Citat:
Försök med denna:
Citat:
Lyfter ett gammalt inlägg länken som det står mera i är tyvärr död.Jag läser om intervjun med Moelv häromåret: http://www.nyhetsbanken.info/news/view_printer.asp?ID=1897
Jag hajar till vid följande passage:
"Mordscenariot ska på ett slående sätt ha kopierat händelseförloppet i en instruktionsfilm om diversionsmanövrer som använts i utbildningssyfte vid
- Försvarets tolkskola och inom civilförsvaret: Figuranter splittrar åskådarens uppmärksamhet. Rollfigurer flyr eller skyndar till, medan gärningsmannen stannar kvar eller gör en kringgående rörelse och återvänder till brottsplatsen. "
Två frågor:
1) Är det någon som känner igen den här filmen? Har den använts i civilförsvaret och vid tolkskolan borde det ju finnas ganska många som har sett den.
2) Antyder Moelv här att ett eller flera vittnen är "planterade", dvs att de i själva verket ingår i en konspiration?
Jag hajar till vid följande passage:
"Mordscenariot ska på ett slående sätt ha kopierat händelseförloppet i en instruktionsfilm om diversionsmanövrer som använts i utbildningssyfte vid
- Försvarets tolkskola och inom civilförsvaret: Figuranter splittrar åskådarens uppmärksamhet. Rollfigurer flyr eller skyndar till, medan gärningsmannen stannar kvar eller gör en kringgående rörelse och återvänder till brottsplatsen. "
Två frågor:
1) Är det någon som känner igen den här filmen? Har den använts i civilförsvaret och vid tolkskolan borde det ju finnas ganska många som har sett den.
2) Antyder Moelv här att ett eller flera vittnen är "planterade", dvs att de i själva verket ingår i en konspiration?
https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:ak3_BrcoG9oJ:https://www.nyhetsbanken.se/2020/03/det-demokratiska-sjalvmordet.html+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se
En ganska lång text, inklusive två korta artikelkommentarer.
Inte hela:
Det demokratiska självmordet
Frilansjournalisten och författaren Bjarne Moelv betraktar i en intervju Palmemordet i backspegeln: "Det demokratiska självmordet".
Intervjun var publicerad på Nyhetsbanken.se den 29 april 2014, men har inte funnits tillgänglig sedan 2016, då Nyhetsbanken bytte system. På begäran återpubliceras den.
"Ett dråp, utfört i affekt av så kallade fribytare, en löst sammansatt grupp med mer eller mindre överspelade säkerhets- och underrättelsemän, bortrationaliserade agenter och deras halvsjaskiga medarbetare."
Så skrev du 1987 i DN (under kulturchefen Arne Ruths och debattredaktören Göran Beckérus frispråkiga tid) om Palmemordet, där utredarna nu efter ett drygt kvartssekel tycks ha fastnat i en evighetsmaskin. Alltså: en sorts paramilitär, underjordisk organisation i Sverige som med kort varsel kan mobiliseras över hela landet. Det förefaller kanske en aning överhettat ...
Hur är det, egentligen - har du samma uppfattning nu som då?
- Ja, i allt väsentligt. Från första början, vårvintern 1986, när
grundtipset kom, har jag konsekvent värderat och bearbetat uppgifter från välinformerade källor. Under en så lång tid, ett drygt kvartssekel, tillkommer förstås nya detaljer att faktagranska för att i görligaste mån undvika desinformation. Det där om "gärning i affekt", det vill säga dråp, har jag till exempel fått omvärdera. Till skillnad från de så kallade privatspanarna har jag inte spekulerat kring öppna fakta och lagt fram ständigt nya, alltmer fantasifulla teorier. Men inget ont om privatspanare i allmänhet. Den skicklige Sven Anér har offentligt redovisat sin enorma faktabank - i böcker, debattartiklar och stencilbladet PalmeNytt. Sedan behöver man ju inte utan vidare köpa hans mer vidlyftiga teorier.
Hur gick det till när du fick vad du kallar grundtipset?
- För att göra en lång historia kort: Sommaren1959 satt jag av min värnplikt på en synnerligen underordnad, dåsig stabstjänst och fick för första gången höra talas om det psykologiska försvaret.
Stabsunderofficeren visade mig Brevskolans korrespondenskurs Motståndsanda och jag både förvånades och upprördes över att Tage Erlander skrivit ett entusiastiskt förord om vikten av att vaccinera medborgarna mot landsskadlig propaganda - när brevkursen i sig själv utgjorde ett praktexempel på kallakrigspropaganda av värsta slag. Min nyfikenhet var väckt. Jag började söka i arkiven och småningom, särskilt under 60- och 70-talen, kom jag att publicera uppmärksammade artiklar om övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna. Jag utgick ofta från de "affärer" som präglade det politiska och massmediala klimatet vid den här tiden: skandalerna kring Säpo, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, IB, Sapo. Allt fler uppgiftslämnare hörde av sig.
