Gissa Bokcitatet

En bit till som säger något om vilken typ av litteratur det handlar om:

Framstår som en typisk inledning på en deckare från förra seklet. Maria Lang?

Genre och tid är rätt, men det är inte Maria Lang. Men varje gissning belönas med nytt citat:

Det är inte Trenter, det fanns tydligen ngn deckarförfattare på 50-talet som hette H-K Rönblom, gissar på denne. Kanske är det hans Skratta Pajazzo, kanske är det ngn annan bok.

Det är mycket riktigt Rönblom, hämtat ur hans debut Död bland de döda. Av de tre nämnda - Lang, Trenter och han själv - skulle jag säga att han är den bäste författaren, om än inte alltid den bäste deckarkonstruktören. Han är utsökt välformulerad, humoristisk utan att någonsin vara flåshurtig och förtjänar att kommas ihåg lika väl som de andra - eller mer. Hoppas härmed ha gjort en insats för det.

Varsågod att ta över stafettpinnen.

Tackar! Ska ta och läsa en Rönblom, annars är Trenter en favorit...

Nytt citat som man inte får googla:

About half of the university students in Vienna "wore colours", that is, they belonged to duelling fraternities, called Korps or Burschenschaften. These were patterned upon the example set by the German universities and were a relic of mediaeval days. The German Schüler - scholar - of those days was a proverbially wild and lawless swashbuckler whose only presoccupations, according to legend and folk-song, were gambling, drinking, transpiercing rivals with his sword, and seducing rustic Gretchens who were either the innkeeper's or the miller's daughter - see the ribald Auerbach cellar scene in Faust, and Mephisto's disguise as a wandering scholar.

Koestler?

Arrow in the Blue


Över till K. Massajen

Tackar! Pil i det blå var titeln när jag läste boken långt tillbaka i förra århundradet. En av de första biografierna jag läste som grabb. Kände inte alls igen texten, men associerade direkt till Koestler och minns hans beskrivning hur han försökte komma in i gemenskapen dymedelst deltagande i duellera. Och hur till hans lycka motståndare var lika kass som han själv som fäktare.

Nu till något helt annat. Vem skriver så här?

Oj

Alice Munro?

Bra gissning, men vår författare är yngre.

Valerie hade försöktprata med styvdottern. Eftersom det var första gången de möttes hade hon stålsatt sig i tron att barnet skulle vara avogt inställd till henne. Robyn var småväxt som en docka med ett alldagligt, blekt och brett ansikte, tinningarna var blåaktiga där håret var tillbakakammat, de uppspärrade grå ögonen hade ett sårat och undvikande uttryck och satt lite för brett isär. Hon var inte olydig och egentligen inte heller tystlåten – den sortens envishet hade kunnat bekämpas, lirkas med och hanteras. Hon varen icke-varelse, ett tomrum som fogligt svarade ja eller nej på eventuella frågor, med det där släpiga tonfallet som alltid rörde vid en öm punkt hos Valerie – även om hon visste att barnet inte kunde lastas för sitt sätt att prata, det var bara något hon lärt sig.