Drömtråden aka Vad drömde du i natt? [sammanslagen]

Bakgrund: ett par tvillingflickor i 7-8-årsåldern brukar ofta åka på samma buss som jag. De har ett uppseendeväckande utseende: mycket mörka ögon, långt, krusigt rött hår, ljus hy utan fräknar. Det passar liksom inte ihop. Men det konstigaste är att de talar något slags tvillingspråk med varandra, en blandning av svenska och något annat som kan vara engelska med irländsk brytning. De använder även mycket gester och handrörelser. Tror att de lider av något slags autism, eller så har de bara levt mycket isolerat med endast varandra som sällskap. De är liksom avskärmade från omgivningen, svårt att förklara.

I alla fall, i natt drömde jag en läskig dröm. Jag var förstås mamma till de där tvillingarna, och vi var på bussen. De var fullt sysselsatta med att kommunicera med varandra på sitt tvillingspråk, och jag kände mig utanför. Samtidigt hade jag en konstig känsla av att något var fel. Var detta verkligen mina barn - hade jag inte några andra barn som var äldre? Jag tittade bakåt i bussen, och där satt mina vuxna barn (de som jag har i verkligheten!). De såg vagt bekanta ut. Jag kände att jag måste gå till dem. Men när jag kom till mitten av bussen så var det stopp i själva luften där, den var starkt förtätad, jag kunde inte komma förbi och gå till mina riktiga barn. Jag förstod att det hade hänt något med rum-tiden, och att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka till mitt riktiga familj. Utan att det var de där konstiga tvillingarna som gällde för mig nu...

Var SÅ lättad när jag vaknade!

Jag drömde att jag flyttat till Trelleborg.
Åkte runt i en bil som kördes av en tjock
man och hans fv. Han visade bla en Pressbyråkiosk
och en psykmottagning som hade fönster på NB
utan gardiner så man kunde se alla som var där.
Vi avslutade i hamnen. När jag sen vaknade på fm
så slog jag upp Trelleborg på Google och tittade på
bilder. Det såg precis ut som i drömmen trots att
jag inte har varit i staden eller ens funderat på att
flytta dit...

Jag drömde en otäck mardröm, som började fint. Jag klädde en julgran tillsammans med en man som jag känner i verkligheten, men som jag nog aldrig kommer att klä någon gran tillsammans med. Vi hade en stilla gemenskap. Granen doftade härligt, och vi hade stora, blanka julgranskulor, de största jag sett utom typ i butikers skyltning. Det var bara det att mannen var gammal i drömmen, av någon anledning visste jag att han var precis 90 år. Men jag kände igen honom trots att han var så åldrad. Hans fina, varma, pigga, nyfikna ögon var desamma. Med oss var också en stor, grå, fluffig katt som strök sig mot mig. (Ingen katt jag känner till i verkligheten.)

...så slog det mig plötsligt, att eftersom vi är jämnåriga, och han är 90 år, så måste jag också vara..? Jag greps av FASA! Såg ner på mina händer, och mycket riktigt var de tunna, rynkiga och fulla med åldersfläckar. Jag undrade hur jag såg ut i ansiktet. Ville spegla mig i en julgranskula, men kände på mig att jag absolut inte borde göra det, att allt skulle bli förstört då. Kunde inte låta bli ändå utan höll upp kulan och tittade i den. Såg inte mitt ansikte där, utan det som var bakom mig i rummet, bland annat en gammal moraklocka vid väggen! Då förstod jag att jag var död, att jag var ett spöke! Tittade mot mannen, men han var inte där längre. Julgranen var också borta, och katten. Allt var borta och sedan blev det alldeles mörkt, svart. Jag kände en fruktansvärd ångest! Sedan vaknade jag som tur var.


Du har aldrig tagit tysklandsfärjan därifrån, då? Trelleborg var rätt mycket i media då när Kim Wall-mordet var aktuellt också, hennes föräldrar bor ju där. Du kanske har sett bilder och TV-inslag då? Jag ser i alla fall Trelleborgs hamn framför mig för mitt inre öga nu!

