Citat:
Nja, tidpunkten hänger nog snarre samman med den stigande frekvensen på kinesiska territorialkränkningar, dels vid Senkaku/Dayou men också de allt mer aggressiva överflygningarna över Taiwan av kinesiska flygvapnet. Varje överflygning har sannolikt ett specifikt underrättelsemotiv (LEMMOR kan säkerligen illustrera det bättre) och slutledningen japanerna dragit är att dessa bör betraktas som krigsförberedande.
Pressen följer väl förväntade ideologiska skiljelinjer, men jag får nog medge att även den mer vänsterliberala Asahi har varit oväntat återhållsam. Den enda hårdföra kritiken jag stött på är i Akahata, kommunisternas husorgan. Här bör man ändock notera att deras kommentar kom senare än jag väntat mig. Om det beror på påstötning från Beijing är naturligtvis omöjligt att avgöra, men jag skulle gissa att säkerhetstjänsten har koll på det. Inte för att de säger något.
På Okinawa är de inte helt oväntat försiktigt negativa i sina reaktioner. De har ett slags dubbel lojalitet här. Dels känner de stor närhet och sympati för Taiwan. De delar så att säga japansk ockupationshistoria, samtidigt förstår de också att amerikanska styrkor på ön kommer att involveras och det kommer med umbäranden för dem själva. I övriga Japan är de mer ensidigt positivt inställda till ett försvar av Japan och jag har hört röster som säger de hoppas att Nordkorea blir involverade. En person gick så långt att han sade ”så vi kan ta i tu med dem en gång för alla”. Det skall förmodligen ses mer som önsketänkande, men det reflekterar väl inställningen efter alla kidnappningar av japanska medborgare.
För 20 år sedan hade de uttalanden som gjorts på senare tid varit omöjliga, men det finns en växande oro för det allt mer aggressiva Kina. Det finns de som säger att ”Xi tror sig vara en reinkarnation av Mao”, så även den öppna kritiken av Kina har hårdnat. Precis som i Sverige är det företrädesvis näringslivets toppar som uttrycker oro och vädjar om försiktighet. Deras produktionsfaciliteter är utlokaliserade till Kina, och det som kallas ”administrativ rådgivning” här, dvs att byråkrater som ger tips mellan skål och vägg, pekar på att de vill ha dem flyttade till Vietnam, Thailand och Indien. Det ekonomiska beroendet av Kina är för stort och en omställning behövs.
Med tanke på resonemanget ovan kan det i sammanhanget nämnas att den fjärde artikeln i serien om vart världen är på väg nu ligger ute till läsning. I den resoneras kring vilka Kinas alternativ är till en återförening som inte sker med hjälp av militärt våld.
Pressen följer väl förväntade ideologiska skiljelinjer, men jag får nog medge att även den mer vänsterliberala Asahi har varit oväntat återhållsam. Den enda hårdföra kritiken jag stött på är i Akahata, kommunisternas husorgan. Här bör man ändock notera att deras kommentar kom senare än jag väntat mig. Om det beror på påstötning från Beijing är naturligtvis omöjligt att avgöra, men jag skulle gissa att säkerhetstjänsten har koll på det. Inte för att de säger något.
På Okinawa är de inte helt oväntat försiktigt negativa i sina reaktioner. De har ett slags dubbel lojalitet här. Dels känner de stor närhet och sympati för Taiwan. De delar så att säga japansk ockupationshistoria, samtidigt förstår de också att amerikanska styrkor på ön kommer att involveras och det kommer med umbäranden för dem själva. I övriga Japan är de mer ensidigt positivt inställda till ett försvar av Japan och jag har hört röster som säger de hoppas att Nordkorea blir involverade. En person gick så långt att han sade ”så vi kan ta i tu med dem en gång för alla”. Det skall förmodligen ses mer som önsketänkande, men det reflekterar väl inställningen efter alla kidnappningar av japanska medborgare.
