Avla med en medelmåtta pga bråttom

Du kan inte precis ha sett på det med öppna ögon, eller menar du fortfarande på att det är en bra förutsättning för barn att växa up med 1 förälder.

du kanske tror att du är så pass skadad (emotionellt?!?) att du är oförmögen att välja en partner som är bra för familjebildning, jag skulle endå rekomendera dig att chansa på det, det är inte snällt att medvetet utsätta sitt eget barn för den ökade risken för problemen som barn med endast 1 närvarande biologisk förälder får.

Högre intelligens är alltid bättre än lägre intelligens såklart. MEN när du bara tar emot donatorsperma, och inte har känt mannen personligen, så kan du inte veta om han är en av de många där den höga intelligensen är kopplad till Aspergers syndrom/högfungerande autism. Detta är mycket vanligt på civilingenjörs- och läkarutbildningarna (där många donatorer rektryteras), och en timmes samtal med en utredare på Regionen behöver inte avslöja syndromet. Det kräver längre bekantskap för att man ska känna på sig att något är annorlunda.

Förutom allt annat, så orkar man ju inte hur mycket som helst. Man måste ju även orka med jobb, hushållsarbete, ärenden, trädgård och underhåll av huset om man har sådant - allt småkram i vardagen... Utan att ens vara barnledig varannan helg, för att få sova ut och ta ett bad i lugn och ro och ladda batterierna.

Jag kan även tänka mig att just dessa kvinnor (och även dom som adopterat ensamma) drar sig i det längsta för att be om hjälp med avlastning från soc, för de vill inte höra att "vad var det vi sa, du skulle inte ha gjort det där, du klarar ju inte av det". En "vanlig" ensam mamma kan ju alltid säga att arbetsbördan var tänkt att delas på två - men sedan smet den dumme karlsloken, och övergav henne med barnet, och det är inte hennes fel...

Jo det finns ju givna saker som är problematiska bara en av de vuxna här hemma är sjuk eller iväg några dygn, att skaffa barn för att låta dagis, skola och farmor / nanny ta lejonparten av belastningen så är det väll bättre att bli volentär och köra 20timmar pass hos sos barnbyar, under sina 6 veckors semster, det blir ju samma sak. i effektiv tid som att skaffa en egen på ett år.

det är som sagt väldigt synd om barn som växer up i ensamhushåll.

hä är en studie från sverige, (det finns amerikanska , britiska osv som är i linje med denna, även om just denna handlar om annat än odds att sitta på kåken)

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3075408/

Mortality, severe morbidity, and injury in children living with single parents in Sweden: a population-based study

Findings: Children with single parents showed increased risks of psychiatric disease, suicide or suicide attempt, injury, and addiction. After adjustment for confounding factors, such as socioeconomic status and parents' addiction or mental disease, children in single-parent households had increased risks compared with those in two-parent households for psychiatric disease in childhood (relative risk for girls 2.1 [95% CI 1.9-2.3] and boys 2.5 [2.3-2.8]), suicide attempt (girls 2.0 [1.9-2.2], boys 2.3 [2.1-2.6]), alcohol-related disease (girls 2.4 [2.2-2.7], boys 2.2 [2.0-2.4]), and narcotics-related disease (girls 3.2 [2.7-3.7], boys 4.0 [3.5-4.5]). Boys in single-parent families were more likely to develop psychiatric disease and narcotics-related disease than were girls, and they also had a raised risk of all-cause mortality.

För det är ju så farligt om män med AS får barn.

Men... jaha, vad vill du sagt?
Det kommer ju alltid att finnas ensamstående föräldrar, vare sig du vill det heller inte.

Att det är ondskefullt och egoistiskt att "medvetet ensamstående" skaffa barn, gentemot barnet.

bättre att jobba medsigsjälv och hitta en partner. än att låta barnet drabbas av en vuxens egoism och oförmåga.

Edit: det gäller naturligtvis även kvinnor som och män som bryter up (skiljer sig/ separerar) främst kvinnor då, iochmed att det är frammförallt de som gör det....

DET också. Det kan vara tillräckligt svårt för TVÅ föräldrar som lever tillsammans, att försöka förlägga sina arbetstider (t.ex. saxa så att en börjar jobba 7 och slutar 16, och den andra börjar jobba 9 och slutar 18, eller rentav bara arbetar halvtid) så att barnen inte ska få så långa dagisdagar. Och att hushålla med sina respektive semesterdagar, så att barnet inte ska behöva vara på dagis så många sommarlovsveckor, jullovsveckor, sportlovsveckor, påsklovsveckor, höstlovsveckor...

Ett barn till en hundra procent ensamstående förälder (och där det inte finns någon änkepension t.ex., som kan användas för att gå ner i tid), kommer ju nästan inte att känna till något annat än institutioner med betald personal. Ungefär som barnen på de isrealiska kibbutzerna, och veckodagisen i det gamla Sovjet.

Jag kan faktiskt förstå att man är beredd att ta desperata beslut, om man har svårt att få kontakt med människor, och längtar efter ett barn för att få i alla fall EN människa att höra ihop med resten av livet. En människa som inte kan välja bort en, som alla andra gör. Det är inte konstigt alls. Men man MÅSTE tänka på hur barnets liv kommer att bli - i första hand. Vad man har att erbjuda.

Det kan ju knappast vara ondskefullt eller egoistiskt att vilja ha ett barn?
Och det är inte heller fel att skilja sig, om man inte längre står ut med varandra.

Objektivt är det givetvis det, när man planerar att där bara ska finnas 1 förälder närvarande.



För barnet och dess framtid så är det naturligtvis det, iafall objektivt.

Men jag tror inte att det behöver vara ett problem i sig att ha en ensamstående förälder.
Det har ju gått bra för många sådana barn också.

Så du tycker att det är bättre att föräldrarna fortsätter att bo tillsammans även om de hela tiden bråkar inför barnen?
Och även om föräldrarna mår dåligt av situationen?

Ja, absolut, det är ingen dödsdom, men det är det ju inte heller att prygla barn, utsätta dem för sexuella övergrepp eller systematiskt utsätta dem för psykisk/verbal misshandel.

jag förmodar att du är konsekvent även där, att det inte är ondskefullt? det är även det exempel på faktorer som ökar risken för att de senare i livet ska ta livet av sig, bli psyikiskt sjuka, hamna i missbruk och kriminalitet osv


det är ju vuxna människor, de är väl endå ansvariga för vad som kommer ur munnen på dem?
Att vara en sktig, omogoen, känslostyrd och egoistisk vuxen är inte ett skäl som motiverar att dublla barnets risk för självmord, missbruk osv.