Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Skäms ihjäl. Tjejen gick och la sig tidigt. Jag passade på att stanna kvar i vardagsrummet och lyssna på musik via hörlurarna. 2 timmar passerar och jag tänker att jag har inte tagit på mig själv på ett bra tag. Dum idé. Hade på för hög musik och hon gick rakt in, är rätt säker på att hon såg allting. Hon agerade som ingenting men jag greps av sån panik att jag försökte få det att se ut som en sexinvit. Det gjorde nog saken värre för hon mumlade bara att hon var trött och när jag tänkt sova. Hon är tillbaka från jobbet om 1 h och jag vet inte varför jag fortfarande skäms så mycket. Vi har ju ett fungerade sexliv och pratar om att vi båda onanerar till och från. Känner mig som när jag var 14 och morsan gick in på mig hela tiden.

Skaffade mitt älskade husdjur, en kanin, och typ direkt försvann ledsamheten över mitt liv, även om hon sitter och käkar upp mitt anteckningsblock och hela mitt vardagsrum är upp och ner med burar och hö, så har jag något att vakna upp för att satsa för. Detta får mig att undra om ett djur hade hjälpt mig när jag var yngre och hade depression.

Sitter efter skolan och klappar henne när jag ser att hennes öga ser mjölkvitt ut med en grå lins över. Ringer blå stjärnan och de ber mig komma in på akuten. Skriver till svärmor och hon erbjuder tom att köra mig dit. Vi sitter och snackar, berättar att senast jag var där så dog min mormors katt. Svärmors syster kommer förbi och frågar hur jag mår och jag håller nästan på att bryta samman, men får fram att jag är rädd. Veterinärerna är jättesnälla och hon har ett litet sår på hornhinnan, som jag sköter om. Får betala 2000 kr för sjukhus kostnaden, ingen fara, hade kunnat betala 10k för henne även om jag är student. Skulle inte ljuga om att jag är lite rädd för att hon ska insjukna, men hon ska bli bättre, det måste hon, för hon är den enda stabila grunden i mitt liv just nu.

Ledsen, ensam, rädd och utan hopp. Hyran är för hög för att plugga efter separation, men jag är värdelös på mitt jobb. Och måste bo där jag inte trivs eller är trygg, eftersom mina barn är här och mamman ville aldrig flytta med mig. Upplösningstillstånd.

Finns något tips på hur man dämpar sina sociala behov? När en grupp ignorerar en så upplever man det som att det är en fara för livet och känner en fruktansvärd ångest. Hur lyckas man besegra denna? Vet inte om jag klarar av fler dagar där man bli totalignorerad av en hel klass.

Sorgen och ångesten är bara så oerhörd just nu.

Jag känner att jag måste ha en kvinna och att det är det, i stort sett endast det, som gör att jag är deprimerad och inte orkar göra något längre.
Än vilken antidepressiv medicin jag skulle ätit, om jag vunnit en limousin, en semester till Hawaii osv. Hade inte ens åkt dit.
Inte bara bordell, in och ut, utan en kvinna som jag kan engagera mig i. Känna och tro på att jag kan hitta en sådan tjej jag söker. Inga tinderfnask med fina väskor och dylikt.

Ni som inte mår bra hur mycket tror ni att en bra relation med rätt kvinna/man hade förbättrat ert mående?

Ponera att du hittar den här kvinnan som tar dig ur din depression. Då har hon all makt över ditt mående helt plötsligt. Du kommer troligtvis omedvetet börja anpassa dig efter henne, alltså ändra på dig själv efter hennes nycker. Blir hon arg över att din favoritmusik är kass kommer du sluta lyssna på det. Om hon ogillar dina vänner kommer du sluta umgås med dem. Och så vidare. Allt för att hon som får dig att inte vara deprimerad ska fortsätta vara i ditt liv.

Det är inte en lösning på depression, det är en fälla som kommer knulla dig mer än ditt nuvarande tillstånd.

Jag mår inte dåligt, men jag är väldigt trött på att ha fysiskt ont överallt hela tiden. Men jag låter inte det vinna över mitt psyke.

Nej jag tillåter ingen att ändra på hur jag ska vara. Då vill jag ha möjlighet att ta någon annan. Både hon och jag ska kunna vara som vi är.

Jag mår dåligt pga klimatkrisen som ingen verkar bry sig om.

Hörs som att du är ett troll men okej, jag tar dig på orden då. På vilket sätt gör den att du mår dåligt?
Det är inte så att du får värmeslag just nu väl, och inte heller om 50 år. Men men skit i det.

Känner en man som är ute varje dag här i Halmstad. Han letar febrilt efter kvinnor, och har gjort så väldigt länge. År efter år.
Jag har frågat, inser du inte att det inte finns någon som är intresserad av dig, åtminstone ingen som du vill ha. Inget direkt svar utan ändå roligt. Sånt fattar inte jag. Jag går inte ut om sannolikheten är så låg som den är.

Jag är så miserabel nu att jag borde få hjälp.

Det är kanske din övervikt som gör att du mår dåligt, och inte får någon kvinna. Fräscha till dig.

Inte min övervikt men min insikt. Insikten om hur saker och ting är. Låter flummigt men insikten om detta.
Men sen är det dessutom så att jag inte vill ha vanliga tjejer. Jag blir inte kär i sånt. Jag vill ha psykfall och liknande men var hittar man dom..
Jo att fräscha till mig ska jag börja med snart ärligt talat. Men jag kommer ju inte bli mindre deprimerad av den anledningen.