Arbetar som lärare - ställ era frågor

Kan du tänka dig tvåan med rätt person?

Nja, både ja och nej. Vid ett fåtal tillfällen har jag (tyvärr) fått bära ut någon elev ur idrottshallen. Ingenting jag är stolt över - och just det är ju en sådan grej som man lätt kan få skit för från höger och vänster. Vid dessa (få) tillfällen har det jag kommit hem efter jobbet med en rejäl dos ångest och bara väntat på att få höra något från vederbörandes vårdnadshavare eller från min rektor.

På de skolor jag tidigare har arbetat på har jag alltid haft en god relation med mina rektorer. Skolan jag arbetar på just nu fick en ny ledning förra året - vilket har visat sig vara helt fenomenalt då vår tidigare ledning var under all kritik. Kände inte att jag hade någon stöttning från vår tidigare ledning, vilket jag däremot känner med den nuvarande ledningen.


Jag ska försöka svara så gott jag kan på din fråga... måste dock halvt be om ursäkt då jag inte riktigt förstår den (eller så har du helt enkelt missat att skriva något ord för att göra frågan komplett).
Det finns inte jättemånga tjänster där man enbart eftersöker någon som undervisar i idrott, oftast är det någon kombination (ex. att man arbetar på fritids och undervisar i idrott eller idrott + något mer ämne)... så svar på din fråga; ja, det är nog rätt svårt om du enbart vill arbeta som idrottslärare.
Är det så att du inte har en utbildning men vill jobba som idrottslärare?


Antagligen inte, men jag gissar på att det inte hade tagits emot speciellt väl på någon arbetsplats där majoriteten av personalstyrkan är PK. Jag själv är fruktansvärt ointresserad av politik, så I couldn't care less om vad mina kollegor eller kompisar röstar på.


Många inom lärarkåren är nog jävligt dåliga på att stå på sig, eller så är de helt enkelt inte tillräckligt transparenta i sina konversationer med elever och föräldrar. Inte betygsrelaterat, men jag hade en kollega som beklagade sig över en knepig förälder som skickade mail stup i kvarten och undrade om ditten och datten. "Jag försöker vara så kort som möjligt i mina mailsvar till föräldern", sa kollegan.
Det är väl klart att föräldern fortsätter att vara på dig som en hök om du svarar så kort som möjligt, tänkte jag.
De gånger jag är i kontakt med föräldrar via mail skriver jag allt som oftast långa och utförliga svar - dels för att ha ryggen fri, och dels för att slippa en mailtråd med 10+ mail fram och tillbaka.

Det finns läxhjälp efter skoltid - som är på en frivillig basis. Under skoltid har elever som är svaga i svenska, matematik eller engelska (oftast de två förstnämnda!) möjlighet att få mer hjälp i en mindre grupp - och då är det resp. klasslärare som bedömer vilken/vilka elev(er) som ska placeras där.


Se där ja. Kul!
Arbetsbelastningen under hösten har varit jobbig för många av mina kollegor. Det har varit många som har varit sjuka, en vecka var det 20+ ur personalstyrkan som var borta flera dagar i följd. För mig personligen har det rullat på "som vanligt" då jag inte har behövt täcka upp på de teoretiska lektionerna.
Jag är inte mentor för någon klass, således behöver jag inte rodda i utv.samtal etc.
Konflikthanteringsbiten, såväl praktiskt som administrativt, är något av en pina. Vi ska dokumentera alla kränkningar i ett digitalt system - men mitt schema är så pass fullspäckat att jag tyvärr känner mig rätt otillräcklig vad gäller den biten. Det finns inte utrymme i mitt schema sitta ner med eleverna för att rodda i någon konflikt som har uppstått på en av mina lektioner, utan det blir att deras klasslärare får ta tag i det.


OM det finns! När ingenting hjälper (att prata med eleven, att prata med dennes förälder/föräldrar, att prata med någon kollega som har en närmare relation med eleven än vad jag har... etc etc etc) - ja, då blir det lätt att man ger upp och inte orkar bry sig längre.

