VARFÖR skjuter jag upp saker hela tiden och inte lär mig av mina misstag?!

Har exakt samma problem TS. Men i arbetslivet. Är inte någon jätte högt uppsatt chef men har många projekt som hänger på mig. Och mycket kundkontakt (alltid när ett problem uppstår)
Men jag skjuter upp allting ändå. Svarar inte i telefon, väntar med anbud till sista dagen tills don måste påminna mig via mail. Som jag inte svarar på. Vet fan inte vad det är för fel på mig. Kan inte sluta med det, trots att jag vet att det bara är jag som hamnar i skiten

Vadå "om" jag har rätt? Det är ju hur tydligt som helst att det är ett självsaboterande självskadebeteende. Personer som prokrastinerar lider väldigt mycket av prokrastineringen.

https://www.google.com/amp/s/www.psy...sabotage%3famp

https://www.google.com/amp/s/www.nyt...ntrol.amp.html

Precis som med andra självskadebeteenden så leder även prokrastinering till att det känns bra och "skönt" för stunden, i det här fallet att undvika sådant som framkallar ångest, samtidigt som att man innerst inne vet att konsekvenserna fär uppskjutandet kommer att bli förörande om man inte tar tag i saken med detsamma. Men trots det så fortsätter man ändå att skjuta upp och skjuta upp.

Prokrastinering leder dessutom till stigma, fördomar, irritationer och negativa reaktioner från omgivningen (vilket också är en del av självskadebeteendet, även om det är omedvetet, att med sina egna handlingar provocera fram negativa reaktioner och förakt från andra för att plåga sig själv).

Alla självskadebeteenden har den effekten, de bidrar till fördomar från omgivningen, vilket är skadligt för ens psyke och självkänsla. Missbrukare är ett exempel på en annan självskadegrupp som möts av mycket fördomar, generaliseringar och hat från samhället. Även rökare. Undermedvetet så "vill" de det, för att det är en del av självskadebeteendet.

På frågan hur TS ska komma vidare med sitt liv så vet jag inte riktigt. Antar att det är som med andra självskadebeteenden, att KBT eller DBT troligtvis skulle kunna vara till hjälp.

Men jag tror också att det är viktigt att inse att man inte bara är någon lat individ då prokrastinerare lider av låg självkänsla, dåligt självförtroende, mycket självhat, känslor av skuld och skam, något som blir till en ond cirkel och ökar prokrastineringen.

Om de åtminstone inser att vad de gör inte beror på lathet som de alltid har trott och fått höra från omgivningen så kan det i sig vara en bra början. Tror man på fullaste allvar att man är så pass värdelös, lat, korkad och inte kapabel till att klara av vardagliga saker som andra människor klarar av, så förstärker det givetvis ångesten när man väl försöker att komma igång med de saker som verkligen behöver tas tag i (rädslan för att misslyckas tar över helt och hållet, vilket ökar risken för fortsatt undvikande/uppskjutande).

Föreslår vet jag inte.. Det är det enda sättet att ta tag i problemet. Vad ska de annars göra? Sluta ha en diagnos? Eftersom personen i fråga ändå förstår var problemet ligger så är lösningen inte långt borta. Har man däremot inte "sjukdomsinsikt" så är lösningen ofta långt borta. Med enkla konkreta saker på en att-göra lista kommer definitivt vara bättre än tidigare. Men visst, kan personen inte göra en lista med delmoment och förstå att det behövs många små delmoment för att få till ett slutmål så blir det svårt.
Men det behövs övning i självledarskap också och det finns inte en magisk knapp att trycka på för att gå från dikesgrävare till högpresterande a-klassmänniska.

Du sa det som en självklarhet.

Hade du haft erfarenhet av diagnosen i fråga, oavsett om du själv har den eller spenderar tid med någon annan som har den, så hade du vetat att när man styr deras vardag i detalj på detta viset så får det motsatt verkan.

