Vem var den ”smygande pesten” i svenskt kulturliv vars död Sven Stolpe gladde sig åt?

Med Olof Lagercrantz, som överlevde Stolpe. Eller hade hon fler älskare?

Instämmer. Ekelund må ha haft starka åsikter, starka sympatier och antipatier, men ingen har beskrivit honom som någon snobb, någon person som jagade efter fina middagar och belöningar.

Stolpe hatade poeten och essäisten Bertil Malmberg (1889-1958) nästan lika starkt som han hatade Olof Lagercrantz - en gång hade de varit vänner, men Stolpe förlät aldrig Malmberg att han ryggade tillbaka från att bli Oxfordkristen, högkyrklig eller katolik (dvs som Stolpe själv) och inte heller hans vänskap med modernisten Erik Lindegren. Malmberg hade passat bra in, han var faktiskt en estet och snobb och under stora delar av sitt liv litet förbisedd - men på äldre dar var han mycket uppskattad och satt dessutom i Svenska Akademien, så han kan uteslutas.

Japp, Lagercrantz är nog utesluten, runt 1970 var han i full verksamhet. Eller kan det vara så att Stolpes historia delvis kombinerar flera av hans hatobjekt, levande och döda?

Kan det vara Ekelöfs föregångare i Svenska Akademien, Bertil Malmberg? Han passar ju in på beskrivningen halvt mentalsjuk person eftersom han hade tillbringat tid på mentalsjukhus i Sverige och på någon klinik i Tyskland. Därtill dog han den 11 februari 1958 på Lidingö, d.v.s. under vintertid. Till sist lär Stolpe ha ansett att Malmberg haft ett destruktivt inflytande på det svenska kulturlivet.

Edit 1. Ser nu efter att jag postade mitt inlägg att HepCat-X precis har förkastat möjligheten att det skulle kunna vara Malmberg.

Edit 2. Olof Lagercrantz skriver i Ett år på sextiotalet att "Bertil begrovs i Jakobs kyrka och Manfred Björkqvist, som ofta varit hans värd på Sigtuna-stiftelsen, var officiant. Efteråt for vi alla till Norra krematoriet." Det låter således inte som att någon kista kom att sänkas ned i en grav.

Malmberg och Stolpe var ju dessutom under flera år så nära förbundna i tro och diktning att Malmberg beskrev det som att Stolpe "spelade på honom", och det är Malmbergs beskrivning av ett kort stormande besök av Stolpe som givit titeln till Nordins biografi: Han gjorde en snabbvisit på fem minuter i det låga sjuttonhundratalshuset, så bar det av igen. När han var borta, låg en vas med några blommor kullslagen och droppade vemodigt. Det var ingen ovarsamhet som åstadkommit detta, endast blåsten av ett temperament. – Medan den här döde ju framstår som en person som Stolpe själv har haft mycket sparsam kontakt med ("då jag någon gång i flydda år kom i den dödes närhet"), som varken varit personlig vän eller fiende.


Det hade hon, bland annat en disponent B*ngt Carl*son – "en ful och charmlös och dum nötknäppare" enligt Sven Stolpes helt objektiva beskrivning – men de var knappast aktiva i svenskt kulturliv på det sätt som den döde sägs ha varit utan vanliga borgerliga män i staten. Stolpe verkar antyda att någon av Karins älskare kan ha skadat henne och kanske något av deras barn med syfilis, och det kan ha varit så att hon fick sina perioder då hon övergav man och barn och gav sig ut på äventyr, en drift som hon försökte hålla tillbaka med religionens krav. Åtminstone skriver hon ju i sitt sista brev till Olof Lagercrantz, då hon strax före sin död återsände dennes kärleksbrev från ungdomen*, om den andra inom mig som jag föraktar men inte blir kvitt.

*) Det är ju detta återsändande som Alex Schulman i en särskilt löjligt konstruerad scen i sin roman Bränn alla mina brev framställer som att Karin – hotad till livet av sin vildsinte make – i panik skulle ha återsänt breven till Olof L med en ung Alex som åsyna vittne. Förträffligt nog lade hon dem inte i ett samlingskuvert förrän precis före nedstoppandet i brevlådan, så att Alex noga kunde se vad som hände. Allt detta är förstås rena påhitt; som Stina Otterberg konstaterar i sin avhandling om Lagercrantz så återsände Karin breven i lugn och ro strax före sin egen död 2003, då Sven Stolpe redan var död sedan flera år.

Vet inte.

Jag misstänker nu att det rör sig om en komposit av flera personer, och att några av dem fortfarande levde och var fullt aktiva när Stolpe skrev sin text runt 1970 - t ex Eyvind Johnson och Olof Lagercrantz. Scenen utspelas primärt i Stolpes fantasi, han tar hämnd på sina och Guds fiender genom denna litet surrealistiska vidräkning vid graven.

Heder åt alla deltagare! Jag hoppas att alla journalister som hånar Flashback läser denna bildade tråd!

Ja, vem det var har vi väl alla undrat. Tyvärr finns det nog inget svar. Sven Stolpe hittade på.

Ni minns kanske vad Leif Carlsson skrev 23 augusti 1983 i Svenska Dagbladet?

Stolpes glada minnen

SVEN STOLPE har fiera sidor än lärdomsbjässen, förkunnaren, diktaren och den polemiske knytnävskämpen. I ett antal volymer på temat ”Låt mig berätta …” har han under årens lopp vidarebefordrat till en större krets ett antal anekdoter, erfarenheter och skrönor av alldeles världslig sort, framlagda med den allvarliga min de muntra ämnena förtjänar.
 Ett gott urval "glada minnen och bagateller" utges nu på nytt, under titeln Livets löjen (Askild & Kärnekull).

