Blir det lätt att man blir blind för hur de flesta har det när man får bra lön?

Ser ibland en del mer eller mindre bisarra uttalanden i ekonomiforum, inklusive här, från folk som enligt egen utsago i alla fall har en medelhög lön.

Exempel är förslagsvis att det inte är något problem för de flesta att köpa en soffa för 35 000 kronor, att de allra flesta kan spara 5 000 kronor i månaden, en miljon vid 40 borde alla klara av osv osv.

Jag kan bara se från mitt egna liv, men ser inte hur något av dessa påståenden är vare sig problemfritt eller realistiskt.

Jag har en "vanlig" lön. Tjänar runt 30 000, 32 år gammal. Kollar jag medianinkomsten i min stad, Göteborg, så ligger den nånstans runt 26 500 kr, så jag ligger över genomsnittet. Hittar inget om medianlön. Hittar medellön, men det är inget bra riktvärde då höginkomsttagare drar upp siffran rejält, så medianen är ett bättre värde, men säg att den ligger nånstans mellan medianinkomsten och medellönen i riket på 34 000, så kanske nästan exakt mitt i prick på min lön, 30 lax.

Jag har ungefär 10500-11000 kvar efter att räkningar är betalt. På det sparar jag 3000 vilket är långt mycket mer än vad den absoluta majoriteten gör. 1500 sparar jag långsiktigt på fonder, och 1500 kr sparar jag kortsiktigt till resor, ny teknik, dyrare nöjen osv, på mitt sparkonto. Ungeför 7500 kr kvar. Sen är det alltid nån extrautgift utöver vanliga räkningar. Naprapat för 750 kr en månad, linser en månad för 600 kr, kanske tandhygienist eller tandläkare för 700-1400, eller dags för elnätet att betalas för 8-900 kr, vilket nästan alltid drar ner summan till nånstans runt 5-6000 innan saker som mat och vanliga vardagsnöjen ens kommer in i ekvationen.

Rent teoretiskt hade jag kunnat spara 2000 mer, men då skulle jag mer eller mindre bara leva på att jobba och äta, inget mer.

Ska jag spara ihop till en soffa på 35000 "problemfritt" så måste jag fokusera ALL spar i ett år på det, och helt strunta i att pensionspara eller korttidsspara till roligare saker.

En miljon vid 40 är väl hyfsat realistiskt. Det kräver bara 1700 kr i månaden om man jobbar från dag 1 vid 18 års ålder, med en avkastning på 7%, men det förutsätter att man verkligen får in ett spartänk tidigt och att man är ekonomiskt mogen. Något som jag egentligen blev först vid 25 års ålder. Innan dess var det nästan enbart att sätta sprätt på de pengar man har på massa roligheter.

Jag tror att min situation är väldigt vanlig. Förmodligen har jag det t.o.m bättre än de allra flesta i mitt geografiska område då jag dels tjänar ovanför medianen, och dels är jag såpass low maintenance att spara 3000 i månaden inte påverkar min livskvalitet nämnvärt. Men även för mig skulle dessa tre påståenden vara väldigt svåra att nå utan att börja räkna om en massa eller leva väldigt kärvt ett tag.

Det är därför jag undrar om det är lätt att man blir "blind" eller glömsk över hur folk med en vanlig lön har det? Inget illa menat alls. Det känns bara ibland när dessa bisarra uttalanden kommer som att vissa, när de plötsligt tjänar en 40-50 000+, kanske glömt bort hur tiden på en vanlig genomsnittslön, eller kanske t.o.m under genomsnittet, såg ut, och att även om man inte svälter utan lever ganska bra, så är det inte särskilt problemfritt att spara till den där trettiofemtusen kronorssoffan eller utan att offra en massa kan spara 5000 i månaden.

Orkade inte läsa hela din Wall of text, men svaret är Ja.
Har levt med några hundralappar i månaden extra och sedan ett par tusenlappar extra i månaden och man blir lätt bortskämd och glömmer bort hur det var o vara "fattig". Men det innebär inte att jag går bananas med utgifterna. Lever fortfarande ganska sparsamt, men nu har jag iaf möjlighet att köpa de dyra sakerna i livet.