• Personen förklarar varför denne inte behöver göra det du säger.
• Personen vägrar göra det du säger.
• Personen gör raka motsatsen till vad du säger.
• Personen slutar umgås med dig så den slipper göra ovanstående.

Det är jättevanligt att personer med ADHD "rymmer hemifrån" när dom känner sig inpressade i ett hörn. Fast det ter sig ju lite olika beroende på plats, situation och ålder såklart.

Alternativet till att säga till dom vad dom skall göra hela tiden är att snällt påminna dom om vad dom själva ville göra.

"Ville inte du städa idag?"
"Jag längtar efter att se din uppsats, du gör dom så bra!"
"Kommer du?"
"Jag kommer sakna dig på Söndag när du jobbar övertid men du kommer bli så glad när lönen kommer så det jämnar ut sig"
"När vi får rapporten från dig så kan vi göra klart arbetet som vi startade i Tisdags"
"Tar du den tidiga bussen så hinner du köpa dricka i kiosken innan du börjar"
"Känns overkligt att det snart gått fem år sedan vi blev tillsammans"

Kontra saker som inte fungerar...

"Du måste städa först!"
"Du glömmer inte att göra uppsatsen nu va? Det är jätte viktigt att du gör den i tid."
"Kom nu!"
"På Söndag skall du jobba över, så du borde gå och lägga dig i tid"
"Din rapport är sen, alla väntar på dig."
"Ta en tidigare buss så du inte kommer sent till jobbet igen"
"Du har glömt av vår femårsdag va???"

Att ha någon som konstant säger till en vad man skall göra är gravt mer förnedrande/förolämpande för en med ADHD.
Deras problem är inte att dom inte bryr sig och skiter i att göra saker, deras problem är att dom är tankspridda och hittar en massa andra saker att göra eller tänka på än det dom borde.

Som t.ex, jag skulle tvättat idag... Men det får jag göra imorgon istället.
Hade någon (jag bryr mig om) bett mig tvätta deras kläder idag så hade jag antagligen gjort det och min tvätt samtidigt.

EDIT: Och nej, en lista fungerar bara om personen i fråga inte är "upptagen" med andra saker.
Jag har påminnelser på mobilen som säger att "bussen går om 12 minuter" och "nu börjar rasten" och "rasten är slut om 5 minuter".
Det är där jag har störst problem nämligen, att ta mig loss från något när det är tio minuter kvar tills det är dags. Vips har tjugo minuter gått.

Alla är inte likadana bara för att de har samma diagnos. Det handlar om självledarskap för att komma ur, helt eller delvis, sitt beteende. Så enkelt är det. Självledarskap med "diagnos" kan dock vara det svåraste som finns, men faktum kvarstår. Kan du leda dig själv bättre så blir ditt problem mindre. Alla går inte i försvarsposition heller utan kan gilla att ha någon som styr och hjälper. Beror helt på hur man ser på det. Du själv kanske "skäms" och går till angrepp när någon försöker hjälpa dig eller "säger åt dig" bara för att själva slippa bli lidande av ditt beteende som går ut över andra.
Det är förmodligen inte av ondo som påpekanden kommer. Förstår man inte det och känner sig trakasserad så kanske man ska ge det en tanke också.

Det kan variera från vårdcentral till vårdcentral. Kostar ingenting att ringa och höra.

Jag började med belöningar. /(choklad, pizza, kakor etc)
Sen blev jag så jävla fet att jag blev deprimerad av det istället:/
En enda ond cirkel

Men nu vänder du ju på det åt helt andra hållet.

Först säger du att det är bra med någon som säger åt en vad man skall göra hela tiden.
Nu pratar du om "självledarskap".
Hur skall du ha det?

Jag håller för övrigt helt och hållet med om att det handlar om självdisciplin. Man måste lära sig att hantera impulsiviteten och göra det som är hållbart för framtiden.

Men faktum kvarstår att den enda som verkligen kan hjälpa dig (en med diagnos) är du själv. Att någon annan styr din vardag hjälper inte.
Däremot är det ju helt okej att ha en mentor eller stödperson som hjälper dig komma på andra tankar. Alltså att du gör valen och personen i fråga ger dig ett utomstående perspektiv.

Har man ett beteende som går ut över andra så kan det vara bra att ha någon där som vinklar det på ett sådant sätt att du själv inser att det får konsekvenser för andra.
Därav mitt exempel med "När du lämnar in rapporten så kan vi göra klart arbetet vi startade i Tisdags", man säger inte rakt ut att alla väntar på dig och man avkräver den inte rakt av. Man låter personen känna att "om jag lämnar den nu så kan vi/dom fortsätta".
Då kan man känna stolthet (även om den inte är befogad) över att man gjort något bra för någon annan. Något som man gärna upplever fler gånger.

Men alla har väl olika sätt att se på saken, skaffa dig ett bredare perspektiv så kanske du förstår vart jag kommer ifrån?

Det är inte jag som ska ha det. Det är personen (beroende på vad som passar bäst för just den individen) som ska ha det. För vissa fungerar det med en coach eller någon som styr, vad man vill kalla det. Mamma, fru, chef, kompis, vad du vill. En del personer klarar inte av självledarskapet och behöver således någon som leder livet och bestyren åt en. Andra kan med träning bli bättre och behöver mindre guidning med tiden de blir bättre.
Sen finns det andra som inte klarar av direkta tillsägelser, och tar illa vid sig och vill att andra ska formulera sig annorlunda för att personen inte ska bli stött. Det beror helt på individens förutsättningar och insikt om sina egna problem.

Du har rätt i att man bör ha acceptans för sig själv.

Däremot tror jag också att såna här personlighetsdrag har en tendens att förstärkas i samspel med omvärldens förväntningar och i synnerhet vårdnadshavarnas hantering. Man blir så stämplad med det här problemet att man identifierar sig med det och går in i en kamp kring det. I själva verket kanske man har ett eget på som blivit kvävt.

Och nu pratar du om "vissa".

Jag pratar om en specifik typ av person.
Självklart finns det dom som mår bättre av att ha tydliga direktiv att följa. Jag säger att TS antagligen inte är en av dom. Inte jag heller och inte någon annan jag känner med diagnos ADHD/Autism.

Jag respekterar andra människors perspektiv dock, vad dom tänker om olika situationer. Så även de andra jag känner.
Men när dom lägger fram det hårt och avkräver en viss handling så blir svaret ofta "dina problem killen".

Men ja, vissa andra vill ju ha det strikt. Om du är en av dessa så avkräver jag förståelse från dig för vad jag säger och att du slutar vrida diskussionen vidare.
För hittills har jag bara lagt fram mina motargument, men det verkar ju inte uppfattas rätt av dig.

Det jag menar är att den specifika typen inte finns på det sättet. Alla är individer och agerar och svarar på "behandling" på olika sätt. Vad som funkar för någon behöver inte med automatik fungera på en annan person, trots "samma" diagnos. Hade det varit så enkelt så hade det funnits facit hur man blir av med sitt problem.
Sen är det högst sannolikt att två personer med korrelation inom samma/liknande diagnos, och som är inom samma åldersspann, med liknande bakgrund, attityd och socioekonomiska förutsättningar också kan hjälpas med liknande åtgärder. Men... för VISSA fungerar inte det. TS i det här fallet är medveten om varför tillvaron ser ut som den gör, givet TS "svaga förmåga" att hantera saker i tid. Det är inte alla som har den insikten och därmed inte heller är nära någon fungerande förändring i sitt beteende.
Allt är inte svart eller vitt. Jag försöker inte göra en analys baserat på några meningar från TS eller från dig. Det är mer komplext än så. Det jag säger är fortfarande att självledarskapet är viktigt. Eller att man behöver någon som kan sköta ledarskapet åt en. Att ha någon som tjatar på dig och säger vad du ska göra hela tiden passar inte alla.. men vissa.