Blir det lätt att man blir blind för hur de flesta har det när man får bra lön?

Tycker den tron låter lite skräckinjagande, att man inte får några läxor i detta livet som lär en saker. Man ska bara vara empatisk och veta. Sedan är det domedagen minsann.

Jag tror att vi får läxor i livet och ska lära oss av dem.

Samtidigt lever jag i ett slags evigt tillstånd av bättring. Jag har varit en dålig människa och försöker göra det jag kan för att förstå andra och deras situation. Så jag kanske klarar domedagen. (Puh!)

Självklart är inte alla rika onda och alla fattiga goda, men pengar gör att man glömmer dem som har det sämre.

Ser ibland en del mer eller mindre bisarra uttalanden i ekonomiforum, inklusive här, från folk som enligt egen utsago i alla fall har en medelhög lön.

Exempel är förslagsvis att det inte är något problem för de flesta att köpa en soffa för 35 000 kronor, att de allra flesta kan spara 5 000 kronor i månaden, en miljon vid 40 borde alla klara av osv osv.

Jag kan bara se från mitt egna liv, men ser inte hur något av dessa påståenden är vare sig problemfritt eller realistiskt.

Jag har en "vanlig" lön. Tjänar runt 30 000, 32 år gammal. Kollar jag medianinkomsten i min stad, Göteborg, så ligger den nånstans runt 26 500 kr, så jag ligger över genomsnittet. Hittar inget om medianlön. Hittar medellön, men det är inget bra riktvärde då höginkomsttagare drar upp siffran rejält, så medianen är ett bättre värde, men säg att den ligger nånstans mellan medianinkomsten och medellönen i riket på 34 000, så kanske nästan exakt mitt i prick på min lön, 30 lax.

Jag har ungefär 10500-11000 kvar efter att räkningar är betalt. På det sparar jag 3000 vilket är långt mycket mer än vad den absoluta majoriteten gör. 1500 sparar jag långsiktigt på fonder, och 1500 kr sparar jag kortsiktigt till resor, ny teknik, dyrare nöjen osv, på mitt sparkonto. Ungeför 7500 kr kvar. Sen är det alltid nån extrautgift utöver vanliga räkningar. Naprapat för 750 kr en månad, linser en månad för 600 kr, kanske tandhygienist eller tandläkare för 700-1400, eller dags för elnätet att betalas för 8-900 kr, vilket nästan alltid drar ner summan till nånstans runt 5-6000 innan saker som mat och vanliga vardagsnöjen ens kommer in i ekvationen.

Rent teoretiskt hade jag kunnat spara 2000 mer, men då skulle jag mer eller mindre bara leva på att jobba och äta, inget mer.

Ska jag spara ihop till en soffa på 35000 "problemfritt" så måste jag fokusera ALL spar i ett år på det, och helt strunta i att pensionspara eller korttidsspara till roligare saker.

En miljon vid 40 är väl hyfsat realistiskt. Det kräver bara 1700 kr i månaden om man jobbar från dag 1 vid 18 års ålder, med en avkastning på 7%, men det förutsätter att man verkligen får in ett spartänk tidigt och att man är ekonomiskt mogen. Något som jag egentligen blev först vid 25 års ålder. Innan dess var det nästan enbart att sätta sprätt på de pengar man har på massa roligheter.

Jag tror att min situation är väldigt vanlig. Förmodligen har jag det t.o.m bättre än de allra flesta i mitt geografiska område då jag dels tjänar ovanför medianen, och dels är jag såpass low maintenance att spara 3000 i månaden inte påverkar min livskvalitet nämnvärt. Men även för mig skulle dessa tre påståenden vara väldigt svåra att nå utan att börja räkna om en massa eller leva väldigt kärvt ett tag.

Det är därför jag undrar om det är lätt att man blir "blind" eller glömsk över hur folk med en vanlig lön har det? Inget illa menat alls. Det känns bara ibland när dessa bisarra uttalanden kommer som att vissa, när de plötsligt tjänar en 40-50 000+, kanske glömt bort hur tiden på en vanlig genomsnittslön, eller kanske t.o.m under genomsnittet, såg ut, och att även om man inte svälter utan lever ganska bra, så är det inte särskilt problemfritt att spara till den där trettiofemtusen kronorssoffan eller utan att offra en massa kan spara 5000 i månaden.

Du har alltså en inkomst under medianen men väljer ändå att dra på dig boendekostnader en bra bit över snittet i Sverige? Och då är dom kostnaderna ett måste som man omöjligt kan komma undan, fast att majoriteten av svenskar faktiskt kommer undan de kostnaderna du lägger på det?

Vad jag hänger upp mig i är att du har 13000kr i räkningar varje månad. Vad är det som kostar så mycket?

En del grejer är dyrare idag, annat är mycket billigare.

Ja precis. Det var det bästa jag kunde få efter separation (inom överskådlig tid), och det är dessutom bara en 2:a. Jag har förstört mitt liv. Vill inte ens bo i den staden. Men måste för barnens skull. Jag vill bokstavligt talat sluta leva, men behöver finnas för dem. Varje månad är en stress.

Tycker det är väldigt märkligt att studenter lever väldigt bra på 11k/ månad, men om någon jobbar och får ut 20k netto är det heeeelt omöjlig att t.ex leva på 11k och spara 9k.

Vet inte exakt vad inflationen varit sedan runt 2000 men min hyra då var under 3000, är 6500 idag. Det känns iallafall dyrare.

Dålig mat är billigare, förr var mat av kvalitet och jämndyr, nu finns allt från snorbilligt till dyrt, men tyvärr är det den bra maten som är dyr. Vem vill leva på Freewaycola och chips? Inte jag. Mesta maten är idag av usel kvalitet. Förstår ni inte så ät ett knippe rädisor. Man kan äta dem som de vore päron eller något. Asså de ska vara skarpa i smaken. Näringen är helt urlakad. Tror det är en av anledningarna till fetma. Vi får inte i oss vitaminer, mineraler eller spårämnen så våra kroppar ropar efter det. Vi uppfattar det som hunger och äter fler kalorier.

Lönerna har också gått upp motsvarande ungefär. Mat har gått upp 40% i snitt sen 2000, men lönerna mer än så. Som jag skrev tidigare, ingångslönerna där jag jobbar har dubblats på 20 år, och de som jobbat kvar på samma nivå har haft motsvarande löneutveckling. Så man har procentuellt ungefär samma över.

Min pension har iallafall inte gått upp dubbelt så mycket. Men egentligen frågar jag inte efter lönerna utan inflationen. Eftersom jag har noll nytta av att veta vad folk tjänar.

Vad jag hänger upp mig i är att du har 13000kr i räkningar varje månad. Vad är det som kostar så mycket?