Blir det lätt att man blir blind för hur de flesta har det när man får bra lön?

Ja, man anpassar sig utifrån hur man tjänar, så på något sätt blir det samma sak. Man får helt enkelt en dyrare livsstil och i slutändan kan det bli att också inte har något kvar på kontot när månaden är slut. Sedan det där med sparande, märkligt är det ju också att svensken ska vara ett av det mest skuldsatta folk som finns och ändå snackar många om att spara, hur hade det varit att liksom betala av lånen lite bättre innan försöka spara undan massa.
Om man ska spara så ska man ha en plan med det också. Har man jättemycket sparat när man blir gammal, så blir bara staten glada för att de kan betala ut mindre eftersom man har eget kapital att leva på och det är ju inte heller riktigt rättvist att man sitter och sparar slantarna och lever snålt när man är ung för att behöva ta ut det när man blir gammal för man får mycket mindre hjälp av staten pga det egna kapitalet.
En balans i allt är det som gäller, lite spara, lite leva, inte jobba ihjäl sig, men ändå inte bara slå dank.
Har själv ungefär som du i lön trots lite äldre och mer erfarenhet, men rätt nöjd ändå i det stora hela, en del bra och en del inte så, som man håller på att jobba med. Ser ingen anledning att vara missunsam ändå, det jag har har jag och vad andra har är deras glädje eller huvudvärk.

Fick för ett par år sedan in en ny människa i mitt annars väldigt inrutade liv, präglat av ekonomisk struktur. Den här personens liv mer eller mindre skakade om hela tillvaron för mig, där frekventa bostads- och jobbyte var normen och därmed drog på sig extrakostnader och irreguljära inkomster. Fläckar av sjukskrivning (av olika anledningar) fanns lite här och var som ytterligare bromsade in inflödet av kapital.

Efter den initiala chocken (min) hade lagt sig över dennes situation, insåg jag att ett tidigare kapitel i mitt eget liv var som förträngt. Jag hade glömt hur det var att leva på den sista hundralappen och förstod knappt att någon fortfarande levde så. Så ja, jag är definitivt fartblind.

[=ErnstRosen|77826202]
Troligtvis blir det lite biased i ett ekonomiforum då många som hänger här är intresserade av ekonomi och har således sin privatekonomi i ordning. Och då drar diskussionerna ofta säkert iväg och eftersom många i den här forumdelen har det ganska gott ställt får man intrycket av att alla har det gott ställt. [/quote]

Så är det, det blir en tydlig selection bias då det rör ett specialiserat forum där folk med likartat intresse skriver.

Utan tvekan stämmer det, iaf för mig. På de flesta sätt tänker jag på mig själv som ganska medelinkomstig - medelklassuppväxt, inga dyra vanor och inga intressen för det heller, inget prestigejobb etc. Men har en god lön och bra arbetsvillkor och det tänker jag faktiskt aktivt på att jag är privilegierad med. Men vad det faktiskt innebär i praktiken att ha mindre är mycket svårare. Helt klart blir man blir blind för vad det innebär att inte ha råd med vardagsgrejer.

Som exempel har jag kunnat spara ca 12k i många år nu utan att egentligen fundera så mycket på det. Att då köpa något som jag faktiskt behöver blir då ett ”duktigt ärende” jag utfört snarare än en ”belöning” eller avvägning mot annat. Kanske även för att jag långt upp i åldern var onödigt snål mot mig själv och att det idag vore kontraproduktivt.

En annan faktor är att det är ”dyrt att vara fattig”. Vi bor avsevärt billigare nu i hus än när vi hyrde en halvtaskig 2a. Och telefon, friskvård etc får jag genom jobbet - det blir ganska betydande summor om man redan har en pressad budget. Undermedvetet tänker man säkert att andra säkert kan spara åtminstone skillnaden mellan min lön och medelinkomsten. Men även utgifterna kan vara högre för någon med låg lön, trots att levnadsstandarden är lägre. Så kombinationen att ha kapital att investera + leva med en partner med ungefär samma inkomst gör nog mer för sparandet än något annat.

Det där med matpriser stämmer ju inte alls, då skulle ju ett kg köttfärs kostat 12 spänn och en liter mjölk 2kr 2001....knappast.

Hittade det här exemplet, som jämför matpriser 1993 och 2014, och många saker kostade mer 1933 än 2014, och då är det inte ens inflationsomräknat.

https://www.kfstockholm.se/konsument/artiklar-och-debatt/matpriser-1993-och-2014/


Konsumprisindex på matvaror har enligt SCB gått upp ca 40% sen 2001.


http://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/samhallets-ekonomi/kpi/

Eller missförstod jag dina siffror?

Du har alltså en inkomst under medianen men väljer ändå att dra på dig boendekostnader en bra bit över snittet i Sverige? Och då är dom kostnaderna ett måste som man omöjligt kan komma undan, fast att majoriteten av svenskar faktiskt kommer undan de kostnaderna du lägger på det?