Jag drömde om att jag bar omkring på en massa likdelar som jag hade i en stor sportväska. Det var natt och becksvart. Jag tänkte hela tiden att problemet inte är mitt, även om polisen får tag på mig, eftersom det inte var jag som dödat det som nu var ett lik och låg i delar i min sportväska. Jag så att säga såg mig själv enbart som kuriren i äventyret. Därför fortsatte jag lättvindigt min nattliga vandring och strövade omkring på allehanda gator. En extremt fet kille stod och rökte under en gatulampa och började skrika ilsket på mig. Jag insåg att jag borde ta mig till hamnen med väskan. Plötsligt står det en polis och lyser en ficklampa rakt in i ansiktet på mig. Polisen frågar vart jag är på väg. Jag svarar att jag är på väg till hamnan för att ta en motorbåt och köra vidare. Han svarade: "Aa, okej. Nämen dåså. Iväg med dig. Och trevlig resa." Jag fick plötsligt en stor lust att spotta honom antingen i ansiktet eller på hans skor. Jag gick förbi honom, men lät bli att spotta där och då. Jag ville ju komma förbi honom "obemärkt."

I natt drömde jag att jag själv var en av figurerna i en typisk roterande julpyramid med träfigurer, i Erzgebirge. Vet dock inte vilken figur jag var, för jag såg ju inte mig själv. Runt om mig hade jag de typiska figurerna: nötknäppare, rökar-män, gruvarbetare, snidare, knypplerskor, änglar - och Josef och Maria med jesusbarnet i famnen. (Pyramiden var i flera våningar, och jag var på den översta, men på något sätt kunde jag se figurerna på våningarna under genom golvet, trots att det ju var av trä.)

Det gick runt, runt, väldigt meditativt... och plötsligt märkte jag att jag inte var av trä längre, utan att jag kunde dansa - jag dansade balett (inget jag gjort i verkligheten annat än på lek)! Och de andra figurerna hade också blivit riktiga människor, fast de var liksom halvgenomskinliga, och inuti såg man den snidade träfiguren. Och alla dansade balett, även den Heliga familjen! Det hördes ingen musik, men ändå dansade alla i samma takt. Det var en konstig, magisk, levande sagokänsla; jag kan se det framför mig nu - och jag kan faktiskt känna doften av rökelsen från rökar-männens pipor fortfarande!

Jag har tittat på några Youtube-dokumentärer från Erzgebirge (känt för sina julsaker och leksaker i trä, som skeppas till hela världen) under julhelgerna. Baletten "Nötknäpparen" spökade sannolikt också i min hjärna.

Drömde att jag satte på en trätrappa in till en villa och tittade på ett gäng simlärare som vandrade omkring ute på gården iklädda en pyajamsliknande mundering och intervjuade folk. När det var min tur att bli intervjuad, så kom det en kvinna i 25-30 årsåldern fram till mig med ett block och en penna. Hon frågade av mig om jag kunde rekommendera en somalier som skulle vara intresserad av att ta några simlektioner. Simkurserna var specifikt riktade till somalier. Hon blinkade med ögonen och insinuerade om att jag nog troligtvis var mycket väl medveten om att dessa avarter är i behov av att lära sig simma.

Orsaken till hon frågade mig om jag kunde rekommendera någon somalier berodde på att hon själv inte kunde fråga det direkt av dem. "Ser du en somalie?", frågade hon av mig. Det råkade sitta en somalisk kille bredvid mig på trätrappan jag satte på. Först svarade jag nej. Sedan skämtskrattade jag lite nervöst och svarade: "Nämen jovisst. Det sitter ju en bredvid mig." Somaliern var ljusare till hyn än vanligt. Han berättade för mig att han var halv-nyazeeländare och halv-etiopier. Men då är du ju inte en riktig neger, sade jag. Sedan klappade jag honom på axeln och sade att jag inte är rasist och han bara skrattade.

Hade redan sovit länge, vaknade och somnade om...

