Vem drabbas av existentiell ångest?

Är nog en kombination av båda
Men främst tar jag droger för att det är kul, och gör det inte så ofta att charmen försvinner.

Jag tror att det till stor del är en läggningsfråga. En del tänker ju mycket på det existentiella men utan att uppleva det som ångestfyllt att tex tänka på att universum är oändligt och att man måste dö.

Men jag tror att det kan dyka upp vid trösklar i livet: i ungdomen innan man hittat sin plats så at säga, efter en skilsmässa, när en familjemedlem eller vän dör. För den som dittills varit ovan att fundera på livet och evigheten kan det bli väldigt överväldigande och jobbigt.

Den ångest man upplever i ungdomen (även senare ) är ibland snarast en rädsla för att leva sitt eget konkreta liv, inte så mycket en bävan inför de eviga frågorna. Man kan bli som förlamad av alla val och tanken på allt man måste kunna möta.

Jag vet inte om det fra hänger ihop med IQ, jag tänker att det mer är förmågan till livslögn som avgör. Har träffat en del autister (iofs högt begåvade) och personer med ADHD (dito) som pga sin avsaknad av filter också helt saknade en personlig livslögn att leva på, och de personerna fick verkligen lida. Vet inte riktigt om det var existentiell ångest i strikt bemärkelse, men deras klarsyn inför livet var inte en tillgång, om man så säger. De nerotypiska med en bastant livslögn har däremot haft det bra och inte behövt grubbla.

De som är snabba till att låta sig föras med och hoppa på ditt och datt, kan ofta vara lite vaccinerade mot ångesten. De är så hänförda av saker och ting i nuet att tvivlet på tillvaron inte får tag i deras sinne.

väldigt bra och tänkvärt inlägg.

Framför allt människor som funderar mycket över livets stora frågor men samtidigt är helt ointresserade av vad vetenskapen har att säga. Detta leder till att de går omkring och tänker ut egna långsökta teorier om vad som händer efter döden. Teorier som skapar en massa ångest på grund av osäkra förhoppningar och obefogade rädslor.

Rationella och pålästa människor besitter normalt sett inte denna typ av ångest eftersom de är medvetna om att vetenskapen har tillfredställande svar på alla dessa frågor.

Där kom du med det förlösande ordet: att det är tillfredsställelse vi vill åt. Några blir tillfredsställda av att få information från forskningsfronten, andra inte.

Skall man vara lite noga så är det ju faktiskt så att vetenskapen inte jobbar med frågan om Guds existens eller om något händer efter döden osv. De uttalar sig inte om dessa saker, men motbevisar dem därför inte heller. (Ibland kan fälten ju närma sig varandra eller likna: medan fysiken så att säga har Bigbang som "bakvägg", man jobbar med det som är i tid och rum, kommer teologin inte bakom frågan "vad fanns före Gud", det är dess "bakvägg")

Så jag tycker isåfall att det är minst lika besynnerligt att nöja sig med att vara vetenskapligt välinformerad som att vara religiös. (Att nöja sig med vetenskapens hittillsvarande landvinnimgar, som iofs är enorma, är ju lite som att bryta benet men känna sig nöjd för man fick en så jävla bra rotfyllning när man sökte vård för benet)

Vetenskapen säger oss att vi med största sannolikhet bara är vår fysiska kropp, och att vi därmed upphör att existera när vi dör. Vetenskapen säger oss att det inte finns någonting som talar för att Gud finns, och därmed att hans existens är högst osannolik.

Många finner dessa faktum otillfredsställande och föredrar att leva i förnekelse inför dem. Men det beror bara på att de inte har tänkt igenom vare sig vad dessa faktum innebär eller vilka alternativen är.
Folk tycker att tanken på att sluta existera känns obehaglig, men det är irrationellt eftersom man inte lider det minsta av att inte existera. Ett evigt liv kan däremot visa sig bli fullständigt outhärdligt.
Folk tycker att tanken på att Gud inte existerar är obehaglig, men det är irrationellt eftersom det inte finns något som talar för att en eventuell gud skulle vara god och rättvis.

För en tänkande människa är alltså vetenskapens svar tillfredsställande. Och inte bara det, de är dessutom säkra eftersom de grundar sig i bevis. Man behöver inte ägna sig åt önsketänkande som skapar en massa ångestladdat tvivel på grund av ständig osäkerhet, så som de som tror på ovetenskapliga teorier behöver göra.

Vilka är de tillfredsställande svaren på hur man ska leva sitt liv och varför?
De som tvingats omvärdera grundläggande uppfattningar om sin plats och riktning i världen. De kan tydligen drabbas av något som kallas ontologisk eller episteiologisk otrygghet. Minns inte exakt termen, men det lät väldigt likt existentiell ångest.

Edit: Ontological security is a stable mental state derived from a sense of continuity in regard to the events in one's life.

Det finns bara ett enda möjligt sätt att leva sitt liv på. Nämligen att hela tiden sträva efter att må så bra som möjligt. Detta är vad alla medvetna organismer gör hela tiden, oavsett om de inser det eller inte.

Naturen har programmerat oss på så sätt att vi endast drivs av två saker, att söka njutning och att undvika lidande. Det är vad 100% av våra handlingar går ut på.
Att vara medveten om detta faktum gör det förmodligen enklare att fatta rätt beslut i livet för att uppnå detta mål.

Det som gör dig lycklig i stunden kan göra dig olycklig längre fram. Mycket olycklig. Man måste diskontera framtida lyckor och ta höjd för risken att de aldrig kommer att uppstå. Och för att flera människor ska kunna samexistera.

Det är mycket svårt. Därför hänfaller man istället till beprövade tumregler och rekommendationer för hur man ska agera. Religiösa dogmer. Rationell irrationalitet är mer tillämpart i praktiken är vetenskapliga slutsatser.

Att bara söka tillfällig tillfredsställelse kommer att leda till existentiell ångest när man inser att det inte leder till långvarig tillfredsställelse. Särskilt om man på riktigt trodde det:

"Ontological security is a stable mental state derived from a sense of continuity in regard to the events in one's life." Man kommer att krasha när man tvingas omvärdera vad man tror på. Då destabiliseras den ontologiska säkerhet.

Den här typen av tvivel är nog en del av livet och inget som bara drabbar en viss typ av människa. Ingen föds med en komplett uppfattning av världen.