Citat:
Jag håller med, ser det inte som ett dugg kontroversiellt att föredra låten före albumet. 80-talets metalperiod definierades av samlingsplattor, jag konsumerade dem som en besatt (i synnerhet Metal Massacre-serien). Det var via dessa skivor man upptäckte ny musik, jag hörde bl.a Met(t)allica, Slayer, Voivod, Possessed, Dark Angel, Hellhammer m.fl för första gången via just Metal Massacre. Ok. Synd, för jag tycker du verkar ha bra smak så det skulle va intressant att se vad du höll allra högst.
Personligen tycker jag det pratas lite för mycket om skivor. Jag är mer en låtmänniska. Jag anser att låten är den enhet som bäst representerar konstformen musik. Nu får jag väl alla på mig för jag vet att det här är kontroversiellt, men på många sätt ser jag en skiva mer som en samling låtar än en egen enhet. Det finns undantag så klart och man kan inte dra det för hårt. Men låten är ändå det heliga för mig. Det är i låten du fokuserar, presterar och briljerar. Nu säger jag en elak sak till, men jag har faktiskt tänkt på det: Ju sämre musiksmak någon har, desto mer är de fokuserade på skivan som enhet och desto mindre på låten. Det är min bestämda uppfattning. Människor som gillar skivor före låtar har mycket sämre förmåga att urskilja det storartade från det mediokra.
Personligen tycker jag det pratas lite för mycket om skivor. Jag är mer en låtmänniska. Jag anser att låten är den enhet som bäst representerar konstformen musik. Nu får jag väl alla på mig för jag vet att det här är kontroversiellt, men på många sätt ser jag en skiva mer som en samling låtar än en egen enhet. Det finns undantag så klart och man kan inte dra det för hårt. Men låten är ändå det heliga för mig. Det är i låten du fokuserar, presterar och briljerar. Nu säger jag en elak sak till, men jag har faktiskt tänkt på det: Ju sämre musiksmak någon har, desto mer är de fokuserade på skivan som enhet och desto mindre på låten. Det är min bestämda uppfattning. Människor som gillar skivor före låtar har mycket sämre förmåga att urskilja det storartade från det mediokra.
När man köpte fullängdarna upptäckte man även att ytterst få band klarade av att prestera genom hela skivan. Jag orkade inte traggla mig igenom mediokra låtar bara för att de råkade befinna sig på samma vax som en fullpoängare, alltså blev resultatet blandbandet. Denna underbara C-90 som lät mig arrangera låtlistorna som jag ville ha dem, inte som nån skivbolagsboss hade bestämt. Dessutom var det nästan gratis att skapa sina blandband.
När tekniken utvecklades till CD inkluderades en skip-knapp av en anledning, den senare playlisten har medfört att man numera plockar russinen ur kakan och kan lyssna på topplåt efter topplåt utan att behöva gäspa. Ett band kan utan problem definieras av en enda låt, om den låten är tillräckligt bra skiter jag i om resten av deras katalog är dynga eftersom jag ändå inte hade tänkt att lyssna på något jag inte finner tilltalande.
Fenomenet konceptskivor har jag aldrig förstått mig på, säger som turken i reklamen ”sluta jiddra, börja trolla”. Det är låten som blir en hit, inte skivan. Jag har även alltid åkt på uppgiften att bistå med musiken på alla jävla fester, man lär sig ganska snabbt hur man behåller de närvarandes intresse så att de inte börjar pilla på stereon. En fullängdare har aldrig fungerat, oavsett vad den bestått av.
Citat:
Ja visst. Jag hade nog en ganska jämn kasettfördelning runt 50-50 med dels "en skiva på ena sidan en annan på andra" och dels blandband. Fördelningen i vad jag lyssnade på var säkert 95-5 till blandbandets fördel. Jag minns jag hade ett band med Slaughter of The Soul på ena sidan och Kyuss Sky Valley på andra. Det lyssnade jag jävligt mycket på en period men det var också två riktigt bra skivor. Annars sökte man sig till blandbanden hela tiden. För mig var det också lite viljan att ha variation som gjorde blandbandet perfekt. Jag var aldrig den som gjorde tematiska blandband, typ "grindcore" eller "thrash". Jag blandade alltid. Jag skulle aldrig palla bara grindcore på en kassett men däremot om man smög in ett par låtar på ett varierat blandband kunde de låtarna sticka ut och bli liksom bättre på köpet.
Jag håller med, ser det inte som ett dugg kontroversiellt att föredra låten före albumet. 80-talets metalperiod definierades av samlingsplattor, jag konsumerade dem som en besatt (i synnerhet Metal Massacre-serien). Det var via dessa skivor man upptäckte ny musik, jag hörde bl.a Met(t)allica, Slayer, Voivod, Possessed, Dark Angel, Hellhammer m.fl för första gången via just Metal Massacre.
