Vad är det för fel på föräldrar som tar med sig småbarn på flygresor?

Mina bästa minnen från barndomen är från de få gånger vi åkte på charter som liten pojk.
Var otroligt härligt, lärorikt och gav mig en nyfikenhet på livet.

Menar du att detta var skadligt för mig?

Ska jag vara ärlig så var just hemmiljön det enda som var traumatiskt för mig på många sätt, men om du säger det så.

I ärlighetens namn så ja, jag har tänkt samma som dig under långa flygresor där man mått piss och fått sitta nära ett vrålande barn.

Ha i åtanke dock att det finns en hel olika anledningar till varför det är logiskt för barnet att vara på planet några timmar. Det kan vara så att de flyttar helt och hållet, det är lite knepigt att flytta till ett annat land med tåg.

Det kan vara så att barnets mor är t.ex från Japan och har sin släkt i hemlandet, självklart är det rimligt att barnet följer med dit på semester en stund för att få träffa sin släkt och bygga nyttiga relationer till sitt hemland, kultur och familj.

Sluta gnäll nu och uppgradera dina flygbiljetter till nästa gång så att du slipper sitta med skrikbarn och får sitta avskilt istället. Du är problemet här.

Dessutom är det oftare ett problem med white trash som reser och av någon outgrundlig anledning måste bedöva ångesten inför att flyga med att supa sig okontaktbar och spendera hela resan med att skrika, trakassera personal och göra hela kabinen otrygg.

Men köp business class då? Eller är du fattig?

Mina barn har varit med på både affärsresor och nöjesresor sedan de var små, och det har gått utmärkt. Bebisars trygghet sitter inte varken i boendet eller i omgivningen utan tryggheten finns i mammas famn, och när barnen blivit lite äldre har de älskat våra semesterresor.

Det finns ju en del man kan göra som förälder för att underlätta resan med småbarn. När de var små försökte jag t.ex. alltid välja flygtider när det var sovtid, och jag ammade dem vid både start och landning för att de skulle vara nöjda och trycket i deras öron skulle jämnas ut.

Är man en person som stör sig väldigt på gråtande barn kan man göra en del själv för att undvika det. Först och främst, låt bli att kasta arga blickar och kommentarer mot föräldern som försöker trösta sitt barn. Barnets gråt är stressande för föräldern och andras ilskna blickar gör det ännu värre, och eftersom barnet känner av förälderns sinnesstämning blir barnet ännu mer oroligt. Hörlurar kan plocka bort mycket av ljudet, och att ta kontroll över sitt eget fokus hjälper stort.

På en flygning till Bangkok jag gjorde (när mina egna barn blivit tonåringar) var det en thailändsk kvinna som flög med sin bebis och sin överförfriskade man, mamman var superstressad över bebisens gråt, och att det satt en ”vuxen” man i 50 års åldern på andra sidan gången och högljutt klagade på att kvinnan inte stängde av bebisens ljud gjorde det ännu värre och hon försökte göra sig osynlig i stolen.

Efter ett tag tyckte jag så synd om henne att jag gick fram och frågade om jag skulle bära bebisen en stund i mittgången så mamman fick andas lite, och hon blev så tacksam att hon grät. Griniga gubben verkade inte ha lust att argumentera med mig så han tystnade, och bebisen som var jättetrött efter att länge ha skrikit hysteriskt somnade snabbt.

Kan eller vill man inte göra något för att förbättra en situation behöver man iallafall inte förvärra den!

Själv blir jag mer irriterad på vuxna personer som dricker och/eller beter sig som idioter på planet, eller griniga personer som klagar på allt. Klarar man som vuxen inte av att vistas ute bland andra människor utan att bete sig illa, då bör man hålla sig hemma.

Du hade lämnat ungen hemma och rest själv antar ja....?

Vad är det de utsätts för menar du? Själv minns jag 4-5 timmars resor med bil som barn... utan bakrutor som kunde vevas ner.

