Jag växte upp med en bror som är narcissist.

Att du inte tagit så stor skada av dina barndomsupplevelser låter positivt.

Angående diagnoser är det samma handbok som ligger till grund i både Sverige/USA.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Diagno...ntal_Disorders
Det med diagnossättning är lite komplext eftersom de flesta som har en personlighetsstörning passar in på inte bara en utan flera olika diagnoser. De med emotionell instabilitet/störning som din bror hör hemma inom kluster B (och narcissism är egentligen fundamentalt för hela det klustret).
Läs mer t ex här: https://www.praktiskmedicin.se/sjukd...gar-hos-vuxna/

Psykopat är egentligen inte en diagnos utan syftar på personlighetsdrag/beteende:

brist på empati, känslokyla, manipulativt beteende, oräddhet, lögnaktighet

Denna artikel ger en lite nyanserad bild av psykopater och tar t ex upp ex på vilken typ av "empati" psykopater har: https://www.forskning.se/2017/10/11/...d-en-psykopat/

Som nämnts så har alla psykopater narcissistisk personlighetsstörning i grunden, så din bror skulle ju kunna vara både narcissist och psykopat. Som någon annan skrev kan man kalla en narcissist för "psykopat/sociopat light" och på samma sätt kan man se en psykopat som en "urspårad narcissist".
Som sagt det är mycket gråzon där.
Jag tycker egentligen inte det är fel att kalla illasinnade narcissister för psykopater, men som du ser i det citerade så måste även en "oräddhet" finnas med. Att psykopater inte upplever rädsla på samma sätt som normala människor beror precis som deras brist på empati på att de har en annorlunda hjärna.


Narcissister (och andra inom kluster B) har under sin tidiga utveckling fått en emotionell utvecklingsstörning i hjärnan. Det kan vara svårt att ta in att de har en utvecklingsstörning eftersom de inte är mentalt efter, de kan istället vara väldigt intelligenta (och på vissa sätt ha hög emotionell intelligens). Men vilket organ är det som reglerar hur vi förhåller oss till och uppfattar omvärlden? Inte är det hjärtat, det är hjärnan.

Narcissistic personality disorder is actually a brain disorder. Brain imaging completely changes the way we think about personality. It is easy to label people as arrogant, demanding, manipulative, or uncaring. And diagnosing someone with a personality disorder, such as NPD, suggests their personality or character is a problem. But what is the organ of personality? It’s the brain.

https://www.amenclinics.com/conditio...lity-disorder/

De som har en personlighetsstörning har en hjärna som utvecklats på ett annat sätt än normala hjärnor och är alltså missbildad (eller "utvecklingsstörd", men de flesta förknippar det uttrycket med mental utvecklingsstörning vilket det inte är fråga om).

People who suffer from narcissistic personality disorder, which is characterized by extreme arrogance and self-absorption, have structural abnormalities in a region of the brain that has been linked to empathy

Angående narcissister och empati så har de s k kognitiv empati och förstår därför hur de ska bryta ner sina offer, men de saknar alltså "affektiv empati", det vi i vanliga fall menar med empati.

One of the key traits of pathological narcissists is their clear lack of empathy, said Stefan Röpke, a professor in the department of psychiatry at the Charité - Universitätsmedizin Berlin in Germany. Generally, these patients are able to recognize what others feel and think, but outwardly exhibit little compassion.

https://www.livescience.com/37684-na...structure.html

Angående ondska.


Det stämmer det du skriver - men bara ifall narcissisten "åker fast". Narcissister har inte bara bristande empati utan även bristande samvete. De behöver inte alls må dåligt av att göra saker som de vet är "fel" så länge de kan komma undan med det. Många narcissister verkar dessutom njuta av att bete sig illa mot vissa samtidigt som de lurar andra människor att tro att de är goda.
Både narcissister och psykopater väljer som regel ut sina offer och sina tillfällen. Dvs de är oftast inte "onda" mot alla människor vid alla tillfällen utan bara mot de som de kommer undan med att vara elaka mot, vid passande tillfällen. En "urspårad narcissist" aka psykopat kanske är ond mot så många som möjligt, men inte ens seriemördare försöker mörda alla människor den träffar utan väljer ofta ut en viss typ av offer (och kan spela rollen som "snäll" när den inte aktivt mördar).

Det som i tråden har beskrivits om brodern tycker jag är ganska tydligt exempel på detta - hur han mutade TS för att han inte skulle berätta om övergreppen (nu kanske övergrepp låter allvarligt, men det är ju inte okej det han gjorde), så att dessa skulle kunna fortgå.

Personligen har jag svårt att se narcissister som goda när de gör det medvetna valet att vara onda i de situationer där de vet att de kan komma undan med att skada andra för nöjes skull.
Det kan vara svårt att säga att en människa är ond, det är lättare att tala om onda handlingar, men de människor som saknar samvete och empati är definitivt farliga och bär i mina ögon på ondska (även om den inte kommer fram 24/7).

