Gissa Bokcitatet

En förpliktelse har alltid sin fulla giltighet, även om den inte skulle erkännas av en enda människa. Men en rättighet som ingen erkänner är av föga värde.

Det är meningslöst att säga att människan å ena sidan har rättigheter, å den andra skyldigheter. Dessa ord uttrycker bara olika synpunkter. Deras relation är den som råder mellan objekt och subjekt. En människa har i och för sig enbart skyldigheter, bland annat vissa skyldigheter emot sig själv. Medmänniskorna har, från hennes synpunkt sett, enbart rättigheter. Hon äger i sin tur rättigheter, när hon ses från medmänniskornas synpunkt och dessa erkänner sig ha förpliktelser mot henne. En människa som vore ensam i universum skulle inte ha några rättigheter, men hon skulle ha skyldigheter.

Rättigheterna framstår alltid i förbindelse med vissa livsvillkor. Endast förpliktelsen kan vara ovillkorlig. Den ligger på ett plan högt över alla livsvillkor, ett plan beläget ovanför denna värld.

1789 års män erkände inte något sådant plan; de erkände endast det rent mänskliga planet. Därför utgick de från begreppet rättigheter. Men samtidigt ville de fastslå vissa absoluta principer. Genom denna motsägelse råkade de in i en språk- och begreppsförvirring som spelar sin stora roll i vår tids politiska och sociala förvirring. Det evigas, det universellas, och det absolutas plan är något helt annat än de praktiska livsvillkorens plan; där härskar helt andra begrepp som står i förbindelse med människosjälens djupaste och hemligaste skikt.

Ordning
Själens första behov, det som kommer närmast dess eviga bestämmelse, är ordning, det vill säga en sådan vävnad av sociala sammanhang att ingen tvingas bryta vissa bindande förpliktelser för att uppfylla andra. Sådana situationer är de enda i vilka yttre omständigheter kan tillfoga andlig skada. Ty den som vid uppfyllandet av sin plikt hejdas endast av hot mot liv och lem kan trotsa dessa hot; han tar därvid endast skada till sin kropp. Men den som genom omständigheternas makt står inför flera oförenliga handlingar, påbjudna av flera absoluta förpliktelser, är försvarslös och skadas i själva sin kärlek till det goda.

I våra dagar råder i mycket hög grad oordning och oförenlighet mellan olika förpliktelser.

[...]

Lydnad
Lydnaden är ett vitalt andligt behov för människan. Det finns två slags lydnad: mot fastställda regler och mot människor som betraktas som överordnade. Lydnaden förutsätter samtycke, inte till varje befallning utan ett en gång för alla givet samtycke, med förbehåll endast för samvetets krav. Det är nödvändigt att framförallt de styrande klart erkänner principen att det är det fria samtycket och inte fruktan för straff eller hoppet om belöning som utgör den viktigaste drivfjädern för lydnaden. På så sätt behöver underkastelsen aldrig misstänkas för att vara servil.

[...]

Hierarki
Hierarki är ett vitalt andligt behov för människan. Den förutsätter en viss vördnad, en viss hängivenhet för de överordnade, inte som privatpersoner och inte heller som maktutövande, utan som symboler. De är symboler för den värld som står över varje människa och som i vår värld finner uttryck i de förpliktelser som varje människa har gentemot sina likar. En verklig hierarki förutsätter att de överordnade är medvetna om sin symboliska funktion och vet att den är det enda legitima föremålet för deras underlydandes hängivenhet. Den sanna hierarkin gör det möjligt för var och en att på ett moraliskt tillfredsställande sätt känna sig hemma på den plats som är hans.

Några enkla hygieniska åtgärder skulle kunna skydda allmänheten för brott mot sanningen.

Den första vore att man för detta skydd inrättade speciella domstolar som hålles högt i ära och bestode av särskilt utvalda och utbildade ämbetsmän. Dessa domstolar skulle vara förpliktade att se till att alla misstag som kunnat undvikas blir bestraffade med offentligt förakt; de skulle också ha befogenhet att döma till fängelse och straffarbete vid upprepade försyndelser som tydligt vittnade om medveten oärlighet.

Så till exempel kunde en vän av det antika Grekland som i Maritains senaste bok läst: "antikens största tänkare hade aldrig någon tanke på att fördöma slaveriet", ställa Maritain till svars inför en av dessa domstolar. Han kunde ta med sig den enda viktiga text vi har kvar om slaveriet, nämligen Aristoteles'. Han skulle låta domstolen läsa satsen: "några påstår att slaveriet är absolut emot människans natur och förnuft". Han skulle anmärka att ingenting ger oss rätt att förutsätta att antikens största tänkare inte fanns med bland dessa "några". Domstolen skulle ge Maritain en tillrättavisning för att han, fastän han mycket väl kunnat undvika ett sådant misstag, ändå låtit trycka ett felaktigt påstående som utgör ett visserligen frivilligt men dock upprörande förtal mot en hel civilisation. Hela dags- och veckopressen, alla tidskrifter och likaså radion skulle vara skyldiga att offentliggöra domstolens tillrättavisning och, eventuellt, Maritains genmäle. Men i detta speciella fall skulle han svårligen kunna åstadkomma något genmäle.