Kul initiativ, baggebo!
Trigger warning: Wall of text incoming.
Jag ska också försöka mig på nån form av topp 3, det blir dock jävligt svårt med tanke på hur extremt mycket bra skit det ändå flyter omkring där ute.
För att kunna motivera mina val ska jag välja utifrån vad som fick mig att gilla black metal överhuvudtaget, det handlade helt enkelt om att försöka fatta grejen och veta vad jag skulle leta efter i låtarna. Jag kommer från thrashen och har dess låtstrukturer i muskelminnet, därför kändes black metal bara skumt till en början. Låtarna var ologiska och jävligt ”over the top”, det här med mixning verkade vara överkurs. Det saknades bas, gitarrerna svämmade över av diskant från helvetet och sångaren verkade alltid ha en kronisk halsåkomma. En trummis som växt upp som damp-bäbis var tydligen också ett absolut måste.
Det var som om de inte ens försökte imponera på lyssnaren och bara körde sin grej så fick man gilla det eller inte. Det här medförde naturligtvis att man blev attraherad och gav sig på skiten om och om igen tills man hittade en sarg att hålla sig i medan tornadon blåste förbi. Vi får inte glömma bort att BM var oerhört extrem musik i början på 90-talet, t.o.m. DM kändes som thrash på vitaminer i jämförelse.
Hursomhelst, tre saker som fångade mitt intresse var 1) Melodierna. Även om musiken kändes som att köra ner handen i en hushållsmixer fanns det en vacker melodi begravd nånstans där inne. Med vacker menar jag inte en solig sommaräng med fjärilar och humlors surrande, utan melankoli och sorg på ett ”vackert” vis. En klassisk BM-visa har alltid en sorgsen underton, om det saknas skippar jag låten snabbare än djävulen gör upp eld. Det finns några få undantag som kan balansera på den tunna isen men de är som sagt, undantag. Döden ska vara oundviklig, annars är det inte Black metal.
2) Ologiska riff. Thrashen hade (på både ett bra och dåligt sätt) förutbestämda ”fickor” på gitarrhalsen där riffen bodde. Det fanns alltid en viss struktur som banden byggde sina låtar på, de körde ett varv av tonföljd A, sedan kom brygga B, o.s.v.
Det här gjorde att man började känna igen låtarna innan de knappt ens börjat, vissa gillar det förutsägbara (annars skulle t.ex. AC/DC inte ha några fans) men jag är en sån person som retar mig på att bli tagen för givet och vill därför ha överraskningar i min musik för att kunna lista ut hemligheten.
Komma här med sina jävla ”the secrets of the black arts”, liksom.
Black metal som genre var full av ”överraskningar”, jag stod utanför och tittade in genom fönstret och vägrade gå hem. Dessutom var det ganska mysigt med snö och mörker. Låt oss kalla överraskningarna för ”men vad fan, så där kan man ju inte lira. Tonföljden är ju helt åt helvete.”. Det är dock just det som jag anser vara magisk BM i ett nötskal, en massa toner som är på väg ner i diket tills man knyter ihop säcken på slutet och allt blir logiskt.
Notera: det här beskriver BM innan nekro, primitivt och monotont blev en grej. Darkthrone gjorde visserligen den grejen intill perfektion på ”Funeral moon” och ”Transilvanian” men det tog ett tag för poletten att trilla ner hos mig. Även Burzums ”Hvis lyset tar oss” är ett monotont mästerverk. Man hamnar i trans när man lyssnar från början till slut.
3) Hastigheten. Jag hävdar inte att BM uppfann blastbeatet men dylikt lir känns som en vital del av en BM-låt, medan det i t.ex. Grind och DM är mer av ett sätt att göra en extrem låt ännu mer extrem. Ett blastbeat i BM som körs om och om igen har en förmåga att lugna ner sig i huvudet när kakafonin blir total, melodin förblir intakt och man kan lika gärna räkna 1 - 2 - 3 - 4 istället för ”1-2-3-4-5-6-7-8-9-10-11-12”. Jag kan inte förklara detta på ett musikaliskt korrekt sätt, den som hajar den hajar. Det är det här som gör att ett BM-stycke fortfarande låter som samma låt även fast bandet drar ner tempot till komahastighet, riffet behöver inte nödvändigtvis ändras. I andra stilar blir det mer tydligt att det är två riff som satts ihop i taktändringarna. Det är dock inte heller kattskit, riktigt bra musiker har en förmåga att få sina ackordföljder att komma ur samma ljuvliga mamma.