När man köpte fullängdarna upptäckte man även att ytterst få band klarade av att prestera genom hela skivan. Jag orkade inte traggla mig igenom mediokra låtar bara för att de råkade befinna sig på samma vax som en fullpoängare, alltså blev resultatet blandbandet. Denna underbara C-90 som lät mig arrangera låtlistorna som jag ville ha dem, inte som nån skivbolagsboss hade bestämt. Dessutom var det nästan gratis att skapa sina blandband.
När tekniken utvecklades till CD inkluderades en skip-knapp av en anledning, den senare playlisten har medfört att man numera plockar russinen ur kakan och kan lyssna på topplåt efter topplåt utan att behöva gäspa. Ett band kan utan problem definieras av en enda låt, om den låten är tillräckligt bra skiter jag i om resten av deras katalog är dynga eftersom jag ändå inte hade tänkt att lyssna på något jag inte finner tilltalande.
Fenomenet konceptskivor har jag aldrig förstått mig på, säger som turken i reklamen ”sluta jiddra, börja trolla”. Det är låten som blir en hit, inte skivan. Jag har även alltid åkt på uppgiften att bistå med musiken på alla jävla fester, man lär sig ganska snabbt hur man behåller de närvarandes intresse så att de inte börjar pilla på stereon. En fullängdare har aldrig fungerat, oavsett vad den bestått av.
När man köpte fullängdarna upptäckte man även att ytterst få band klarade av att prestera genom hela skivan. Jag orkade inte traggla mig igenom mediokra låtar bara för att de råkade befinna sig på samma vax som en fullpoängare, alltså blev resultatet blandbandet. Denna underbara C-90 som lät mig arrangera låtlistorna som jag ville ha dem, inte som nån skivbolagsboss hade bestämt. Dessutom var det nästan gratis att skapa sina blandband.
När tekniken utvecklades till CD inkluderades en skip-knapp av en anledning, den senare playlisten har medfört att man numera plockar russinen ur kakan och kan lyssna på topplåt efter topplåt utan att behöva gäspa. Ett band kan utan problem definieras av en enda låt, om den låten är tillräckligt bra skiter jag i om resten av deras katalog är dynga eftersom jag ändå inte hade tänkt att lyssna på något jag inte finner tilltalande.
Fenomenet konceptskivor har jag aldrig förstått mig på, säger som turken i reklamen ”sluta jiddra, börja trolla”. Det är låten som blir en hit, inte skivan. Jag har även alltid åkt på uppgiften att bistå med musiken på alla jävla fester, man lär sig ganska snabbt hur man behåller de närvarandes intresse så att de inte börjar pilla på stereon. En fullängdare har aldrig fungerat, oavsett vad den bestått av.
Citat:
Ja visst. Jag hade nog en ganska jämn kasettfördelning runt 50-50 med dels "en skiva på ena sidan en annan på andra" och dels blandband. Fördelningen i vad jag lyssnade på var säkert 95-5 till blandbandets fördel. Jag minns jag hade ett band med Slaughter of The Soul på ena sidan och Kyuss Sky Valley på andra. Det lyssnade jag jävligt mycket på en period men det var också två riktigt bra skivor. Annars sökte man sig till blandbanden hela tiden. För mig var det också lite viljan att ha variation som gjorde blandbandet perfekt. Jag var aldrig den som gjorde tematiska blandband, typ "grindcore" eller "thrash". Jag blandade alltid. Jag skulle aldrig palla bara grindcore på en kassett men däremot om man smög in ett par låtar på ett varierat blandband kunde de låtarna sticka ut och bli liksom bättre på köpet.
Fan vad vi har lika syn på det där. Jag kunde också blanda genres hejvilt, en bra låt är en bra låt oavsett vilket instrument den spelas på. Körde även hela skivor ibland, speciellt när man fått låna dem av nån polare. En lustig grej var när vinylen hoppade så orkade jag inte alltid starta om för att få med de saknade 10 sekunderna, hörde bl.a ett urgammalt gitarrsolo helt komplett för första gången häromåret. Det var inget banbrytande som dök upp, men ganska lustigt att man lärt sig att acceptera hacket i solot och lagt det i muskelminnet.
Citat:
Du lär dig! https://m.youtube.com/watch?v=5GXhFipXVM0
Eldhymner här då, eftersom det är dödsstraff att inte länka. 😎
Eldhymner här då, eftersom det är dödsstraff att inte länka. 😎
Ska kolla upp det där. Tack.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera