Citat:
Ursprungligen postat av
Stabskapten
Det slår mig att beskrivningen av begravningen faktiskt innehåller värdefull information som jag inte citerade i trådstarten. Här är resten av texten:
Det är snö på marken. Begravningen äger rum på vintern, eller möjligen tidig vår. Kanske kan det utesluta en del kandidater?
Ekelund begravdes den 8 september 1949, så antingen är han väl fel person eller så är den knarrande skaren en konstnärlig frihet. Tror ändå mer på honom än på Ekelöf eller på andra vid tiden för bokens utgivning förhållandevis "nydöda" kandidater. Stolpes text är ju ett slags självrannsakande betraktelse över
hans egen oförsonlighet, som när han återger detta samtal med en vän som undrar om han hatade den döde:
Citat:
– Är du inte ganska oförsonlig, egentligen? frågade han.
Jag teg ett ögonblick.
– Jo, svarade jag. Mot ett fåtal människor jag känt är jag absolut oförsonlig.
– Det låter inte så bra, sade han nästan ljudlöst.
– Nej, svarade jag. Det gör nog inte det.
Det här tycks mig mer likna sträng personlig självrannsakan av det slag som Stolpe ägnade sig åt i Oxfordrörelsen och då framför allt i boken
Kopparsmeden Alexander (1937). Det är under dessa år han verkligen plågas av sin egen oförmåga att förlåta hustrun Karin hennes äktenskapliga snedsteg, av sitt "hämndlystna sinne", och hemfaller åt "förtvivlans bön" när han stöter ihop med Olof Lagercrantz på Stallmästargården därför att han blir varse att han fortfarande hatar. Det gör att jag ändå vill tro att texten avspeglar en
äldre erfarenhet än om det skulle ha rört sig om t.ex. Ekelöfs död 1968. Vid den tiden får man nog säga att Stolpe var betydligt mer trygg i sin övertygelse om att hans fiender var galningar, och han skulle nog inte på samma sätt ha beskrivit den döde som en säregen, föraktad outsider utan snarare som en av de otaliga kulturförstörarna som var typiska för tiden och fick beröm av Dagens Nyheter. Men ho vet.