Ok, nu har jag dragit en massa navelskådande skit ur röven. Dags att ge exempel.
Trigger warning: Wall of text incoming.
Jag ska också försöka mig på nån form av topp 3, det blir dock jävligt svårt med tanke på hur extremt mycket bra skit det ändå flyter omkring där ute.
För att kunna motivera mina val ska jag välja utifrån vad som fick mig att gilla black metal överhuvudtaget, det handlade helt enkelt om att försöka fatta grejen och veta vad jag skulle leta efter i låtarna. Jag kommer från thrashen och har dess låtstrukturer i muskelminnet, därför kändes black metal bara skumt till en början. Låtarna var ologiska och jävligt ”over the top”, det här med mixning verkade vara överkurs. Det saknades bas, gitarrerna svämmade över av diskant från helvetet och sångaren verkade alltid ha en kronisk halsåkomma. En trummis som växt upp som damp-bäbis var tydligen också ett absolut måste.
Det var som om de inte ens försökte imponera på lyssnaren och bara körde sin grej så fick man gilla det eller inte. Det här medförde naturligtvis att man blev attraherad och gav sig på skiten om och om igen tills man hittade en sarg att hålla sig i medan tornadon blåste förbi. Vi får inte glömma bort att BM var oerhört extrem musik i början på 90-talet, t.o.m. DM kändes som thrash på vitaminer i jämförelse.
Hursomhelst, tre saker som fångade mitt intresse var 1) Melodierna. Även om musiken kändes som att köra ner handen i en hushållsmixer fanns det en vacker melodi begravd nånstans där inne. Med vacker menar jag inte en solig sommaräng med fjärilar och humlors surrande, utan melankoli och sorg på ett ”vackert” vis. En klassisk BM-visa har alltid en sorgsen underton, om det saknas skippar jag låten snabbare än djävulen gör upp eld. Det finns några få undantag som kan balansera på den tunna isen men de är som sagt, undantag. Döden ska vara oundviklig, annars är det inte Black metal.
2) Ologiska riff. Thrashen hade (på både ett bra och dåligt sätt) förutbestämda ”fickor” på gitarrhalsen där riffen bodde. Det fanns alltid en viss struktur som banden byggde sina låtar på, de körde ett varv av tonföljd A, sedan kom brygga B, o.s.v.
Det här gjorde att man började känna igen låtarna innan de knappt ens börjat, vissa gillar det förutsägbara (annars skulle t.ex. AC/DC inte ha några fans) men jag är en sån person som retar mig på att bli tagen för givet och vill därför ha överraskningar i min musik för att kunna lista ut hemligheten.
Komma här med sina jävla ”the secrets of the black arts”, liksom.
Black metal som genre var full av ”överraskningar”, jag stod utanför och tittade in genom fönstret och vägrade gå hem. Dessutom var det ganska mysigt med snö och mörker. Låt oss kalla överraskningarna för ”men vad fan, så där kan man ju inte lira. Tonföljden är ju helt åt helvete.”. Det är dock just det som jag anser vara magisk BM i ett nötskal, en massa toner som är på väg ner i diket tills man knyter ihop säcken på slutet och allt blir logiskt.
Notera: det här beskriver BM innan nekro, primitivt och monotont blev en grej. Darkthrone gjorde visserligen den grejen intill perfektion på ”Funeral moon” och ”Transilvanian” men det tog ett tag för poletten att trilla ner hos mig. Även Burzums ”Hvis lyset tar oss” är ett monotont mästerverk. Man hamnar i trans när man lyssnar från början till slut.
