Citat:
Ursprungligen postat av
Ghibellino
Den här trådens frågeställning är allt annat än enkel.
Dels är den av "kosmisk" natur, dels personlig.
Det beror på från vilket perspektiv man ser den. Jag ser den som ett förhandlingsförsök med hjälp av Pascal's Wager vilket i sig faller på "jaha, men vilken gud?"
Citat:
Om man kan intala sig själv att vårt universum uppstod av en slump, eller helt utan anledning, ja då har man ett argument mindre för en gudstro.
Man behöver inte ens gå så långt. Man kan konstatera att idéerna om en skapande kosmisk trollkarl helt enkelt är i linje med vanlig vidskepelse.
Citat:
Själv kan jag tycka att någon form av ändamålsenlighet eller "mening" är åtminstone lika trovärdigt.
Och du ser inte den antropocentriska biasen i det? Mening kommer väl från observatörens värdesättning?
Citat:
På ett personligt plan kan ett avfärdande av gudstanken ge en känsla av frihet.
Absolut. Tänk då ytterligare att det finns folk som vuxit upp helt utan gudstanken där gudstanken senare kommer in i bilden som en pytteliten del av personens liv. Då kan den rent av bli en ganska avskyvärd tanke.
Citat:
Du behöver då inte frukta något straff för dina dåliga handlingar.
Tur då att de flesta har en egen moralkompass som inte nödgar hot om straff. Det verkar vara mest troende som är av åsikten att om inga straff fanns skulle man bete sig hur som helst. Penn Jillette beskrev det ypperligt tycker jag. "
The question I get asked by religious people all the time is, without God, what’s to stop me from raping all I want? And my answer is: I do rape all I want. And the amount I want is zero."
Citat:
Detta är för mig ett svagare argument för en gudstro.
Att det behövs den sortens tänkande för en gudstro är för mig ytterligare ett bevis på att det inte finns någon allsmäktig gud. Om han fanns hade argumenten varit mycket starkare, kanske till och med överflödiga..