MED FRÖJD möter man åter — eller för första gången — gasavläsaren i Paris som behändigt vred mätaren till noll, om nämligen calvados i skälig myckenhet utskänktes. Tänkvärd är också Sigurd Hoels pietetslösa hypotes att Björnstjerne Bjömsons söner förvarade sin sedan länge avlidna mor i uppstoppat skick på Aulestad för att i det längsta lyfta änkepensionen från förlaget.
 Å andra sidan får erkänt bli att ej ens Stolpe lyckas få något annat än gnäll och gny ur Sigfrid Siwertz.

SVEN STOLPE bott länge i Värmland framgår av ett reseminne från Alperna, där han träffat en mystisk boksamlare, tydligen omätligt rik ej endast på andliga skatter utan även på skatter som rost och mal förtära; eller åtminstone skattmasen. Till dennes undflyende har han på okänd ort slagit sig ner i ett jättestort, av böcker fyllt hus, som endast kan nås med helikopter och där han för att slippa snatter och snack omger sig med idel stumma tjänsteandar.
 På denna punkt vill jag diskret ge Sven Stolpe ett råd inför nästa besök. Jag vågar inte påstå att det inte finns någon helikopter som kan först gå ner på en sjö och sedan efter en halvtimme obesvärad av flottörer landa på en gräsklädd terrass. Däremot inhämtar jag av kamrater i flyg- vapnet och marinen, som har helikoptrar som sitt livs ärende, att en sådan farkost måste vara ytterligt riskabel att flyga. Se upp nästa gång, i Alperna som i Värmland!

Leif Carlsson

Sigfrid Siwertz var en högpannad författare som hade sin peak under första halvan av sitt liv. Död 26 november 1970 i Stockholm.

Stolpe skrev väl milt överseende om Siwertz. Kan det verkligen vara Siwertz som beskrivs så här av Stolpe:

Men i svenskt kulturliv var han en ständig risk, en källa till ständiga kriser. Han var som en smygande pest – rätt som det var, kände man fläkten av hans hat, hans avundsjuka, hans gemenhet.
?

Många har påpekat att vi troligen inte kan ta allt som Stolpe skriver som ren fakta. Det är mycket rimligt. Man brukar ofta förvilla när man skriver illa om riktiga personer så att ingen ska kunna identifiera denne. Detta för att undvika problem som kan uppstå.

Kärnan i Stolpes text Den döde är att personen ifråga var "en demon", "en källa till ständiga kriser", "var som en smygande pest", "hans hat", "hans avundsjuka", "hans gemenhet".

Detta är hur den döde "föreföll" för Stolpe. Vi antar att Stolpe skriver om en riktig person men även lagt till en massa snömos.

Den enda som passar in på detta är Vilhelm Ekelund. Hans "pöbelsinne" i Stolpes 40 svenska författare (= hans gemenhet), hans "avund" (= hans avundsjuka), "förgiftad av hat" (= hans hat). Han var enligt Stolpe "oförsonlig mot så gott som alla svenska diktare och kritiker" (= en källa till ständiga kriser). Han smädade allt och alla.

Det passar in med att "när hans död stod i pressen, hade jag ett intryck av att halva landet andades ut [...]" Vilhelm Ekelund var ju en "hatfull smädare" som var på alla diktare i Sverige och var "halvt mentalsjuk (= som en demon). Mentalsjuka kan ofta uppfattas som besatta av en demon.

Jag har en kandidat: Gustaf Hellström. Han var, enligt många, elak, otrevlig och hade ett stort behov av erkännande, något som tycks ha bottnat i dåligt självförtroende. Läs exempelvis följande utdrag ur Herbert Tingstens memoarer, publicerat i DN 1963:

http://www.tingstensamlingen.se/publication/4966749/file/4976605.pdf

Tingsten talar om ”grovheter” och ”tarvligheter” som Hellström gjort sig skyldig till och som ”under senare år dragits fram i brev, memoarer och avhandlingar”. Ett par citat:



Han dog den 27 februari 1953, således kan skaren ha knarrat när Stolpe med det kusliga ropet ringande i öronen gick bort från graven. Men, kommer invändningen, Hellström ligger ju begravd i Kristianstad. Hur kan då Sven Stolpe, som på den tiden bodde på en gård utanför Karlskoga, ha rest ”upp” till begravningen. Jo, begravningen ägde rum på Norra begravningsplatsen i Solna, kan man läsa i Alice Lyttkens memoarer. Liket måste ha transporterats till Kristianstad efter ceremonin. Frågan är bara om det i sådana fall förekommer att man sänker ned kistan i en grav under ceremonin, som Stolpe beskriver, bara för att sedan skeppa iväg den till annan ort?

I en annan text i samma bok berättar Sven Stolpe om hur Hellström sitter och hånflinar elakt när Stolpe och Evert Taube vägras beställa sprit i baren på Riche därför att endast sittande gäster serveras. När de sedan trots allt fick sina drinkar återtog Hellström ”sin misslynta och kränkta uppsyn”, skriver Stolpe. Han verkar alltså inte ha tyckt om Hellström.

Kan Gustaf Hellström ha varit den döde? Vet någon mer om Hellström som kan vara av relevans? Ogillade han kristendomen och begravdes borgerligt? Skriver Stolpe mer om honom någonstans?