Och så inträffade något alldeles oväntat - mordet på Olof Palme
- Egentligen borde det ju inte alls ha varit oväntat. Historien om hur underrättelsemannen i Försvarsstaben tagit baktrappan upp genom arbetarepartiet för att bli Erlanders högra hand och efterträdare var ju känd, liksom hans tvetydiga roll i IB- och Sapoaffärerna. Den tysta diplomatin bakom hans kritik mot USA:s krig i Vietnam var inte heller obekant. Taktikspelet kring ubåtskränkningar och kärnvapenfria zoner framstod också som slående exempel på Olof Palmes märkliga dubbelnatur.
Men så gott som all inhemsk debatt kom att styras av en falsk frågeställning: Fredsduva i demokratins tjänst eller Inflytelseagent för sovjetiska intressen? Bilden av Palme som vass vänsterprofil fick inte ifrågasättas, eftersom den tjänade bägge lägren i en ytlig höger-vänsterpolemik. Och så, i den kollektiva chocken efter dödsskottet, kom till och med försiktig, konstruktiv kritik av hans person och politik under lång tid att betraktas som närmast oförsynt.
Och vad har nu allt detta att göra med Palmes död i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan kl 23.21, fredagen den 28 februari 1986?
- Tvetydigheterna i Erlanders och Palmes envisa arbete med att försöka balansera vänster- och högerkrafter i in- och utrikes politik, gav så småningom upphov till ideologistyrda, parallella organisationer för övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna, vid sidan av de officiella. Näringslivet hade sina och SAP sina. Rivaliteten mellan organisationerna gav i sin tur upphov till en gråzon, där mindre nogräknade fribytare var beredda att ta sig an utomlagliga uppgifter. Det demokratiska självmordet, brukar jag kalla denna utveckling som vid den här tiden i spänningsfältet mellan öst och väst kunde studeras i många europeiska länder.
Du menar att dessa förhållanden ledde fram till mordet?
- Det var en starkt bidragande orsak, liksom en ganska spridd uppfattning om Olof Palme som USA-fientlig och Sovjetvänlig. Sensommaren eller möjligen hösten 1985 genomfördes i Sverige en beredskapsövning, troligen i militär men möjligtvis också i polisiär regi, som syftade till att testa säkerhet och skydd kring höga politiker. Resultat: en regeringschef mördades. Övningsförutsättningarna diskuterades livligt, internt bland deltagarna. Såvitt jag vet har denna övning inte uppmärksammats i svenska medier.
- Inför Palmes planerade sammanträffande med Michail Gorbatjov i Sovjetunionen, våren 1986, närmade sig den politiska temperaturen kokpunkten i gråzonen mellan de parallella organisationerna. Febril aktivitet rådde. Statsministern, i vissa kretsar ansedd som landsförrädare, övervakades och övervakarna övervakades, liksom övervakarnas övervakare. En kuslig spegelsal! Rykten spreds och varningar utfärdades. Efter dödsskottet kom ett antal privatspanare att ange tonen i den offentliga debatten. Inte så få av dem var professionella konspirationsteoretiker och den ena hypotesen stolligare än den andra presenterades som dagens sanning inför en häpen läsekrets.
Kan du ge några typiska exempel?
- Håll tillgodo: Palme regisserade själv mordet, med familjens hjälp (han led av obotlig, "skamlig" sjukdom). Palme mördades av sin hustru Lisbet. Palme mördades av Partiet. Palme lever (!) utomlands under skyddad identitet efter en massiv hotbild - det dolda mordscenariot var ett skådespel med statister i huvudrollerna, en gigantisk sammansvärjning, där familj, polis, läkare och vårdpersonal, rättsväsende och utvalda opinionsbildare garanterar att sanningen undanhålls, i familjens och statsnyttans intresse.
- Där ingen sanning uppdagats är allt möjligt. Palmespanarnas verksamhet blir självgående, en evighetsmaskin. Men det gäller ju faktiskt också den stora Palmeutredningen. Och fantasin, de djärva hypoteserna, ska inte underskattas: nya faktasammanställningar kan öppna nya tankebanor. Jag anser att privatspanare trots allt gör mer nytta än skada och att en rimlig förklaring till dödsskottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan fredagen den 28 februari kl 23.21 är fullt möjlig, med ledning av en mängd tidigare förbisedda fakta som just Palmespanarna grävt fram men inte förmått placera och analysera i rätt sammanhang.
Nåja - på sätt och vis har väl också du fungerat som en sorts Palmespanare?