Vad vore en Flashback-tråd utan en fråga om tvåan...
Elev - nej.
Kollega - ja.

Varför blev du inte polis?

Hur upplever du de politiska påtryckningarna?

Hahaha fyfan vad rolig kommentar. Är lite fredagstrött bara, men tack.

Heter du Anders? Alla lärare heter det nämligen.

Hej,

Intressant tråd. Kul att du delar med dig av din erfarenhet. Man läser mycket om läraryrket i media om dess status och låga intagningspoäng.

• Vad har du för utbildning?
• Vad ligger din lön på? (ungefär)
• Hur ser utvecklingsmöjligheterna att klättra i karriären? Kan man bli förstelärare inom din ämneskombination? Kanske till och med rektor?
• Vad är det absolut bästa och sämsta med läraryrket?
• Hur vill du att politiken ska utformas så skolan får bättre förutsättningar? Är det som det skrivs i media att förstatligandet som löser "alla" problem?
• Vad är din syn på friskolor och betygsinflation?

Tack!

Är det mycket utbildning om icke-våld på lärarhögskolorna? Ibland känns det som om utbildningen på svenska lärarhögskolor är avskärmad verkligheten? Kan det vara så?

Jag kan svara då jag också är lärare (SO-lärare på högstadiet)

Jag läste den äldre ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9 samt gymnasiet och den var på fem år. Utöver detta har jag läst diverse sommarkurser för att fördjupa mig inom mina ämnen (lite egyptologi, fornnordisk religion, religionsfilosofi, astronomi). Min lön är ganska låg om man jämför med hur andra med min arbetserfarenhet ligger till samt andra på skolan men för närvarande ligger den på 39 000:- (Stockholmsområdet, nyexade kollegan gled in på 40 000:- KUL!). Gällande karriärmöjligheter så är det ett spel för gallerierna och hittepå-tjänster. Våra förstelärare har inget uppdrag förutom att några av dem någon gång om året på någon studiedag håller i någon föreläsning eller visar våra äldre kollegor hur man kan använda något digitalt hjälpmedel. Däremot är läraryrket fel val om man vill göra "karriär" anser jag och vi har många på skolan som har jobbat länge och trivs med det. Det är även här det bästa med yrket kommer in. Variationen och att dagarna flyger förbi. Det är aldrig "tråkigt" att vara lärare. Däremot är det sämsta med yrket dokumentationen samt att yrket numera har blivit mer av ett omsorgsyrke beroende på vilken skola man arbetar på.

Gällande vad vi borde göra med skolan så är du inne på rätt spår. Förstatliga hela skiten och inför en stenhård regelstyrning. Maxtak på klasser, inför tarifflöner, max undervisningstid, skolan måste ha en viss mängd speciallärare, elevassistenter, specialpedagoger, kuratorer och övrig personal beroende på hur många elever som går på skolan. Idag finns inga sådana regler. Inför även särskilda undervisningsgrupper igen, bort med F-gränsen, stenhårda konsekvenser för elever som missköter sig. Särskilda undervisningsgrupper, förflyttningar, viten till föräldrar.


Nej, det är inte speciellt mycket utbildning i icke-våld eller genus för den delen heller. Däremot har du en poäng. Lärarutbildningarna är avskärmade från verkligheten och den "forskning" som bedrivs där är till stor del uppbyggd på ideologi och inte empiriska studier. Som tur var så arbetade jag som vikarie samtidigt samt att utbildningarna har flera längre VFU-perioder där man är ute på praktik i skolorna. Däremot får man inse att det är människor vi arbetar med. Det finns inga färdiga manualer kring hur man ska agera om det uppstår konflikter. "Gör elev X följande handling så svarar du genom att göra handling y" Verkligheten fungerar uppenbarligen inte så.

Jag kan sammanfatta läraryrket enligt följande. På enskild skolnivå fungerar den svenska skolan överlag hyffsat men det är tack vare lärarna. På systemnivå så är den svenska skolan RIKTIGT illa ute och ses som ett avskräckande exempel. Värdelöst finansieringssystem samt möjlighet till fritt vinstuttag, fri etableringsrätt, betyg som konkurrensmedel och medföljande betygsinflation, segregation, lärarbrist, forskning som vilar på ideologi (eleven ska hitta sin kunskap själv, läraren ska mer vara en coach), kundskola, avsaknad av befogenheter samt hårda konsekvenser, nedskärningar, inkompetenta politiker, överdokumentation, Skolverk som motarbetar lärarna. Bara några exempel.

Hamnar man på en bra skola är det ett drömyrke, har du otur att hamna i orten eller på någon friskolekoncern så skulle jag hellre byta jobb.

Maxtak på klasser - ja tack! Jag håller även med om mer övrig personal, särskilda undervisningsgrupper (nivåindelning) och hårda regler för elever som inte sköter sig. Jag anser också att betygen borde vara kunskapsbaserade - åtminstone i grundkurser. Idag är de baserade kring färdigheter men du kan inte analyser och resonera om du inte först har kunskapen. Antal elever per lärare bör anpassas efter vilken typ av kurser man har och vilken typ av elevgrupper man har. Två klasser kan vara enormt olika - två olika kurser också. Olika ämnen är olika krävande också.

Vad menar du med att du vill ta bort f-gränsen?

Håller verkligen inte med om tarifflöner. Få saker motverkar så effektivt engagemang som att man inte premieras om man gör något bra. Få saker irriterar också folk så mycket som när en person som ses som dålig på sitt jobb ändå tjänar mer pengar bara för att den varit anställd längre tid.

Osäker på om statlig styrning är rätt svar. Det kan säkert vara bra men det beror på hur staten styr. Jag tror inte lösningen ligger i just det statliga.


Precis min erfarenhet. Jag hade en kurs som vi elever kallade PK-kursen men den tror jag bara var 5,5 poäng. Annars är det som du säger väldigt ideologiskt. Vissa lärstilar premieras tydligt (progressivism och rekonstruktionism i förmån för essensialism och perennialism t.ex.). Men det är inte helt obalanserat.

Dagens lönesystem är helt godtyckligt och slår snarare split i lärarkåren. Tarifflöner är mer rättvist och tar man på sig extra ansvar så skall det självfallet premieras med extra lönepåslag. Exempelvis om man är arbetslagsledare, ämnesansvarig eller schemaläggare exempelvis. Just nu är det helt galet där nyexade kliver in på högre löner än lärare som har arbetat i över 20 år och som dessutom måste handleda de nya lärarna. Dessutom bidrar nuvarande lönesystem till att lärare ofta hoppar mellan olika skolor för att få upp lönen.

F-gränsen måste bort eftersom den enbart leder till problem. Psykiska ohälsan ökar, enormt med merjobb för lärarna att få alla "i mål" dokumentationsbördan har ökat något enormt eftersom man måste ha ryggen fri då det i princip är ditt ansvar som lärare att se till att eleven blir godkänd. Sedan är det märkligt att vi har skolplikt och tvingar eleverna till skolan men sedan så ska vi sätta F på dem om de misslyckas. Ännu märkligare blir det med den enorma invandring vi har då de nyanlända förväntas att klara samma mål som övriga elever även om de kanske bara har varit något år i Sverige. Vi har en enorm utslagning i Sverige just nu där F-betyget är den stora faktorn. Runt 20 000 blir inte behöriga till gymnasiet. Vad ska vi göra med dessa? Tar man bort F-betyget så kan de sämsta eleverna få läsa någon praktisk linje som är riktad mot något arbete som är i stort behov av arbetskraft. Undersköterskor, snickare, restaurangbiträden, etc. Nu slås dessa elever ut och många blir fast i bidragsberoende och kriminalitet.