Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Här också! Fast kanske på lite olika sätt?

Hur går med allt, klarar du natten?

klarar natten , är rejält trött så jag hoppas jag bara somnar bort snart , mulet ute nu och inte så kallt heller , men med värken är det sämre fy fan !!! va nära att ringa ambulans för en timme sedan ca , fast jag vet att jag inte får någon hjälp där

men men , kämpar på biter ihop och plågas vidare , som vanligt

Shit, kämpa på min vän! Imorgon är det solsken (kanske). Mår själv inte så bra just nu, men när jag får höra hur du kämpar med ditt så ger mig energi att ta tag i mitt liv. Du inspirerar mig.

Har du skadat dig eller har det hänt nåt??

jo arbetsskador av hårt arbete i livet , intyg som inte gäller på försäkringskassan

ställer till en del ,

är vid vägs ände på många sätt , tyvärr

så måendet vandrar en del i bland .


hoppas du fixar ditt i alla fall , så kämpa på bara , det man kan göra bara

i bland vänder det snabbt och ibland inte alls . det är så det är

mår bättre för tillfället men ångesten ligger kvar. skönt att den inte trycker i bröstet, kväver halsen eller får magen att vilja spy. Har brustit ut en gång idag så att det bara rinner tårar. En gång är för dagen är hyffsat lite så de skönt iaf. När man mår bra så väntar man typ bara tills det slår in igen. den skiten i sig ger en ångest.

känns bättre att skriva av mig här, för att folk ska läsa detta o inse att de inte sitter själva i båten.

Och kom-ihåg!

Det löser sig till slut, om det inte har löst sig så är det inte slutet!

Livet känns förbaskat sorgligt ibland. Ångest-monstret biter sig fast.

Inlägg: 16
Var inte riktigt rätt o så i skolan alla betedde sig så konstigt mot mig, lärarinnan sa att jag var värst att jag bara satt och pillade med pennan och så. Hon sa att att jag inte kunde koncentrera mig. Det tog juh dom andra barnen till sig. Så jag blev ett offer för att jag var annorlunda. Jag har adhd men det visste dom inte då. Så alla mina skol år gick åt helvette lärde mig det som jag kände var mest relevant. Sen flöt det på tills jag blev 15-16 år. Då började panikångesten komma. Fick Adhd diagnos när jag var vuxen men visste sedan länge ändå.

Jag har haft gryma panikångest attacker när jag var yngre. Dom lindrade jag med droger. Men i verkligheten så gjorde droger saken så mycket värre, ända till självmord försök ett par gånger. Låg inne i nästan 1 år och fick diagnosen utmattningsyndrom, ptsd och manodepressiv. Efter att ha levt som en kriminell i 15 år.. Jag är fullt medveten om hur det är att leva som ung vuxen i dagens samhälle. Allt som våra föräldrar byggde ligger raserat och vi måste bygga upp allt från grunden. Och det tär på vårat egna själv förtroende och sinne. Många av mina gammla bekanta "vänner" är döda. Och sa upp all kontakt med resten 2013. La av med allt då. Jag har många ärr på i själen och på kroppen. Men jag ser positivt på min tillvaro. Men hur mår jag idag, är något som jag själv frågar mig själv varje dag när jag vaknar

Känner igen mig när problemen är så många att det bara blir som en stor svart klump.

Sen ser tillbaka på livet och undrar vad man kan ha gjort annorlunda och ofta följs det av ångest, men vissa saker kommer man över andra måste man gå igenom. Som Zhuangzi skrev “A path is made by walking on it.”

käkar medicin för att sova. funkade inte jättebra igår kväll. Hade sån grov ångest. Mitt hjärta slog snabbare o snabbare bara. Är det farligt?

Ibland kändes det som att alltng bara stannade upp i hela min kropp. Svårt att förklara riktigt men det var en äcklig känsla. Kopplade det till att mitt hjärta stannade upp, vilket gav mig ännu mer ångest. Vet ej om det var så.

Vaknade upp idag iallafall. Känner mig bara sliten just nu. Kan vara medicinen som fortfarande verkar. Eller så har jag inte sovit bra alls. Ser att ringarna under mina ögon är otroligt mycket djupare jämfört med bara igår...

Vill verkligen bara att allt det här ska sluta nu.

Sitter nu bara o väntar på klumpen i halsen, trycket i bröstet ska komma tillbaka närsom.

En annan användare skrev för ett tag sedan på ett annat ställe på forumet att ens egna känslor inte är det viktigaste för att leva ett bra liv. Detta som ett svar på safe spaces och modern kultur.

Försöker köra med det tänket nu. Inte vara den där självömkande typen längre. Får se hur det går. Annars brukar jag krascha känslomässigt med jämna mellanrum. Var på väg ner i den spiralen idag igen, men stoppade den. Är det någon annan som försöker eller har försökt samma sak?

Har själv försökt detta. Det går till en viss gräns, men eventually så gör med det man är emotionally destined to do. Nuförtiden funderar jag inte lika mycket på "hur ska man leva ett bra liv" eller "hur ska jag lyckas övervinna min psykiska ohälsa". Jag har väldigt få val i detta , utan många av våra val är förutbestämda, vi är djur trots allt som handlar efter våra insikter, med en stor frontallob som ger oss illusionen av fria val.

Är du menad att en dag må bättre o få ett lyckligt liv, ja, då får du det. Är du menad att må piss resten av livet, ja, då får du det.

Min poäng är att kanske inte försöka så mycket utan låta det du vill göra i livet komma naturligt. Du kanske behöver känna lite självömkan ett tag för att lära dig att det inte är rätt väg att gå, istället för att kämpa emot det.

Självömkan är inte bra, men lets be real here, livet är komplicerat. Känn lite självömkan nu och sen kommer du antagligen naturligt växa ifrån det. Underskatta aldrig tiden som en läkande kraft.

Btw, detta kommer från nån som kämpar med sjuka saker dagligen, så du borde inte lita på ett ord jag skriver haha.