Främmande undervattensverksamhet i Stockholms Skärgård.

”Ubåten gick in en mörk oktoberkväll, och nu är det en solig höstdag. Men vår kurs är densamma som ubåtens besättning uppgett att de hade.

Rakt framför oss faller solen på något vitt på en av öarna. Det är en vitmålad betongkub – ett ensmärke. Den röjer att här finns en hemlig militär led in i fjärden. Sådana vita markeringar leder svenska marinens fartyg och båtar på rätt kurs. Längre in i Gåsefjärden fanns nämligen 1981 förberedda platser för att förtöja svenska torpedbåtar vid krig.

Två vita ensmärken i betong syns på Torumsskär. Det var vid det skäret, framför ensmärkena, som ubåten gick på grund. Men vi vill inte hamna på samma grund. Om här går en militärled måste det finnas andra markeringar som visar var svenska marinens båtar ska gira för att passera Torumsskär på säkert avstånd.

Vi ser akterut och upptäcker två vita trianglar på skäret Flaggskär som vi nyss passerat. Taxibåten svänger en smula åt norr och de två vita trianglarna går då ihop – vi har en ny kurs. Nu kan vi utan problem komma längre i fjärden, på säkert avstånd från grundet vid Torumsskär (se grafiken på följande uppslag).

Denna iakttagelse gjorde även den svenska Ubåtskommission som en novemberkväll 1995 körde in samma väg. Kommissionen bestod av vetenskapsmän under ledning av professor Hans G Forsberg. Med enbart optiska hjälpmedel navigerade sig kommissionen in i fjärden.

–Det är oerhört skickligt att navigera in där. Ubåten visste var de var och måste ha gått in avsiktligt, säger Hans G Forsberg. Han bekräftar att utredarna kände till den militära utmärkningen:

–Det finns ensmärken som man ska ha för att gå klar. Vår slutsats var att om ubåten hade gått fyra meter åt vänster så hade ubåten skrapat i grundet, men gått klar från det med ett skrapmärke. Hade de gått åtta meter åt vänster så hade de inte nuddat något utan kunnat fortsätta, säger Hans G Forsberg till SvD.

Ubåtens kurser tyder på att de kan ha känt till den hemliga militärleden. De girade åt rätt håll före grundet. Att de ändå gick på det kan förklaras av att de upptäckte den andra enslinjen för sent – eller körde med för hög fart för att gå fria.

Trots detta nämns inte den hemliga militära leden varken av ÖB:s utredning 1981, Ubåtsskyddskommissionen 1983, Ubåtskommissionen 1995 eller Ubåtsutredningen från 2001.

Ubåtens politiske officer Vailij Besedin beskriver i boken ”Inifrån U137” hur de från havet girade in mot Gåsefjärden med ”en exakt sväng som man bara kunde göra om man kände till hur farleden var markerad på svenska sjökort”. Men på de svenska sjökort som finns att köpa i handeln finns det ingen markerad farled in i Gåsefjärden. Det finns utsatt endast på hemliga svenska militära sjökort.

Besedin skriver vidare: ”Att ta sig hit in borde vara omöjligt utan att känna till farleden, utan att ta ut kursen och utan att ha precisa pejlingar på synliga utmärkningar”.
Men precis som SvD kunde Sovjet ha varit på plats och ritat in var ensmärkena stod långt tidigare. Med strålkastare eller mörkerkikare syns ensmärken även i mörker.

”Även Neptun till Gåsefjärden i uläge!

På morgonen den 6 november eskorterades Ubåt 137 ut från svenskt till internationellt vatten. Där väntade amiral Kalinin ombord på jagaren Kasjin nr. 446.
Jag hade dagen innan av Chefen för kustflottan fått i uppdrag att omedelbart sedan den sovjetiska ubåten lämnat svenskt vatten, genomföra ett avancerat spaningsföretag med Neptun. Jag skulle i uläge gå utifrån havet och in till Gåsefjärden!
Jag har fortfarande ett klart minne av, att vi strax före Försänkningen mötte färjan Bore. Hon var på väg tillbaka till Örlogshamnen med en hord av journalister, vilka hade bevittnat det historiska återlämnandet av Ubåt 137.

Med tanke på den uppenbara risken att gå på grund under uppdraget, bad jag om att på förhand få skadeståndsbefrielse ifall ubåten skulle skadas. Ett löfte jag lyckligtvis inte behövde hänvisa till senare.

Uppdraget löstes till fullo.”

Vittnet kommer ännu närmare och tror knappt sina ögon.

– Det är svart och ryms inom en rektangulär form, en rektangel på högkant så att säga, ungefär 70 centimeter ovanför vattenytan, och omkring 50 centimeter brett. Det är precis i min färdriktning, snett framför mig, så jag kör mot den, farten går ner mot noll.

– När jag har den här grejen tre meter från mig där jag står och kör, inte från relingen, har den vridit sig så mycket att jag tittar in i en rund, cirkulär glasskiva, kanske 15 centimeter i diameter, ett periskop av något slag, och jag säger rakt ut vad fan, och då sänker sig föremålet sakta rakt ner och direkt när det bryter vattenytan är det borta utan bubblor eller så och det blir bara mörkt i vattnet. Det tar fem, tio sekunder.