Det ultimata argumentet emot självmord

Skulle säga att det största argumentet emot självmord om du nu är självmordsbenägen är hur illa du gör din familj. Av någon anledning (eller av högst naturlig anledning) så tror jag ofta modern är den som blir värst drabbad. Det är också det starkaste argumentet jag kan finna för att inte döda någon. När jag personligen varit mordisk mot andra så har det som verkligen hållit mig tillbaka varit tanken på vilken sorg det skulle orsaka anhöriga och då speciellt mamman till den personen jag varit mordisk emot.
Att döda någon eller dig själv är bara som att släcka lampan. De anhöriga får dock leva kvar i det helvete du skapat åt dem.

Det stämmer nog väldigt bra med vad många som grubblar över livet känner, att man söker känslor och tankar som ska stödja valet att fortsätta leva men misslyckas och då sjunker djupare i sitt kval.

Känner du att dina verktyg fungerar?

Nej, mitt tänkande är missbildat och likaså mina känslor. Men dem har genom sina överdrifter gett mig insikten om att den verklighet jag upplever och den verklighet dem blev skapta för är av olika slag. Och kommer man dit så blir den själsliga vilsenheten inte lika dramatisk, den är ju bara en sprallig skugga av något större och stabilare. Nej, nu måste jag sova.

Instämmer! Det "ultimata argumentet" visade sig vara den ultimata överförenklingen.

Ingen diskussion kring definition av självmord, varken nämner bakomliggande förhållanden eller innehåller exempel.

Jag har ståndpunkten att alla som tänker dö av ålder är självmordsbenägna. Det anser nog de flesta är en dålig definition, speciellt om man försöker samla statistik.
- Jaha, du vill leva livet fullt ut och dö en naturlig död.
* Självmordsbenägen: Ja

Det är en sak att argumentera med en tonåring som tycker att man ska döda sig för att det inte finns någon mening, och en annan att argumentera med en gamling som vill dör för att han har mycket smärtor, inte har något att se fram emot och dessutom blir utstött från socialt umgänge.

De som älskat någon vet att det finns saker som är mer värt än sitt eget liv, och är beredda att offra sitt liv för den älskade; det är vad älska faktiskt betyder, hävdar jag.

Man får nog begränsa definitionen för självmord ganska mycket för att kunna hitta ett motargument.
Till exempel: Självmord är att man tar sitt liv fast man mår bra fysiskt, mentalt och socialt.
Motargument: Du skulle såra andra genom att begå självmord.

Varför fastna i oändliga diskussioner om ett ords betydelse när man vet att dessa aldrig slutar. Tycker att man, även om man kallar sig för "filosof", kan vara lite pragmatisk. Samtidigt är jag väl medveten om att filosofi för det mesta är oändliga grupprunksdiskussioner där djup och komplexitet bygger upp en sprutande filosofisk orgasm och mynnar ut i halvt galenskap. Ganska trött på sånt, faktiskt.

Hursomhelst kan jag endå förtydliga: självmord är när man genom ett momentant agerande tar sitt liv i förtid, exempel skulle kunna vara att hoppa framför tåg, hoppa från klippa, frivillig överdos och så vidare. Att äta onyttigt tills hjärtat ger upp, dricka tills alkoholen ger dåndimpen eller acceptera dödens faktum på ålderns höst är inte självmord eller självmordsbenägenhet, endast bristande konsvekvenstänkande (och/eller sjukdomar: alkoholism, ätstörning).

Detta är ett ofantligt underligt argument; ja, jag är inte ens säker på att det är ett argument alls! Litet tillskärpt skulle det kunna formuleras: "Dina handlingar dikteras helt av dina instinkter, som tillkommit genom evolutionen. Om dessa instinkter leder dig till att ta livet av dig har instinkterna fel, och du bör trotsa dem!".

Hur är det kursiverade ens möjligt???

Vad roligt att du fråga! Jag kan givetvis utveckla detta.