- Inte alls! Från början av 60-talet har jag intresserat mig för hur de officiella säkerhets-, underrättelse- och opinionsstyrningsorganen samarbetar - och dessutom hur de parallella, inofficiella verksamheterna vuxit fram. Jag har publicerat mina iakttagelser i tidningar, tidskrifter och böcker. Nätet av uppgiftslämnare, rådgivare och faktagranskare har vuxit under dessa år av regelbundet återkommande debatter om Säpo, det psykologiska försvaret i vid bemärkelse*), IB, Sapo, Palmemordet och den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Skillnaden mellan mig och privatspanarna är att de söker berättelser för en rad skilda hypoteser, medan jag har ett grundtips som gradvis utvecklas i en sammanhängande berättelse, uppgiftslämnarnas. Min strävan har varit att pröva nya uppgifter mot tillgängliga fakta och samtidigt kontrollera företedda dokuments äkthet eller åtminstone undersöka meddelarnas trovärdighet. Risken att råka ut för desinformation är naturligtvis stor.
(...)
Frilansjournalisten och författaren Bjarne Moelv betraktar i en intervju Palmemordet i backspegeln: "Det demokratiska självmordet".
Intervjun var publicerad på Nyhetsbanken.se den 29 april 2014, men har inte funnits tillgänglig sedan 2016, då Nyhetsbanken bytte system. På begäran återpubliceras den.
"Ett dråp, utfört i affekt av så kallade fribytare, en löst sammansatt grupp med mer eller mindre överspelade säkerhets- och underrättelsemän, bortrationaliserade agenter och deras halvsjaskiga medarbetare."
Så skrev du 1987 i DN (under kulturchefen Arne Ruths och debattredaktören Göran Beckérus frispråkiga tid) om Palmemordet, där utredarna nu efter ett drygt kvartssekel tycks ha fastnat i en evighetsmaskin. Alltså: en sorts paramilitär, underjordisk organisation i Sverige som med kort varsel kan mobiliseras över hela landet. Det förefaller kanske en aning överhettat ...
Hur är det, egentligen - har du samma uppfattning nu som då?
- Ja, i allt väsentligt. Från första början, vårvintern 1986, när
grundtipset kom, har jag konsekvent värderat och bearbetat uppgifter från välinformerade källor. Under en så lång tid, ett drygt kvartssekel, tillkommer förstås nya detaljer att faktagranska för att i görligaste mån undvika desinformation. Det där om "gärning i affekt", det vill säga dråp, har jag till exempel fått omvärdera. Till skillnad från de så kallade privatspanarna har jag inte spekulerat kring öppna fakta och lagt fram ständigt nya, alltmer fantasifulla teorier. Men inget ont om privatspanare i allmänhet. Den skicklige Sven Anér har offentligt redovisat sin enorma faktabank - i böcker, debattartiklar och stencilbladet PalmeNytt. Sedan behöver man ju inte utan vidare köpa hans mer vidlyftiga teorier.
Hur gick det till när du fick vad du kallar grundtipset?
- För att göra en lång historia kort: Sommaren1959 satt jag av min värnplikt på en synnerligen underordnad, dåsig stabstjänst och fick för första gången höra talas om det psykologiska försvaret.
Stabsunderofficeren visade mig Brevskolans korrespondenskurs Motståndsanda och jag både förvånades och upprördes över att Tage Erlander skrivit ett entusiastiskt förord om vikten av att vaccinera medborgarna mot landsskadlig propaganda - när brevkursen i sig själv utgjorde ett praktexempel på kallakrigspropaganda av värsta slag. Min nyfikenhet var väckt. Jag började söka i arkiven och småningom, särskilt under 60- och 70-talen, kom jag att publicera uppmärksammade artiklar om övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna. Jag utgick ofta från de "affärer" som präglade det politiska och massmediala klimatet vid den här tiden: skandalerna kring Säpo, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, IB, Sapo. Allt fler uppgiftslämnare hörde av sig.
Och så inträffade något alldeles oväntat - mordet på Olof Palme
- Egentligen borde det ju inte alls ha varit oväntat. Historien om hur underrättelsemannen i Försvarsstaben tagit baktrappan upp genom arbetarepartiet för att bli Erlanders högra hand och efterträdare var ju känd, liksom hans tvetydiga roll i IB- och Sapoaffärerna. Den tysta diplomatin bakom hans kritik mot USA:s krig i Vietnam var inte heller obekant. Taktikspelet kring ubåtskränkningar och kärnvapenfria zoner framstod också som slående exempel på Olof Palmes märkliga dubbelnatur.