Bostäder och aktier kostade ca 15 % av vad de kostar idag. Maten kanske 30 %. Kött kostar idag runt 100kr kg nötfärs, 35kr kg nötfärs absolut rimligt pris 2001. Ett äpple kostade runt 1 krona, idag runt 5kronor. Potatis kostade 1-2 kronor, idag 10 kronor. Tror du snackar i nattmössan eller så levde du inte ens då, antagligen. Eller så har du minne som en guldfisk. Det finns olika förklaringsmodeller. Orkar inte en bemöda mig svara med källor på så idiotiskt inlägg.

Jag skulle vilja lägga till att alla blir blinda av just sin situation men att denna blindhet ser olika ut. Jag gick från en arbetsplats där medellönen var runt 25000:- till en där de flesta tjänar strax över 40000:-. På arbetsplats 1 har man ett enormt mindervärdeskomplex. Man upplever att man sliter hårt och får mindre för det jobb man utför. Att man ändå tjänar bättre än 50-60% av svenska befolkningen är man inte medveten om. Självbilden är att man ligger på botten.

På arbetsplats 2 har man synen att den lön man får "inte är så bra" och att man egentligen är värd mycket mer (samma resonemang som på arbetsplats 1 alltså). Detta relaterar man dock istället till hur det är att ha en villa i ett ok område ganska nära stan. När jag nämner min gamla lön på 25000:- blir de närmast chockade över att man kan tjäna så lite. Att man, med lön över 40000:-, tjänar mer än 80-90% av befolkningen är inget man är aktivt medveten om.

Det blir som att man förblindas av sin egen situation i mångt och mycket. Och vissa blir förvånade när de går in på Flashback och alla verkar vara miljonärer. Men det beror på två saker; (1) att de med god ekonomi dras till diverse ekonomiforum och (2) att folk på Flashback gärna ljuger och/eller överdriver.

30000:- är en bra lön. Som du säger är det inte alltid snabbt att spara ihop till något dyrare däremot är det ofta ganska lätt även om det tar lite tid (om man inte lånat långt över vad som är rimligt).

Jag levde och arbetade då ja, och som du såg i mina exempel (man måste klicka på dem för att du ska kunna läsa dem...) så är det snarare så att mycket är billigare idag.

Ta tex coca cola, för 30 år sen kostade 1,5 liter 14 spänn, idag kostar det ca 17-18 kr.

35kr jämfört med 100 kr är 35%, inte 15 till 20%, men det är ju oavsett dina egna antaganden. Visa lite siffror istället.

En utelunch kostade ca 50 spänn för 20 år sen, och kostar ca 100 nu, det är dubbelt så mycket, men inte så stora skillnader som du påstår.


Det gället inte bara mat. För 30 år sen kostade en cd-skiva 150kr, idag kostar ett spotifyabonemang samma per månad, med i princip obegränsad musik. Hyra en film kostade 50 spänn, kostar i snitt 40 idag, eller 150-200 spänn för en streamingtjänst med hur mycket filmer som helst.

En del grejer är dyrare idag, annat är mycket billigare.

Visst är det så men nödvändiga grejor som bostad och mat är avsevärt dyrare. Att gå på bio kostade en 20kr på 90-talet. Vågar du gissa vad biljetterna kostar idag? Men det är irrelevant för det är inget man behöver, däremot resa till jobbet med buss -> det priset har gått upp 300 % från slutet av 90-talet.

Många lever också över sina tillgångar. Det ser ut på ett sätt på ytan men är bekostat med blancolån osv. Man belånar huset och konsumerar för pengarna.... Funkar en del år innan det är slut i potten. Men räntan är låg och tar ett tag innan det slår tillbaka med en dryg baksmälla.
Mycket vanligt skulle jag tro.

Man vänjer sig absolut vid att tjäna bra och varje löneökning man får blir snart det nya normala. Sedan umgås man ju ofta mest med folk med liknande bakgrund och även om alla inte drar in enorma pengar så är de nog ändå oftast ganska välbetalda. Jag tror att det är få managementkonsulter som hänger med socialbidragstagare på fritiden t.ex.

Så ja, man tar nog för givet att de flesta kan åka på ett par semesterresor per år, kan ha en båt, kan köpa en ny dator om den gamla går sönder, kan köra en någorlunda ny bil. Och någon gång ibland blir man chockad när man inser hur knapert vissa måste ha det.

Men man får aldrig glömma att folk oftast förtjänat sin lott i livet. Vi som tjänar bra har oftast utbildat oss, tagit risker, fattat strategiska beslut och jobbat hårt. De som tjänar riktigt dåligt? De har ofta skolkat från skolan, suttit och degat hela dagarna och rökt Gul Blend, blivit gravida med en man de inte längre lever med, misskött sig på jobbet och fått sparken, tagit dagen som den kommer helt enkelt - eller som de ofta stolt proklamerar på Facebook - Carpe Diem!