexuellt frisläppt, hade sexdebut och fick hur mycket kvinnor som helst. Men sen efter högskolan så dog det och de senaste 12 åren så har jag bara könt mig ensammare och ensammare.

Det är inte så att jag är meningslös eller en kuf jag har ett välbetalt jobb, jag bor i en dyr innerstadslägenhet jag är vad som räknas som högutbildad, jag är någorlunda vältränad, men jag är väldigt ledsen inombords.

Jag utstrålar på ett sätt ensamhet, ledsamhet vilket gör att jag har får inga nära vänner. Jag kan inte starta några relationer. Kvinnor som jag blir intresserad av hittar andra och kvar står jag där.... ensam.

Ensamheten föder mer ensamhet och ibland gråter jag när jag är själv...

Har genom åren gått flera gånger i samtalsterapi och det slutar alltid med att psykologerna inta kan förstå varför jag inte har mer tur med mina relationer. Jag vill egentligen barar känna tillhörighet, kärlek, omtänksamhet att man betyder något för någon.

När jag var ung så trodde jag att jag skulle träffa någon fantastisk bilda familj... få barn men som det ser ut nu så börjar jag försöka acceptera att det kanske aldrig kommer att hända... och det gör att tårarna kommer.

Varför jag skrev här ju nu är för att än en gång så har en person i min närhet som jag hade ett intresse av träffat någon. Någon som inte var jag...

Som vanligt när någon berättar något sådant så berättar jag för henne rakt ut att det gjorde ont att höra men att jag önskar henne lycka till, Sen tog jag bort henne ifrån alla sociala medier, insta, discord, etc. etc.

Det är inte första gången, jag har berätta för flertalet att jag har antingen varit intresserad, eller velat något mer och jag har blivit dissad i princip varenda gång. Att blotta sig gör så jävla ont.... jag känner mig så patetisk varje gång jag gör det, jag blir så ledsen över att behöva konstant gå vidare. Att konstant bli så jävla ledsen och besviken.

Jag fullständigt avskyr att bli intresserad av någon, för jag vet alltid vad som kommer.

Behövde skriva av mig... tack för mig

Jag kom hit för att jag tyckte att allt känns så jobbigt, sedan lästa jag några svar och nu bryr jag mig inte längre. Skönt att inte bry mig längre.

Loggande in för att skriva av mig men började sen läsa olika inlägg som folk skrev. Ditt berörde verkligen. Hemskt att läsa det du skriver, både vad gäller när du gick i skolan men även din vilja att ha familj och träffa någon. Också lätt att relatera till...

Önskar jag kunde komma med något bra eller upplyftande att säga, men tyvärr är jag i liknande situation. Man vill helst av allt bara träffa någon som man kan vara lycklig och glad med och få uppleva saker och skapa minnen med. Någon att bry sig om och visa sin omtanke. Men man blir alltid dissad...

Det går att utläsa från det du skriver men också mellan raderna att du är en fin och empatisk person. Hoppas verkligen att det vänder för dig och att det blir till det bättre!

Jag går runt på praktiken och känner mig helt värdelös om dagarna. Trots att jag inte har fått några klagomål, Hatar att gå dit! Trots att jag gillar de flesta i arbetslaget...

Jag undrar hur länge jag ska orka med att leva mitt liv helt ensam?! Andra i min ålder har jobb familj och vänner, vad fan har jag!? Ingen egen bostad eller en enda vän. Jag har ingen aning om vad jag ska säga när folk undrar vad jag ska göra i helgen...

Har aldrig haft något förhållande med någon tjej heller. Jag känner mig som en tonåring i erfarenhet om det mesta trots att jag snart är medelålders...

Ingen aning om vad som ska hända i framtiden heller. Jag får vara glad om jag har ett jobb och egen bostad. Jag börjar bli in i helvete trött på att hela tiden kämpa i motvind!

Jag ville faktiskt också någon gång få höra att jag duger från någon jag tycker om och valt att leva med...

Jag blir provocerad över att folk säger att jag är duktig. Är arbetsmyra min enda lott i livet? I Privatlivet vill ju ingen ta i mig med tång...

Finns det några vänliga själar som skulle kunna tänka sig att skriva via PM om detta ämne och ge stöd och råd?

Jag brottas personligen kring tankar runt detta. Vet att det finns en väg ut, men den är svår att finna när barriärerna känns oändliga. Kämpar med social fobi och har svårt att nätverka.

Det vore fint om någon ville ställa upp. ❤️

Maila mig: perloveanton@gmail.com
Jag kan hjälpa dig!

Ibland har jag kunnat läsa i en viss typ av trådar här på forumet hur en del brukar kunna ge ett förslag som ser ut som ungefär något i den här stilen.


Jag vet inte exakt vad det skulle kunna vara, en del brukar prata om resor till fjärran länder eller något åt det hållet. Jag har resurser och tid, det är väl det enda jag har kvar egentligen. Ändå vågar jag inte, och jag vet inte ens vad jag ska göra?

Har redan börjat ta av mina besparingar, jag menar, det spelar ju ändå ingen roll längre? Men jag hade så gärna velat göra något kul, få vara glad. Även om det bara är på låtsas. Även om det bara är för en kort stund. Tänker att det kanske vore kul att göra något under sommaren, speciellt om jag inte kan, eller törs, resa någonstans. Men jag vet som sagt inte ens vad jag ska göra?

Problemet är att jag inte vågar ta steget riktigt, trots att jag ändå bara mår skit och allt är hopplöst nu. Men det känns dumt att slösa bort en sommar och ha pengar kvar på kontot så att säga. Jag tänker att om jag inte vågar gå "hela vägen" sen när jag haft en kort stund i solen, då kan jag som utblottad alltid sova i någon trappuppgång, äta ur soporna någonstans. Kanske skulle det ge mig perspektiv? Kanske skulle jag orka eller vilja leva då?

Hur ska jag våga, någon som vet?

Åka på festival? I sommar Kul, det vill jag göra.

Slösa inte bort dina pengar, livet kommer vända och du kommer må bra igen.

Du är väldigt ingrottad i dina egna problem och fokuserar så mycket på dom så att hela ditt liv blir ett problem. Gör fler saker som du tycker om att göra, tänk inte så mycket på det förgångna. Läs en ny bok, börja följ en ny serie, rita/måla, skriv en bok, städa garderoben, sälj av prylar, gå promenader, cykla!

Du behöver komma ut mer tippar jag på, du behöver distraheras ett tag ifrån dina tankar. Börja jobba, det är nästan grunden till dom flesta problemen. Älta inte dina problem och deppa inte högt framför folk, det kan göra att dom drar sig tillbaka, folk vill vara vän med glada människor.

Det du intalar dig själv blir din verklighet. Om du säger att ditt liv är skit varje dag och att ingen vill vara din kompis, då kommer det bli så. Bryt mönstret och höj blicken, spräck bubblan du lever i och börja bädda för det livet du vill leva. Det är bara du som kan fixa ditt liv, finns ingen annan som kan göra det åt dig. Jag lovar att ditt liv kommer bli bättre om du börjar jobba, du kommer få kompisar där. Kram!