Tankar och känslor och deras relation till varandra ändras var dag utifrån inhämtandet av ny kunskap eller nyvunna erfarenheter. Vi kan till exempel vara mycket rädd för något som inte alls är farligt, och när vi väl utsatts för det korrigeras känsla/tanke systemet till att inte längre se detta som farligt (detta är varför KBT fungerar så pass bra). Känsla/tanke utgör alltså tillsammans en slags karta av hur världen ser ut, och beroende på erfarenheter kan kartan ritas om. Låt oss säga att jag föreställer mig att självmord är en utmärkt lösning på mina problem. Ångesten är stark och jag strävar efter att den ska försvinna, alltså kommer tanken på idén att om jag inte längre finns kommer ångesten försvinna alltså är det en bra handling. MEN, ångesten är till för att man ska överleva, alltså har känsla/tanke systemet slagit knut på sig själv och bildat en förödande falsk bild av verkligheten. Om jag i denna stund begrundar argumentet jag presenterade i trådstart, så kan jag korrigera misstaget och inse att självmord är aldrig kan vara lösningen eftersom jag egentligen vill leva, även om det inte känns som det.

Att vilja begå självvmord tycks vara en rätt kemisk/genetisk företeelse.

Ge en definition av ordet från början så kan den som läser förstå hur du tänkt.

Evolutionen handlar inte bara om sin egna överlevnad utan också om att få barn och hjälpa andra att överleva. Om det inte var bra för samhället att ha självmordstankar hade evolutionen inte gynnat den instinkten. Vi värderar saker och ting, även oss själva. Är det för andras bästa så hoppar gamlingar ner för berg frivilligt. Blir man behandlad som skit och tar livet av sig så blir dem som behandlade en dåligt skuldbelagda, attackerade eller bojkottade.

Det är inte uppenbart att självmord är något irrationellt misslyckande i att tänka och värdera.

Sedan existerar ju också självmordsbombare och vare sig de är kamikaze piloter eller jihadister tror jag inte att ditt argument biter. Det var nog inte din avsikt heller.

Detta var nog bara resultatet av din instinkt att dela med dig av dina tankar för att du trodde att det du tänkte var något intressant för någon. Vilket det kanske var, eftersom du triggade också den instinkten i mig. Så länge vi inte behöver erkänna att vi egentligen inte är så smarta som vi tror, kan vi ju roa oss med dessa diskussioner som dessa tänkande molekylmonster vi är...

Altruism föds ur egoism, vi skaffar inte barn för deras skull utan för att vi själv ska överleva in i framtiden (våra gener). Att ta självmord för att maten bara räcker till dina ungar men inte dig är helt okej, men 99% av dem som tar självmord gör det inte av sådana anledningar! Fy fan vad du krånglar till det, jag pratar såklart om folk som mår dåligt och därför inte vill leva längre, dem som känner att deras livsljus slocknat. Ska man behöva staka ut alla sådana självklarheter bara för att man är i umgänge med filosofer? Då blir det inte mycket över till annat.

Så när någon mår dåligt och inte vill leva så ska man berätta för dem att det är fel på deras hjärna.
Det fungerar säkert jättebra...

Filosofi handlar för det mesta om att diskutera självklarheter och antaganden: Vad är något värt? Vad kan man veta säkert? Vad finns egentligen? OSV. Om du vill hålla dig till en nivå där alla bord har fyra ben så bör du inte vända dig till filosofer. Verkligheten är oftast mer komplicerad och därför stämmer inte pragmatiska påståenden så ofta. Det är alltid en balansgång mellan att vara överdetaljerad och vag.

Ofta misslyckas de som försöker att ta självmord, för att det gör ont och de ångrar sig. Om du inte vill ha ont, försök inte ta självmord; du skulle nog ändå ångra dig.
Inte ett speciellt bra argument, men det är bättre än ditt skräp argument.

Det är vanligt att självmordsbenägenhet är en följd av att blivit utsatt för sexuellt övergrepp. Om jag skulle blivit gruppvåldtagen av ett gäng somalier skulle jag skita fullständigt i ditt prat om evolutionsläran.

Undrar vilken grupp orepresenterade självmordsbenägna jag ska ta upp här näst. Det kommer nog inte spela så stor roll eftersom de inte är 99% av fallen. Äsch, vem bryr sig? Vi bör vara pragmatiska och bara ställa oss till majoritetens behov. Minoriteter får ändra sig och bli en del av majoriteten, då löser sig allt.

Känslor och tankar är inte verktyg för att överleva, utan pga att vi har dem så överlever vi.

Annat exempel:
Vi har inte trattformade öron för att höra bättre utan vi hör och överlever bättre för att vi har trattformade öron.