Kan tillägga att det inte är någon idé att tycka synd om de med personlighetsstörning. Deras liv ger som regel upphov till mycket lidande för andra och det går faktiskt att bota en personlighetsstörning - för den som vill. I majoriteten av fallen vill den störda människan dock inte bli botad eftersom den ser sig själv som bättre än andra människor.
Det enda man kan göra, om man vill tycka synd om dem, är att försöka få dem att gå i terapi. Har man försökt med det har man försökt med allt, och då behöver man inte längre tycka synd om dem.

Rent spontant så får inte jag känslan av att brodern är narcissist. Nu är ju hans beteende mest beskrivet i grova drag och det är kanske mer i detaljerna som man kan hitta det som säkerställer personlighetsstörningen.
Jag tycker det lutar mer åt psykopat/sociopat.
Min erfarenhet är enbart av kvinnliga narcissister (mormor, mamma och en syster som mer och mer slipar på sina narcissistiska drag) Men jag tror att det är precis som med autism, kännetecken för störningen är kanske väldigt könsbundna.

Min farsa har det, man blir galen på det.

Denna Youtube kanalen förklarar mycket.

https://www.youtube.com/c/DoctorRamani/videos

Detta påminner om en av mina systrar som är narcissistisk. Hon tar alltid rampljuset och all fokus ligger på henne konstant.

Det var bra män. De tyckte om oss båda två vad jag minns. Men min bror hade svårt att acceptera att någon annan plötsligt skulle inta papparollen.

Jag tror det var 5 månader han satt inne. Det var på en öppen anstalt, om jag inte minns fel. Jag vet inte namnet på anstalten, men tror den låg i Uppsala eller i närheten.

Vår mor var inte felfri. Hon hade sin brister också och ett väldigt häftigt temperament. Många gånger sa hon saker som sårade, men bad alltid om ursäkt efteråt. Men ibland var det svårare att förlåta henne. Jag var inte heller felfri. Det är möjligt att jag var the golden child när jag var liten. Jag var väldigt rädd för att ta plats och ha en egen åsikt hemma. Det kunde min bror straffa mig för. Så det är möjligt att jag uppfattades som den bättre av oss i och med detta.

När jag flyttade hemifrån spårade mitt eget liv ur. Jag började med droger och hade en förmåga att söka upp bråk. Jag hade väldigt svårt för människor som ville mig illa och jag antar att jag bar på mycket ilska som gick ut över de som ville bråka med mig. Jag misshandlade även min bror som nog blev ganska chockad över att jag tillslut vågade stå upp för mig själv. Det var väl där våra vägar gick åt olika håll.

Jag har dock ett samvete och när jag en dag bestämde mig för att bryta upp med mitt destruktiva liv så sökte jag upp både min bror och mor för att be om ursäkt. Mor accepterade det, men jag tror aldrig min bror har gjort det. Jag tror han har svårt att acceptera att jag som den yngre lyckades stå upp mot honom. Är det någon han inte rår på mentalt och fysiskt så verkar han inte vilja ha med dem att göra. Att någon rättar honom inför andra är tillräckligt.

Jag insåg dock att det inte var så jag ville leva mitt liv och lyckades efter en tid att bryta med det.

Tack för ännu ett informativt inlägg.

Angående "oräddhet" så minns jag ändå min bror som ganska feg. Saker han själv inte vågade göra lät han mig göra först. Som att exempelvis hålla smällare i handen. Han ville veta vid vilken gräns man inte klarade av det utan att det gjorde ont. Så jag fick testa olika smällare fram till det att det sved till rejält i handen. Då vågade han hålla de lite svagare smällarna i handen.

Likaså minns jag gången då vi hade klättrat upp på ett dagistak och han ville hoppa ned från taket på gräsmattan nedanför. Han var rädd för att göra det först, så jag fick göra det. Jag stukade foten vid det tillfället och därför vågade han inte hoppa.

Du sökte tillflykt i droger, vad var det du fastnade för?
Har du själv suttit inne någon gång?

Jag beklagar.

Narcissister är skräp, det bästa skulle vara för alla om man bara kunde låsa in alla och kasta nyckeln.

Nej, det gick lyckligtvis aldrig så långt att jag hamnade i fängelse. Jag skulle inte säga att jag var tung missbrukare, men just alkohol hade jag stora problem med. Hasch, amfetamin och LSD använde jag frekvent, även om alkoholen var det som jag hade störst problem med.

Dricker du någonsin eller tar någonting annat nuförtiden?

Min bror var dock aldrig någon djurplågare, inte vad jag la märke till när vi bodde tillsammans. Vi hade hund och även om han aldrig var den som tog hunden ut på promenad eller tog hand om den på annat sätt, så behandlade han den aldrig illa.

Som jag har uppfattat det ska ett av kännetecknen för en psykopat i ung ålder vara att de finner nöje i att plåga djur.

Han gillade däremot att orsaka olyckor. Spänna upp linor mellan lyktstolpar för att cyklister skulle göra illa sig, plocka bort brunnslock på bilvägar och kasta sten mot bilar på motorvägen. Jag tror han hade mer agg mot människor än mot djur.