... Jag stod i ett vardagsrum framför en spegel och borstade tänderna. När jag var klar tappade jag en tand i handfatet. Och med det började jag ifrågasätta drömmen. Kollade på spegelbilden och såg en flintskallig, nyrakad man, med väldigt stora, klarblåa ögon och enorma pupiller. Tänkte att det inte alls är så jag ser ut och påbörjade en reality check. Tittade på handen och den såg normal ut, räknade fingrarna och de var fem. Tänkte: ''men vänta nu, om jag drömmer borde jag inte ha fem fingrar.'' Och plötsligt försvann pekfingret och halva lillfingret. Nu vet jag att jag drömmer. Kollade in i spegeln igen, och plötsligt försvann hela underkäken och hakan, samt ena handen. Ögonen blev helsvarta och jag förvandlades sakta till en förruttnad zombie. Skrattade lite åt det och undrade vad som skulle hända om jag hoppade genom spegeln. Sagt och gjort, hoppade jag in i spegeln och hamnade på ett stort slagfält(tänk: battlefield). Dödade några, dog och återuppstod ett par gånger. Tills matchen var slut.

Hamnade senare i en storstad och gick omkring och tittade på byggnaderna och folket. Tänkte att jag lika gärna kunde gå fram till och kyssa första bästa tjej för att se hur hon reagerar. Gick över ett övergångsställe och mot en tjej som gick mot mig från andra sidan, men när vi var bredvid varandra var hon två meter lång med sina klackar, så det var ingen idé. Såg mig omkring och fan det perfekta ''offret''. Men innan jag hann göra något utbrast hon: ''Cogito, det är bråttom! Vi måste hitta min mamma, något är fel!''
Lät intressant och jag blev nyfiken på vart det skulle leda, så jag följde med henne. Tyvärr vaknade jag direkt efter att vi gått över en väg.


Så, jag hoppas att tappade kroppsdelar nu har blivit en trigger för mig att få lucida drömmar.

Bakgrunden till denna dröm är att jag har gått ner mig i trä-juldekorationer från Saxen, bland annat ljusbågar (en båge med elektriska eller levande ljus ovanpå, ungefär som våra julljusstakar fast som sagt i en bågform, men under bågen har de olika typiska figurer. Kan även vara hus, en kyrka, rådjur, en julmarknad etc.. Jul- och vinterscenerier helt enkelt. Jag skrev om detta på ett annat ställe (fortfarande i verkligheten), och då skickade min bästa väninna mig en bild ifrån Dresden, där de tydligen har en jättestor ljusbåge på sin julmarknad, som människor kan gå in i och leka att de är del av dekorationerna under bågen. En annan bakgrund är att jag kopplar ihop Dresden med bombangreppen under WWII (staden blev ju helt förstörd).

I all fall, så drömde jag att hon och jag var städslade av Dresdens stad att spela "änglar" i ljusbågen. Vi hade på oss de typiska långa vita klädnaderna och röda huvudbonaderna, som "änglarna" har hos dem. Så kom den som hade anställt oss, och han var klädd som en medeltida borgmästare. Han sa att vi måste stå blick stilla, för annars skulle planen från WWII komma tillbaka och bomba sönder Dresden igen! Ingen fick veta att vi var levande människor!

Så där stod vi, blick stilla - jag höll upp mina händer som om jag skulle stå och luta mig mot en glasruta, så där som mimare ofta gör när de fryser scenen, och min väninna böjde sig över ett kar av något slag. Det var svårt att stå så blick stilla! Men sedan gick det lättare, och jag upptäckte att min väninna och jag hade telepati mellan oss. Marknadsbesökarna gick runt oss och tittade på oss, men de störde oss inte, utan hon och jag pratade med varandra inne i huvudet. Och vi såg att det skymde, och visste att vår ordeal snart skulle vara över - när solen gick ner.

Jag skulle resa till Egypten, tror jag. Kan ha varit Indien med. Men vi skulle göra en mellanlandning i något land. Jag visste inte riktigt hur reglerna såg ut, om jag kunde använda samma biljett eller måste köpa en ny, så jag gömde mig på planet.

Det fungerade, och jag landade slutligen där. När jag och någon annan besökte en marknad i en stad tyckte jag att något var fel. Jag gjorde en reality check och tittade på en av affischerna. Vände bort blicken och tittade på affischen igen, och mycket riktigt hade texten (symbolerna) förändrats. Vände bort blicken igen, och när jag återigen tittade på affischen var den förändrad igen. Förstod att jag drömde.