Men så gott som all inhemsk debatt kom att styras av en falsk frågeställning: Fredsduva i demokratins tjänst eller Inflytelseagent för sovjetiska intressen? Bilden av Palme som vass vänsterprofil fick inte ifrågasättas, eftersom den tjänade bägge lägren i en ytlig höger-vänsterpolemik. Och så, i den kollektiva chocken efter dödsskottet, kom till och med försiktig, konstruktiv kritik av hans person och politik under lång tid att betraktas som närmast oförsynt.
Och vad har nu allt detta att göra med Palmes död i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan kl 23.21, fredagen den 28 februari 1986?
- Tvetydigheterna i Erlanders och Palmes envisa arbete med att försöka balansera vänster- och högerkrafter i in- och utrikes politik, gav så småningom upphov till ideologistyrda, parallella organisationer för övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna, vid sidan av de officiella. Näringslivet hade sina och SAP sina. Rivaliteten mellan organisationerna gav i sin tur upphov till en gråzon, där mindre nogräknade fribytare var beredda att ta sig an utomlagliga uppgifter. Det demokratiska självmordet, brukar jag kalla denna utveckling som vid den här tiden i spänningsfältet mellan öst och väst kunde studeras i många europeiska länder.
Du menar att dessa förhållanden ledde fram till mordet?
- Det var en starkt bidragande orsak, liksom en ganska spridd uppfattning om Olof Palme som USA-fientlig och Sovjetvänlig. Sensommaren eller möjligen hösten 1985 genomfördes i Sverige en beredskapsövning, troligen i militär men möjligtvis också i polisiär regi, som syftade till att testa säkerhet och skydd kring höga politiker. Resultat: en regeringschef mördades. Övningsförutsättningarna diskuterades livligt, internt bland deltagarna. Såvitt jag vet har denna övning inte uppmärksammats i svenska medier.
- Inför Palmes planerade sammanträffande med Michail Gorbatjov i Sovjetunionen, våren 1986, närmade sig den politiska temperaturen kokpunkten i gråzonen mellan de parallella organisationerna. Febril aktivitet rådde. Statsministern, i vissa kretsar ansedd som landsförrädare, övervakades och övervakarna övervakades, liksom övervakarnas övervakare. En kuslig spegelsal! Rykten spreds och varningar utfärdades. Efter dödsskottet kom ett antal privatspanare att ange tonen i den offentliga debatten. Inte så få av dem var professionella konspirationsteoretiker och den ena hypotesen stolligare än den andra presenterades som dagens sanning inför en häpen läsekrets.
Kan du ge några typiska exempel?
- Håll tillgodo: Palme regisserade själv mordet, med familjens hjälp (han led av obotlig, "skamlig" sjukdom). Palme mördades av sin hustru Lisbet. Palme mördades av Partiet. Palme lever (!) utomlands under skyddad identitet efter en massiv hotbild - det dolda mordscenariot var ett skådespel med statister i huvudrollerna, en gigantisk sammansvärjning, där familj, polis, läkare och vårdpersonal, rättsväsende och utvalda opinionsbildare garanterar att sanningen undanhålls, i familjens och statsnyttans intresse.
- Där ingen sanning uppdagats är allt möjligt. Palmespanarnas verksamhet blir självgående, en evighetsmaskin. Men det gäller ju faktiskt också den stora Palmeutredningen. Och fantasin, de djärva hypoteserna, ska inte underskattas: nya faktasammanställningar kan öppna nya tankebanor. Jag anser att privatspanare trots allt gör mer nytta än skada och att en rimlig förklaring till dödsskottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan fredagen den 28 februari kl 23.21 är fullt möjlig, med ledning av en mängd tidigare förbisedda fakta som just Palmespanarna grävt fram men inte förmått placera och analysera i rätt sammanhang.
Nåja - på sätt och vis har väl också du fungerat som en sorts Palmespanare?
- Inte alls! Från början av 60-talet har jag intresserat mig för hur de officiella säkerhets-, underrättelse- och opinionsstyrningsorganen samarbetar - och dessutom hur de parallella, inofficiella verksamheterna vuxit fram. Jag har publicerat mina iakttagelser i tidningar, tidskrifter och böcker. Nätet av uppgiftslämnare, rådgivare och faktagranskare har vuxit under dessa år av regelbundet återkommande debatter om Säpo, det psykologiska försvaret i vid bemärkelse*), IB, Sapo, Palmemordet och den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Skillnaden mellan mig och privatspanarna är att de söker berättelser för en rad skilda hypoteser, medan jag har ett grundtips som gradvis utvecklas i en sammanhängande berättelse, uppgiftslämnarnas. Min strävan har varit att pröva nya uppgifter mot tillgängliga fakta och samtidigt kontrollera företedda dokuments äkthet eller åtminstone undersöka meddelarnas trovärdighet. Risken att råka ut för desinformation är naturligtvis stor.
(...)