3) Hastigheten. Jag hävdar inte att BM uppfann blastbeatet men dylikt lir känns som en vital del av en BM-låt, medan det i t.ex. Grind och DM är mer av ett sätt att göra en extrem låt ännu mer extrem. Ett blastbeat i BM som körs om och om igen har en förmåga att lugna ner sig i huvudet när kakafonin blir total, melodin förblir intakt och man kan lika gärna räkna 1 - 2 - 3 - 4 istället för ”1-2-3-4-5-6-7-8-9-10-11-12”. Jag kan inte förklara detta på ett musikaliskt korrekt sätt, den som hajar den hajar. Det är det här som gör att ett BM-stycke fortfarande låter som samma låt även fast bandet drar ner tempot till komahastighet, riffet behöver inte nödvändigtvis ändras. I andra stilar blir det mer tydligt att det är två riff som satts ihop i taktändringarna. Det är dock inte heller kattskit, riktigt bra musiker har en förmåga att få sina ackordföljder att komma ur samma ljuvliga mamma.
Ok, nu har jag dragit en massa navelskådande skit ur röven. Dags att ge exempel.
__________________
Senast redigerad av TrazanSatansson 2021-11-06 kl. 14:06.
Senast redigerad av TrazanSatansson 2021-11-06 kl. 14:06.
1) Emperor - I Am The Black Wizards
https://youtu.be/4kI7bG_61yU
Detta är förmodligen låten som fick mig att inse att jag går igång hårt på Black Metal. Melodier av guds nåde med en ljudbild som låter som en strimlad katt. Personligen anser jag att huvudriffet mycket väl kan vara svartmetallens GOAT, i en annan tid skulle denna låt ha komponerats av en Wagner eller Beethoven (eller vad fan de nu hette). Jag föredrar denna version före den på ”Eclipse” då den skivan har en ljudbild som tyvärr har en förmåga att begrava det vackra i ovannämnda låt. ”I Am The Black Wizards” är min absoluta goto-låt när jag ska beskriva BM för en oinvigd.
2) Darkthrone - A Blaze In The Northern Sky.
https://youtu.be/U7-WCj7JKaM
Min första BM-skiva. Jag kämpade länge med att förstå skiten, hela plattan är en orgie i ologiska tonföljder. Låtarna öppnade dock upp en helt ny värld utanför de ”säkra fickorna” jag tidigare nämnde, när man accepterat att Darkthrone inte tänkte fråga om lov hur ett riff ska låta insåg man också att dessa inte kunde låta på något annat sätt utan att tappa magin. Dessutom fanns det ett groove i musiken som (tyvärr) inte blev ett kännetecken för hur genren skulle utveckla sig. Exempel: 01:46 svänger som satan. Hur kan man inte älska detta? Visst fan är det även en ko-klocka man hör flyga förbi?
3) Immortal - The Sun No Longer Rises
https://youtu.be/_frc50rMCeU
Åsså vare det här med hastighet. Immortal förkastar allt gällande takt och förnuft. De bjuder in till begravning och kastar in kista, blommor och även närvarande gäster i ugnen. Idag känns inte dåtidens Immortal särskilt vansinniga, mycket blod har flytit under broarna och det finns band som såklart är fem gånger snabbare och mer hysteriska men när skivan släpptes kändes den som noll kompromiss, gilla eller stick. Titeln Pure Holocaust satt som en smäck.
Värt att notera, de två inledande riffen uppfyller mina huvudkrav med råge. Det första är tämligen ologiskt (men ändå inte) och det andra (0:10) består av det norska vemodet som kopierats en miljon gånger under kommande årtionden. Det gäller bara att hitta pärlan djupt inne i den rasande hushållsmixern.
https://youtu.be/4kI7bG_61yU
Detta är förmodligen låten som fick mig att inse att jag går igång hårt på Black Metal. Melodier av guds nåde med en ljudbild som låter som en strimlad katt. Personligen anser jag att huvudriffet mycket väl kan vara svartmetallens GOAT, i en annan tid skulle denna låt ha komponerats av en Wagner eller Beethoven (eller vad fan de nu hette). Jag föredrar denna version före den på ”Eclipse” då den skivan har en ljudbild som tyvärr har en förmåga att begrava det vackra i ovannämnda låt. ”I Am The Black Wizards” är min absoluta goto-låt när jag ska beskriva BM för en oinvigd.