Föräldrarna lider säkerligen lika mycket som du. Det kanske är första gången de flyger, ett test om det funkar? Och så blir svaret nej och de väntar 1-2 år med att försöka igen. Det har du ingen aning om.
Jag har själv haft precis samma inställning som du, men som nuvarande småbarnsförälder har jag så klart fått en annan förståelse.
Vi planerar en relativt kort flygresa (1.5h) med 1-åring om några månader, för att se hur han reagerar och om det funkar bra kommer vi flyga mer i sommar. Om inte så håller vi oss till bil. Man vet inte förrän man har provat.

Samma fel som på idioter som tar med sig småbarn ÖVERALLT. På bussen, på restaurangen, i affären, på gymet, på systemet eller bara utomhus.

Föräldrarna hatar sina liv och vill sprida det hatet lite. Kan inte de få en lugn och värdig stund ska ingen annan få ha det heller.

Alternativet är att de är sådana där skitskallar som tror att de har alla rättigheter och inga skyldigheter i livet.

MAO, föräldrar bör låsas in på anstalt tills barnen blir ungefär 13.

Så du får köpa en korv med bröd i korvmojjen när din familj ska äta ute, och cyklar när du ska resa någonstans...? 🙄

OnT:

Jag blir så fruktansvärt less på den här diskussionen. TS tror säkert att h*n är den första som tänker så här, och att ämnet aldrig diskuterats tidigare.

Det är h*n inte och det har det.

Jag är mamma och har alltså förälderns perspektiv, men jag har ju inte alltid varit det. Visst kunde jag; innan jag fick barn själv, bli irriterad på skrikande barn på tåg, bussar etc. Jag kunde tänka som TS och ni som håller med denne. Men sedan kom jag ur tonåren, blev vuxen och insåg att världen inte kan; vill eller måste anpassa sig efter mig.

Varför skulle föräldrar inte kunna/få ta sina barn med på en resa? Självklart inte en helt nyfödd, vilket TS antyder att h*n sett. Det orkar varken barnet eller de nyblivna föräldrarna med. Men efter några månader ser jag inga hinder.

Ni som oroar er för barnens välbefinnande - inte för att jag tror att det är det ni oroar er för, ni bryr er enbart om ert eget välbefinnande, men jag spelar med - kan ju ha i åtanke att i Sverige står soc alltid redo att gripa in om de tror att ett barn får illa. Om det fanns bevis för att barn inte klarar resor kan ni vara säkra på att det skulle vara förbjudet att resa med barn för svenskar.

Ni får helt enkelt göra det jag och många andra gjorde för länge sedan; inse att världen inte kretsar runt er, att ni delar det här utrymmet med andra och att om ni inte klarar av en flygresa eller restaurangbesök där barn är närvarande får ni stanna hemma.

Varför är det så många som verkar allergiska mot livet? Stanna hemma själva istället om det är så jobbigt med omvärlden.

Förstår inte syftet att resa med små bebisar. Inte som att de får ut nåt av resan mer än att föräldrarna kan instagramma om att deras liv inte ändrats sen de fick barn.

Barn är dock inte hälften så jobbiga på flygplan som rövhattarna som sitter och super sig dyngraka innan avgång och sen för oväsen hela flygresan tills de däckar och istället riktigt fyllesnarkar

Tror nog TS i första hand syftar på barn så små att dom inte ens kommer komma ihåg resan när dem blir äldre, du vet dessa som kan gallskrika i 3 timmar i sträck för att sedan bli avlöst av nästa unge på flyget...

Jo, hajar det så klart.
Ofta finns det en idé bakom det. Generellt är jag emot idén att småbarn (max 3 år) ska följa med på solsemestrar, det är inte vettigt.

Jag jobbade på Arlanda förut och träffade på väldigt många familjer med spädbarn som skulle flyga för att besöka sin familj långt bort och låta mormor och morfar få träffa sitt nya barnbarn. Det tycker jag är fullt rimligt, flygplan är en transportmetod som folk använder för olika anledningar.

Familj är viktigt och bara för att man bor långt ifrån varandra betyder det inte att man ska spärras från flygresor av familjeskäl bara för att barnet kanske råkar skrika till en stund.

Förstår irritationen TS har, men flyger man ofta lär man sig hantera detta och sluta störa sig på barn och kan förstå omgivningen.

Vill man inte sitta bland pöbeln finns det flygbolag med väldigt trevlig förstaklass eller businessclass!