Undrade vad jag kunde göra och sträckte ut armen mot personen jag besökte marknaden med och försökte lyfta honom via telekinesi. Han lyftes från marken och flög upp i luften. Jag lyfte upp och slog in honom i ett tak, sedan mot marken, mot taket igen och sedan kastade iväg honom. Testade samma sak med någon annan och det fungerade likadant.
Funderade på om det skulle fungera med ett större objekt, och såg ett stort hus. Lyfte båda armarna mot det och lyckades lyfta hela huset. Kastade upp det och det flög rakt upp, och slog emot en skyskrapa. Översta våningen av skyskrapan förstördes och både fönster och block flög ned mot marken. Folk fick panik.

Tyvärr gjorde jag misstaget att skydda mitt huvud och blunda. Vaknade efter det.

Om en runkande tvättbjörn

Det började med att man såg leif loket olson.
Han presenterade färgfemman och alla härliga vinster.
En helg med gratis golfbil.
Gratis kaffe en vecka.
Eller en runkande tvättbjörn i sjömanskostym.

Då zoomar kameran in på tvättbjörnsollonet och sen är det reklampaus

Till bakgrunden hör, att jag har haft väldigt svårt att få tag i skor under coronan. Man vill inte gå in i skoaffärer i onödan - tänk om expediten envisas med att hjälpa en att prova, och kommer nära! - och att skicka efter är också svårt, för skor måste provas, och jag har ganska speciella krav också. Gick alltså i trasiga skor och skämdes hela första pandemisommaren, men hade tur i somras - ett par jag skickade efter från Ulla Popkens både passade och såg snygga ut. Dock var de väldigt dyra. Så de skorna är jag rädd om.

I drömmen så hade jag på mig dessa skor, det var sommar och jag promenerade runt en damm i en park som finns i min stad. Det såg så frestande ut att gå barfota i den mjuka leran nära vattnet, så jag tog av mig skorna, lämnade dem i gräset och gick ner och traskade i leran. Sedan kom jag plötsligt på att jag hade bråttom någonstans, sprang till busshållplatsen och hann med bussen precis! Sedan gick det ett tag innan det slog mig: jag hade glömt skorna vid dammen!

Sedan följde en massa panik och ångest, när jag försökte stoppa bussen, springa barfota över gatan (jag kunde KÄNNA asfalten bränna mina bara fotsulor), ta bussen tillbaka. Sedan letade och letade jag, men hittade inga skor! Plötsligt satt det en massa små barn där - utan föräldrar - och lekte med hink och spade. Jag tänkte, att någon unge måste ha grävt ner mina skor i leran! Hade sådan ångest! Minns inte om jag hittade skorna.

Drömde i natt att jag var tillbaka på gymnasiet. Det var nollning (det hade vi inte på riktigt), och min klass befann sig i en park. Vi satt i gräset runt en staty som föreställde Gustav II Adolf, och det var den där energiska atmosfären i luften av skolstart och begynnande höst.

En kille som ansågs populär på den tiden, satt nära mig. I drömmen var dock han och jag äldre än de andra, i alla fall över 20. Jag kan inte komma ihåg att jag gillade denna kille i verkligheten när jag gick på gymnasiet, även om jag var medveten om att han var snygg. Jag lyckades jämt kära ner mig i äldre män typ lärare, på avstånd, i stället! Men i drömmen var jag tokkär i den här killen.

Våra faddrar - som var precis de skrikhalsar som skulle ha varit faddrar i verkligheten, om vi hade haft nolling - bestämde att vi skulle göra något slags övning som innebar kroppskontakt där i gräset. Jag satt närmast killen jag var kär i, så jag tänkte, med pirr i magen, att "nu blir det han och jag!" Jag flyttade mig närmre honom. Då reste han sig, utan en blick på mig, och släntrade iväg till några andra! Jag tappade hakan, jag _kände_ att munnen föll öppen! Kände mig så dissad, utskämd inför alla och förnedrad!