2) Darkthrone - A Blaze In The Northern Sky.
https://youtu.be/U7-WCj7JKaM
Min första BM-skiva. Jag kämpade länge med att förstå skiten, hela plattan är en orgie i ologiska tonföljder. Låtarna öppnade dock upp en helt ny värld utanför de ”säkra fickorna” jag tidigare nämnde, när man accepterat att Darkthrone inte tänkte fråga om lov hur ett riff ska låta insåg man också att dessa inte kunde låta på något annat sätt utan att tappa magin. Dessutom fanns det ett groove i musiken som (tyvärr) inte blev ett kännetecken för hur genren skulle utveckla sig. Exempel: 01:46 svänger som satan. Hur kan man inte älska detta? Visst fan är det även en ko-klocka man hör flyga förbi?
3) Immortal - The Sun No Longer Rises
https://youtu.be/_frc50rMCeU
Åsså vare det här med hastighet. Immortal förkastar allt gällande takt och förnuft. De bjuder in till begravning och kastar in kista, blommor och även närvarande gäster i ugnen. Idag känns inte dåtidens Immortal särskilt vansinniga, mycket blod har flytit under broarna och det finns band som såklart är fem gånger snabbare och mer hysteriska men när skivan släpptes kändes den som noll kompromiss, gilla eller stick. Titeln Pure Holocaust satt som en smäck.
Värt att notera, de två inledande riffen uppfyller mina huvudkrav med råge. Det första är tämligen ologiskt (men ändå inte) och det andra (0:10) består av det norska vemodet som kopierats en miljon gånger under kommande årtionden. Det gäller bara att hitta pärlan djupt inne i den rasande hushållsmixern.
Bonus
Jag ska villigt erkänna att jag haft magin under näsan redan under 80-talet utan att fatta det. 1985 släpptes två plattor som jag betraktade som skit, som ”trasig thrash” men det blir lätt så när man bedömer en guldfisk för dess förmåga att klättra i träd.
Possessed - The Exorcist
https://youtu.be/Ehsl1bpEInQ
”Seven Churches” kan mycket väl vara den första DM-skivan någonsin men det finns vissa delar i ”The Exorcist” som jag anser kratta gången även för BM. Den självklara prylen är naturligtvis kärleksförklaringen till Satan, men även riffet vid 01:22 hör hemma i BM med sitt ologiska framförande. Slutpartiet går hela tiden ”två varv för mycket”, i thrashgymnasiet skulle detta gett underkänt. I BM är det självklart att skita i vad musikläraren anser vara en korrekt ackordföljd. Att Possessed hade en värdelös trummis som förstörde flytet i låtarna är dock en helt annan femma.
Bathory - Total Destruction
https://youtu.be/Sem_3Gm3n48
Bathory är svartmetallens Black Sabbath. Quorthon var så långt före sin tid att man avfärdade honom som en talanglös byfåne som inte kunde spela korrekt, men när man backar bandet och lyssnar på vad han gjorde ser man att Bathory lade upp alla byggstenar för vad vi skulle komma att ta för givet i framtiden. ”Total Destruction” innehåller rubbet. Ett totalt ologiskt huvudriff (den sista slutknorren i riffet är Total Wtf, ljudet är (för sin tid) under all kritik. T.o.m. omslaget lade ribban för vad man kommer undan med, ett suddigt naturfoto taget med en pocketkamera (även om det naturligtvis hade varit helt fulländat i svartvitt). Can’t get ’em all. Right?
Vi snackade alla om Venom men det var Bathory som blev blueprinten för genren. Oavsett hur stilbildande skivor Quorthon sket ur sig under kommande år är det dock ”The Return (sex punkter)” som lockar mig som en insekt dras till ljuset. Ett mästerverk trots (eller tack vare) sin primitiva framtoning. Även den makalösa ”Born for Burning” bör räknas som Hall Of Fame-material.
Så, det var mina femtio öre. Köp något kul för pengarna, gott folk.
__________________
Senast redigerad av TrazanSatansson 2021-11-06 kl. 13:56.
Senast redigerad av TrazanSatansson 2021-11-06 kl. 13:56.