För 20 år sedan hade de uttalanden som gjorts på senare tid varit omöjliga, men det finns en växande oro för det allt mer aggressiva Kina. Det finns de som säger att ”Xi tror sig vara en reinkarnation av Mao”, så även den öppna kritiken av Kina har hårdnat. Precis som i Sverige är det företrädesvis näringslivets toppar som uttrycker oro och vädjar om försiktighet. Deras produktionsfaciliteter är utlokaliserade till Kina, och det som kallas ”administrativ rådgivning” här, dvs att byråkrater som ger tips mellan skål och vägg, pekar på att de vill ha dem flyttade till Vietnam, Thailand och Indien. Det ekonomiska beroendet av Kina är för stort och en omställning behövs.
Med tanke på resonemanget ovan kan det i sammanhanget nämnas att den fjärde artikeln i serien om vart världen är på väg nu ligger ute till läsning. I den resoneras kring vilka Kinas alternativ är till en återförening som inte sker med hjälp av militärt våld.
Ursäkta sen återkoppling vad gäller önskemålet om lite utförligare belysning av Kinas agerande och aggression gentemot Taiwan samt lite ytterligare analys av den för många, (men inte för mig) helt oväntade nya Japanska, mycket tydliga deklaration att Taiwan måste skyddas och stödjas från Kinas allt mer tilltagande aggression och kompromisslösa krav på att Taiwan tillhör Kina och Beijing, och om Taiwan inte godvilligt accepterar detta kommer man att med militärt våld invadera Taiwan.
Låt mig först klargöra att det som nu sker, genom att Japan tar tydligt initiativ och med bestämd retorisk ton intar en ledarposition, tillsammans med den ”pånyttfödda” och starkt eniga G-7 alliansen, sker ”fem i tolv”, och borde skett för många år sedan, och allra helst under Trumps administration då klockan ännu bara var ”halv tolv”.
Japans uttalande och deklaration i den senaste ”vitboken”, är ett kvitto på att man nu äntligen, till fullo tagit underrättelsetjänsternas analyser och information till sig och uppnått konsensus med USA och övriga alliansmedlemmar att Kinas kompromisslösa och kraftigt eskalerande aggressiva agerande gentemot Taiwan måste betraktas som ett direkt krigshot. Kina utökar alla aggressiva handlingar till havs, i luften, infiltration på bred front inne i Taiwan, desinformation i public service, man gör fortfarande, (trots en tilltagande isolation av Kina på den internationella arenan, då man genom den stora aktör Kina alltjämt är) allt man kan för att förhindra Taiwan och dess ca 25 miljoner invånare att få tillgång till medlemsskap i internationella organisationer och handelsavtal, detta har Kina gjort under många år.
De dagliga kränkningarna av Taiwan, både till havs och i luften har två huvudsakliga syften:
1. Underrättelseinhämtning på bred front för att kartlägga ALL militär incidentberedskap och infrastrukturell krishantering pga av all infiltration och desinformation samt kommunikationsstörningar som Kina konstant utsätter Taiwan för. Allt detta för att samla så mycket info om svagheter och ”weak-points” som möjligt, samt hur Taiwans (de facto relativt svaga) kontraspionage fungerar och hur den (sedan ett år tillbaka) får den löpande förstärkning man så väl behöver från både USA och andra länders underrättelsetjänster.
2. Demoralisera och trötta ut ledande politiker och ansvariga ledarskapet inom de viktigaste samhällsfunktionerna och den militära organisationens nyckelpersoner.
Det råder idag konsensus hos de betydande underrättelsetjänsterna om följande:
1. Frågan är inte OM Kina kommer att invadera eller på annat sätt angripa Taiwan, utan NÄR.
2. Kina är kompromisslöst och fast beslutna att skaffa sig total kontroll över hela Sydostasien och Stillahavsområdet genom att ta kontrollen över Taiwan.
3. Lyckas man med att ta kontrollen över Taiwan, är sannolikheten mycket stor att Kina gör processen kort med Nordkorea och helt sonika avsätter familjen Kim.
USA och Japan har det senaste året planerat för att stärka samarbetet och gemensamt förbereda sig på en mycket hård väpnad konflikt med Kina och Nordkorea. I skrivande stund pågår en mängd mycket avancerade samövningar av helt ny taktisk karaktär i Japan.
