Tycker religiösa själva att deras religion är rimlig? (Sammanfogad tråd)

Inga alls. Men frågan är om livet har en yttre av en gudom definierad mening, eller om det har en inre av individen definierad mening.

Varen fruktsamma och uppfyll jorden påminner onekligen onekligen om våra överlevnads- och reproduktionsinstinkter. Dessa är dock inte unika för människan. Det är väl snarare det universell biologiska imperativet.

Meningsfullt blir mitt liv av upplevelser och bra människor i min närhet.

Jag finner ingen mening i att tro att jag ska ha det bra efter att jag har levt klart mitt liv på Tellus, om jag lever mitt nuvarande liv baserat på flera 1000 år gamla sagor (som oftast är en tolkningsfråga varje gång sagorna ifrågasätts).

Ett stort antal påstådda gudar, t ex Tor Oden Shiva Vishnu, Pan Trädguden, en panteistisk gud etc......eller ingen gud alls

Ja, du har missat att det finns andra alternativ.


Dessutom; om det existerar en gud, är det givet att denne gud önskar att bli dyrkad?

Frågan var om jag missat att det var ett absolut påstående att det inte fanns andra alternativ.

Tvärtom fattar jag givetvis att det finns andra alternativ.


Låt säga att jag frågar dig om du föredrar ris eller potatis till fisken. Svarar du då "falsk dikotomi -du nämnde inte pasta couscous et.c.. Du nämnde inte heller en blandning eller inget av det"?

Skulle inte tro det.

Däremot kanske du varken vill ha ris eller potatis om du föredrar pasta. Då säger du väl det i så fall? Eller hur? Du ropar inte "falsk dikotomi".

Du har missat något, ja. Hela frågan gällde att det sätt som frågan ställdes utgjorde en falsk dikotomi.
Jag förklarade bara varför den frågan kan tolkas på det viset.

Att du missat hela den poängen är inte mitt problem. Det är inte mitt fel om du inte förstår vad en dikotomi är.

Dunning Kruger slår till igen?

Inte alls. Kanske du kan omformulera dig? Denna gång på svenska.
Och?

För att du påstår att "allt som har en ålder har ett första år" som om det skulle förhindra ett evigt universum.

Gud är överflödig, är grundlektionen.

Gud är ett svagt postulat och helt onödig i sammanhanget.

Enklare? Nej, men mer exakt utifrån vad jag försöker förmedla. Du däremot verkar vilja blanda ihop koncept för att smyga in något du inte har fog för. Gud har helt andra egenskaper än det vi talar om och du är oärlig som försöker tvinga ihop det.
Det är lite som att säga att Gud är Sanningen och eftersom sanning finns så finns Gud, men om man skulle säga att Gud bara är sanning och inget mer skulle du förmodligen ha invändningar.

Jag har aldrig påstått att jag besitter sanningen i den frågan. Vad jag argumenterar för är Occams razor i frågan och jag är tydlig med att allt är antaganden. Vad jag argumenterat för är att en uppfattning med färre antaganden är en bättre lösning. Jag har redan gjort formeln här men kan skriva ut den igen.
(1)Evig (2)gud skapar (3)universum,
eller
(1)evigt (2)universum.

Att anta ett evigt universum är färre antaganden än det förstnämnda och har mer merit (tills evidens uppstår). Förstår du?

Det tror du för att du inte förstår vad det är jag argumenterat om.

"Well, vilken Gud skulle du själv dyrka; en ouppnåelig Gud, dold bakom sina himlar? Eller, en Gud som valde att födas mitt ibland oss?"
Jag ska försöka förklara hur jag menade:
Med falsk dikotomi avses att du dikterar två val som om det är de enda valen.
En dikotomi som inte är falsk är en med öppet slut, ex. "En Gud som gömmer sig, eller en som inte gör det".
Så stort sett positivt påstående följt av ett alternativ som är negationen av den.

Men jag ska erkänna att jag förhastade mig när jag svarade på ditt inlägg och måste ha missat delar av vad du skrev som att det är inom en tro som redan är etablerat, om man redan tror på Gud. Jag brukar oftast inte lägga mig i sådana frågor då det inte berör mig vad troende diskuterar inom sin egen tro.
Men som sagt, det var vackert skrivet och jag uppskattar ditt deltagande och dina inlägg. Det är oftast informativt och bra läsning.

Jag tycker nog att din beskrivning ändå ser ut som en metafysisk position.
Det kunde ha varit hämtat ur någon gammal religiös eller teologisk text.
Bara en intressant observation som jag gör då och då och som ser ut som att ateister "omedvetet försvarar Gud".

Vad gäller Okchams princip, så kan man ju också hävda att Gud är principen som allt utgår ifrån.

Annars kan man misstänka att du vill tillskriva Gud egenskaper baserat på ett ateistiskt perspektiv?
Det brukar vara den bokstavstroendes perspektiv. Ironiskt, eller hur? En väldigt grund analys alltså.
Jag kanske inte alls förstår dig. Vilken teologi utgår du ifrån?

Intressant och komplex fråga som språket knappt kan hantera. Hur definierar du mening?

Biologin är universell ja, men trosföreställningar, vilket är förknippat med språkliga abstraktioner, är det som är speciellt. Det öppnar upp för en helt ny värld av möjligheter.
Det är inte självklart om "mening" är något vi projicerar, skapar eller upptäcker. "Yttre (gudomlig) mening" tolkar jag som kollektiv mening. Den kollektiva meningen kan väl även manifestera sig i individen på olika sätt? Sedan kan individen avvika (synda) från den kollektiva (gudomliga) meningen, och det är inget direkt problem förrän hela kollektivet syndar. (Sodom och Gomorra).

Det torde väl inte vara språkligt svårt att analysera detta. Om vi ser människan som ett djur bland alla andra, så kan vi konstatera att vi överlevnads- och reproduktionsdriften gemensamt.

Jag ser snarare religionerna som en bromskloss för våra naturliga drifter; detta givietvis på gott och ont.