Citat:
Väldigt intressant som vanligt! Tack.1) Emperor - I Am The Black Wizards
https://youtu.be/4kI7bG_61yU
Detta är förmodligen låten som fick mig att inse att jag går igång hårt på Black Metal. Melodier av guds nåde med en ljudbild som låter som en strimlad katt. Personligen anser jag att huvudriffet mycket väl kan vara svartmetallens GOAT, i en annan tid skulle denna låt ha komponerats av en Wagner eller Beethoven (eller vad fan de nu hette). Jag föredrar denna version före den på ”Eclipse” då den skivan har en ljudbild som tyvärr har en förmåga att begrava det vackra i ovannämnda låt. ”I Am The Black Wizards” är min absoluta goto-låt när jag ska beskriva BM för en oinvigd.
2) Darkthrone - A Blaze In The Northern Sky.
https://youtu.be/U7-WCj7JKaM
Min första BM-skiva. Jag kämpade länge med att förstå skiten, hela plattan är en orgie i ologiska tonföljder. Låtarna öppnade dock upp en helt ny värld utanför de ”säkra fickorna” jag tidigare nämnde, när man accepterat att Darkthrone inte tänkte fråga om lov hur ett riff ska låta insåg man också att dessa inte kunde låta på något annat sätt utan att tappa magin. Dessutom fanns det ett groove i musiken som (tyvärr) inte blev ett kännetecken för hur genren skulle utveckla sig. Exempel: 01:46 svänger som satan. Hur kan man inte älska detta? Visst fan är det även en ko-klocka man hör flyga förbi?
3) Immortal - The Sun No Longer Rises
https://youtu.be/_frc50rMCeU
Åsså vare det här med hastighet. Immortal förkastar allt gällande takt och förnuft. De bjuder in till begravning och kastar in kista, blommor och även närvarande gäster i ugnen. Idag känns inte dåtidens Immortal särskilt vansinniga, mycket blod har flytit under broarna och det finns band som såklart är fem gånger snabbare och mer hysteriska men när skivan släpptes kändes den som noll kompromiss, gilla eller stick. Titeln Pure Holocaust satt som en smäck.
Värt att notera, de två inledande riffen uppfyller mina huvudkrav med råge. Det första är tämligen ologiskt (men ändå inte) och det andra (0:10) består av det norska vemodet som kopierats en miljon gånger under kommande årtionden. Det gäller bara att hitta pärlan djupt inne i den rasande hushållsmixern.
https://youtu.be/4kI7bG_61yU
Detta är förmodligen låten som fick mig att inse att jag går igång hårt på Black Metal. Melodier av guds nåde med en ljudbild som låter som en strimlad katt. Personligen anser jag att huvudriffet mycket väl kan vara svartmetallens GOAT, i en annan tid skulle denna låt ha komponerats av en Wagner eller Beethoven (eller vad fan de nu hette). Jag föredrar denna version före den på ”Eclipse” då den skivan har en ljudbild som tyvärr har en förmåga att begrava det vackra i ovannämnda låt. ”I Am The Black Wizards” är min absoluta goto-låt när jag ska beskriva BM för en oinvigd.
2) Darkthrone - A Blaze In The Northern Sky.
https://youtu.be/U7-WCj7JKaM
Min första BM-skiva. Jag kämpade länge med att förstå skiten, hela plattan är en orgie i ologiska tonföljder. Låtarna öppnade dock upp en helt ny värld utanför de ”säkra fickorna” jag tidigare nämnde, när man accepterat att Darkthrone inte tänkte fråga om lov hur ett riff ska låta insåg man också att dessa inte kunde låta på något annat sätt utan att tappa magin. Dessutom fanns det ett groove i musiken som (tyvärr) inte blev ett kännetecken för hur genren skulle utveckla sig. Exempel: 01:46 svänger som satan. Hur kan man inte älska detta? Visst fan är det även en ko-klocka man hör flyga förbi?