Va? Varför skulle jag säga det? Det är skitbra om man lyckas komma upp i lön. Jag förespråkar inte normaliserad eller standardiserad inkomst för alla alls. Det jag frågar är om folk med högre lön tenderar, när de når den högre lönen, att glömma bort hur det faktiskt var med en "vanlig" lön, eller kanske t.o.m lite under, och hur realistiskt det är med vissa grejer kring exempelvis spar och summa på sparkontot efter X år.

Du är som mig, alla som tjänar under 500.000 årligen är wt-knarkare enligt fb-standard.

Folks kognitiva förmåga är begränsad och den återspeglar inte deras inkomst.
Vill du bedöma en människas karaktär så ge denne makt.
Samma princip appliceras här.
Folk vart inte smartare av att dra på sig dyra kläder.
Dom fick inte heller en högre moral av att dra på sig en läkar rock eller en prästkrage.

Tack för ett skönt inlägg.

Dom som vi känner i Vasastan som har hög inkomst ifrån arbetsköparen har svårt lyckas göra av med alla pengar innan nästa löning redan fyller på.

Många långresor, nyleasad största Tesla, tionde till B L M och till E X P O och premiumdagligvaror, men det blir ändå mycket pengar över varje månad för dom. Ointresserade av kläder, klockor och handväskor annars skulle det hjälpa. En soffa för 35 papp är IKEA i deras ögon.

Nä man glömmer inte tror jag. Men man blir grinig när man börjar skatta så mycket.
Jag brukar gå på matbutiken och tänka "det här är life. Jag kan köpa vilken mat jag vill, lyx" - i jämförelse men innan karriären tog fart lixom.

Folks kognitiva förmåga är begränsad och den återspeglar inte deras inkomst.
Vill du bedöma en människas karaktär så ge denne makt.
Samma princip appliceras här.
Folk vart inte smartare av att dra på sig dyra kläder.
Dom fick inte heller en högre moral av att dra på sig en läkar rock eller en prästkrage.

Så är det säkert. Jag har kläckt ur mig de flesta av exemplen du tar upp, och det är för att jag utgår från mig själv. Jag vet givetvis att alla inte kan spara ens något, men den stora majoriteten borde kunna spara nån hundralapp i månaden i alla fall. Men det är inte trådens frågeställning.

Troligtvis blir det lite biased i ett ekonomiforum då många som hänger här är intresserade av ekonomi och har således sin privatekonomi i ordning. Och då drar diskussionerna ofta säkert iväg och eftersom många i den här forumdelen har det ganska gott ställt får man intrycket av att alla har det gott ställt.

Kort svar: ja, jag tror att man blir fartblind.

DET håller jag däremot med om. Alla kan spara något. I vissa fall får man kompromissa, men lite varje månad ska gå. Det går alltid att hitta något man kan offra.

Ja, om man möjligtvis inte är singelmorsa då. Det kan vara lite tufft då.

Möjliga uppoffringar heter väldigt ofta antingen billigare (och mindre) boende, snus, energidryck, läsk, skräpmat eller cigg.

Det är inte ofta man hör någon säga att de tjänar under 40000 kronor i månaden. Det senaste exemplet är barnmorskorna i Stockholm, vilka har sagt upp sig i vad jag uppfattar som en protest mot en medianlön på 40000.

Just exemplet med singelmorsan gör att jag håller med dig till 100%. Är uppvuxen med skilda föräldrar där mamma hade det knapert och pappa tvärtom. Under min uppväxt vet jag att mamma inte sparade en krona då hon fokuserade på att jag och mitt syskon skulle ha det bra. Och det var inte bra som att alltid ha senaste grejerna utan snarare alltid bra mat och att kunna hälsa på släkt osv. Mycket kärlek i hemmet.

Hon hade givetvis kunnat ge oss sämre mat till exempel och ordna ett sparande, men där och då prioriterades där och då. Vilket jag anser rätt. Nu har hon fått både själslig och ekonomisk revansch vilket är kul.