Flat Earth--Jorden är platt

Hallå där mr intellektuellt ohederlig. Du frågade, jag skrev hur jag menar det skulle te sig. Bra så.

Nu släpper vi det hypotetiska. Du förklarar hur bron kan kröka sig över horisonten på en platt planet. Varför objekt faller med en ökande fart mot jorden. Varför jorden ibland kastar en skugga på månen.

Nej. Vi skulle inte uppleva en horisont eftersom det inte finns något som hindrar ljuset. Det finns ingenting som kan dölja något.

Frågan är extremt korkad eftersom vi kan se mycket längre än 10 mil om vi är högre upp.


Vi hade sett botten på "något" eftersom det är en fri siktlinje mellan botten och dina ögon. Inget hindrar ljuset att nå dina ögon. Du kan dra en rät och obruten linje mellan objektet och observatören.

Men, vad skulle vi då se när den 10 mil långa platta ytan tog slut? En dis, säger någon?

Okej, så jag hade sett botten av ett hus som står 10 mil bort på den här platta ytan? Hur vet du det? Gissar du nu eller är det här något du kontrollerat? Vad händer med det här diset som någon nämnde? Kommer jag se botten av huset genom den här disen?

Sluta nu innan du gör bort dig igen. Det är inget dis som skymmer nederdelen av fartyg, byggnader och berg. Det är en horisontlinje.

På en platt disfri jord finns helt enkelt inget som skymmer dessa nederdelar.

Absolut, så är det. En horisontlinje som aldrig skulle uppstått om vi tittade ut över en platt yta som var 10 mil lång, eller?

Jag har svarat. Vad säger du?

Hur uppstår horisonten i din värld?

Det beror ju på vad som finns bortom de 10 milen. Finns det en hög byggnad skulle du se en hög byggnad. Och om det finns en sol skulle se en sol. En hel sol inklusive den nedre delen av solen.


Därför att ljuset, själva fotonerna som susar fram, inte har koll på begrepp som rakt upp, snett ned eller parallellt med ett plan. De är liksom bara fotoner som fullständigt skiter i dig och vad du anser var upp.

I en hypotetiskt platt värld så tänker jag att perspektiv skulle kunna orsaka en 10 mil lång platt yta att till synes försvinna in i någon sorts brytpunkt där vi inte ser längre med våra ögon, något vi skulle kunna kalla en horisontlinje.

Jag tycker ditt svar var lite oklart, kompis! Du säger att det inte kan uppstå en horisont, men du förklarar inte varför? Eller hur det skulle se ut? Var någonstans i mitt synfält skulle den här 10 mil långa platta ytan synas när den tog slut? Högre upp än var vi idag ser en horistont på grund av jordens kurva? Lägre? Hur skulle slutet se ut för mig som tittar mot det? Om inte som en horisont, hur exakt? Du tycks ju veta eftersom du säger att en platt yta inte kan framkalla en horisontlinje.

Empiriska studier visar att fotoner/ljus/strålning inte bara försvinner hokus-pokus. De måste absorberas av något och i exemplet saknas något. Det är en fri och obruten väg mellan huset och observatören.

Har du någonsin funderat på att perspektiv även är applicerbart i riktningen uppåt?

Du framställer perspektiv som något som bara finns i horisontalplanet men det är inte den gängse definitionen på perspektiv. Perspektiv finns i alla riktningar - även uppåt.

Varför försvinner inte solen i "perspektivet" när den står högt på himlen?

Om vi pratar om vad perspektiv skulle göra med en platt yta som är mer än 10 mil lång, och hur det skulle se ut för oss som observerade, så kan du självklart inte sitta och jämföra med hur det ser ut när jag tittar upp mot månen en klar vinterkväll. Det finns inga "linjer" där som skulle kunna ge en brytpunkt, en horisont. Vi behöver en yta att titta längst med. Därför försvinner inte solen i mitt perspektiv när den står högt på himlen och jag blickar upp mot den.

Jesus vilken gallimatias. Du fortsätter lägga alla dina ägg i perspektivkorgen, hoppas det ska bli din räddning. Du har helt fel i hur perspektiv fungerar.

Men bortse från det lite - vi återkommer - är det perspektiv som gör att objekt faller rakt i ner med en ökande fart? Perspektiv som orsakar månförmörkelser?

Du måste få in allt i din förklaring.