3) Immortal - The Sun No Longer Rises
https://youtu.be/_frc50rMCeU
Åsså vare det här med hastighet. Immortal förkastar allt gällande takt och förnuft. De bjuder in till begravning och kastar in kista, blommor och även närvarande gäster i ugnen. Idag känns inte dåtidens Immortal särskilt vansinniga, mycket blod har flytit under broarna och det finns band som såklart är fem gånger snabbare och mer hysteriska men när skivan släpptes kändes den som noll kompromiss, gilla eller stick. Titeln Pure Holocaust satt som en smäck.
Värt att notera, de två inledande riffen uppfyller mina huvudkrav med råge. Det första är tämligen ologiskt (men ändå inte) och det andra (0:10) består av det norska vemodet som kopierats en miljon gånger under kommande årtionden. Det gäller bara att hitta pärlan djupt inne i den rasande hushållsmixern.
Bonus
Jag ska villigt erkänna att jag haft magin under näsan redan under 80-talet utan att fatta det. 1985 släpptes två plattor som jag betraktade som skit, som ”trasig thrash” men det blir lätt så när man bedömer en guldfisk för dess förmåga att klättra i träd.
Possessed - The Exorcist
https://youtu.be/Ehsl1bpEInQ
”Seven Churches” kan mycket väl vara den första DM-skivan någonsin men det finns vissa delar i ”The Exorcist” som jag anser kratta gången även för BM. Den självklara prylen är naturligtvis kärleksförklaringen till Satan, men även riffet vid 01:22 hör hemma i BM med sitt ologiska framförande. Slutpartiet går hela tiden ”två varv för mycket”, i thrashgymnasiet skulle detta gett underkänt. I BM är det självklart att skita i vad musikläraren anser vara en korrekt ackordföljd. Att Possessed hade en värdelös trummis som förstörde flytet i låtarna är dock en helt annan femma.
Bathory - Total Destruction
https://youtu.be/Sem_3Gm3n48
Bathory är svartmetallens Black Sabbath. Quorthon var så långt före sin tid att man avfärdade honom som en talanglös byfåne som inte kunde spela korrekt, men när man backar bandet och lyssnar på vad han gjorde ser man att Bathory lade upp alla byggstenar för vad vi skulle komma att ta för givet i framtiden. ”Total Destruction” innehåller rubbet. Ett totalt ologiskt huvudriff (den sista slutknorren i riffet är Total Wtf, ljudet är (för sin tid) under all kritik. T.o.m. omslaget lade ribban för vad man kommer undan med, ett suddigt naturfoto taget med en pocketkamera (även om det naturligtvis hade varit helt fulländat i svartvitt). Can’t get ’em all. Right?
Vi snackade alla om Venom men det var Bathory som blev blueprinten för genren. Oavsett hur stilbildande skivor Quorthon sket ur sig under kommande år är det dock ”The Return (sex punkter)” som lockar mig som en insekt dras till ljuset. Ett mästerverk trots (eller tack vare) sin primitiva framtoning. Även den makalösa ”Born for Burning” bör räknas som Hall Of Fame-material.
Så, det var mina femtio öre. Köp något kul för pengarna, gott folk.
Tre klassiker, två där jag är helt med på tåget, och en vars tåg jag missade/valde bort, och aldrig riktigt orkat springa ikapp (tidiga Emperor - efter att ha hört nån av deras symfonigrejer tappade jag intresset och kollade aldrig upp det tidigaste).
A Blaze In The Northern Sky är förmodligen min andralåt med Darkthrone (efter Quintessence då). Utvecklingen i refrängen gör den låten, hur de liksom låser midtempogrejen och sen släpper lös den. Otroligt snyggt och effektivt.
The Sun No Longer Rises är en fantastisk låt med ett fantastiskt band. Immortal med Demonaz var verkligen något unikt. Hans gitarrspel är en helt egen nivå. Ta låten efter din på Pure Holocaust - Frozen By Icewinds. Det jävla riffet är ju helt sjukt, han bänder hela tiden på strängarna och fraserar på sitt speciella sätt så det låter nästan surrealistiskt. Ibland får man intrycket att han spelar baklänges! Ta hans unika spelsätt och blanda med en otrolig förmåga att hitta de här kyliga riffen du pratar om så blir det helt fantastiskt. Du nämner att Pure Holocaust inte låter så vansinnig idag, och det kanske stämmer men om vi ska ta Immortals tre första tänker jag såhär: DFM var ett ganska standard BM-album för tiden som låter rätt standard idag. PH var ett vansinnigt BM-album för tiden som låter standard idag. Men: Battles In The North var ett helt extremt vansinnigt album för tiden som fortfarande låter helt vansinnigt.
Jag tycker det har en extremism som fortfarande inte riktigt uppnås av senare band. Den helt otroliga ljudbilden (snacka om att hitta 100% rätt till konceptet "hej vi spelar iskall vinterstormsmetall"), trummorna som verkligen sliter frenetiskt för att hinna med så att det bidrar till känslan av vansinne, sången som är helt over the top. För mig är BITN bättre än PH. Inte låt för låt, men som unikt konstverk betraktat. Hade jag valt en Immortallåt hade det nog blivit Cursed Realms of the Winterdemons från den skivan. Men The Sun No Longer Rises är otrolig den också och har ett fantastiskt midtempoparti: Även den använder lite av den här tekniken från Darkthronelåten med att "låsa och släppa lös". 0:54 kommer låset - 1:06 släppet (första gången, återkommer senare). Och de ändrar ju lite på riffet så det inte bara är trummorna som ger fart utan även den där justeringen i riffet som verkligen får det att kännas förlösande. Emperorlåten hade jag faktiskt inte hört innan, inte mer än i bakgrunden/förbifarten i alla fall. Det bör jag väl skämmas över så klart, men det är som det är. När jag lyssnade nu tyckte jag det var bra hela vägen, men det var ett parti där jag hajade till och bara "wow, nu snackar vi". Det hände vid 2:47. Helvete vad bra! Det pågår i typ 20 sekunder och kommer aldrig igen. Men fan alltså. Här har de igen lullat in en i det här midtempopartiet som börjar nån minut innan, helt ok, men sen när de går in i det där riffbytet med en gitarrslinga i bakgrunden och lite mörkare growl: Aaaargh!!! En otroligt förlösande känsla!
Bra val som fick mig att hitta en röd tråd: Alla låtar innehåller fantastiska exempel på att låsa och sedan förlösa midtempopartier, med små subtila medel.
__________________
Senast redigerad av baggebo1 2021-11-06 kl. 17:36.
Senast redigerad av baggebo1 2021-11-06 kl. 17:36.
Citat:
Haha. Sorry, men jag kan inte vara annat än ärlig. I din andra och tredje låt hittade jag helt enkelt inget som fick mig att höja speciellt på ögonbrynen. Särskilt inte om vi snackar topp 3 BM-låtar genom alla tider! Du får slåss för dina låtar! Berätta mer om exakt var och hur deras storhet bäst upptäcks. För allvarligt: Jag prenumererade på Close-Up Magazine på 90-talet, i varje nummer fick man en promo-CD. Det känns som om jag kunde hitta 5-10 låtar på varje sån CD som är i klass med dina val, och då var det oftast mest skit på de här skivorna.
Citat:
Haha. Sorry, men jag kan inte vara annat än ärlig. I din andra och tredje låt hittade jag helt enkelt inget som fick mig att höja speciellt på ögonbrynen. Särskilt inte om vi snackar topp 3 BM-låtar genom alla tider! Du får slåss för dina låtar! Berätta mer om exakt var och hur deras storhet bäst upptäcks. För allvarligt: Jag prenumererade på Close-Up Magazine på 90-talet, i varje nummer fick man en promo-CD. Det känns som om jag kunde hitta 5-10 låtar på varje sån CD som är i klass med dina val, och då var det oftast mest skit på de här skivorna.
Haha ingen fara, får väl dra fram nävarna och börja boxas hejlvilt mot dina close-up promo cds.
Min bonus då? Det var ju ren black metal utan djävla synth och svammel. Så jag borde få iaf ett plus poäng då.
Kan väl erkänna att black är inte min grej heller direkt (uppenbarligen), döds och grind är mer min grej.
__________________
Senast redigerad av iwaalgeudat 2021-11-07 kl. 04:51.
Senast redigerad av iwaalgeudat 2021-11-07 kl. 04:51.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera